Konferens gav insikter i hållbar utveckling

Torsdagens konferens i universitetspedagogisk utveckling på Blåsenhus inleddes av rektorsrådet Anna Rutgersson och Åsa Kettis, chef för avdelningen för kvalitetsutveckling, som tog upp kvalitet i utbildningen och hållbar utveckling relaterat Uppsala universitets verksamhet.  
 
En deltagare ställde en fråga om hur mycket universitet lyssnar på och samarbetar med studenter inom området hållbar utveckling. Svaret kom snabbt: ”Hållbarhetsrådet är främsta forumet för detta”.

Nästa fråga kom lika snabbt: Finns det planer på att ta fram en tvärvetenskaplig utbildningsnämnd? 
– Den frågan har blivit mer aktuell med tiden, men då måste man titta på möjligheterna samt vilka problem som finns med ett sådant upplägg, svarade Åsa Kettis.  
– Decentraliseringen inom universitetet är ofta en styrka, men kan upplevas som ett problem i detta fall, fyllde Anna Rutgersson i.

Exempel på hållbar utveckling i undervisningen

Ola Leifler, lektor vid Linköpings universitet och dagens keynote speaker på temat ”Utbildning för en hållbar framtid – exempel och strategier från Linköpings universitet”, gav exempel på hur olika pedagogiska metoder fungerar för att integrera frågor om hållbar utveckling vid utbildningen.
– Ett tvärvetenskapligt angreppssätt är närmast ett krav om man vill förstå komplexa problem, sa han.

Samtidigt visade han en bild på studenter som spelade sällskapsspel som en strategi för att lättare ta till sig svåra problemställningar inom hållbar utveckling, som kräver att man förhåller sig tvärvetenskapligt.

Vilka strategier bör finnas? Vad kan ledningen göra för att främja att hållbar utveckling kontinuerligt finns i universitetsutbildningar? Det var två frågor som ställdes under Ola Leiflers föreläsning, som en påminnelse om hur viktigt det kontinuerliga arbetet med hållbar utveckling inom undervisningen faktiskt är.

”Vad är en pedagog?” 

Rektor Eva Åkesson inledde eftermiddagen med ett tänkvärt inlägg, där hon utgick från frågan ”Vad är en pedagog?” och avslutningsvis hyllade de prisade pedagoger från Uppsala universitet som snart skulle inta scenen för varsin kortare presentation:
– Vi är ett av världens främsta universitet tack vare er!

Först ut var Jenny Beckman, universitetslektor i idé- och lärdomshistoria, som fick Pedagogiska priset 2017 inom teologi, humaniora och utbildningsvetenskap. Hon pratade om hur det interdisciplinära samtalet är centralt för både undervisning och forskning och gav några exempel från när hon undervisade ingenjörsstudenter.
– På vilket sätt styr våra förväntningar hur vi själva tror att vi kommer kunna samarbeta kring tvärvetenskapliga hållbarhetsfrågor? Hur ska vi hjälpa studenterna att hamna i det inspirerande, överskridande samtalet? 

Hon fick frågan från en deltagare om vad det finns för hinder för att hamna i dessa samtal. Det inledde en diskussion om att man redan i grundskolan får med sig vad man är bra på – och inte är bra på – och därför får med sig dåligt självförtroende inom vissa ämnen. Det kunde kopplas till den tidigare frågan om förväntningar och förutsättningar för inspirerande och överskridande samtal.

Aktiva studenter lär sig bättre

Björn Victor, professor vid institutionen för informationsteknologi och pedagogisk pristagare 2018 inom matematik, naturvetenskap och teknik, talade om hur aktiva undervisningsformer, med många studenter, kan ge en effektivare undervisning och till och med ett bättre ekonomiskt resultat. 
– Hur ska vi öka kvaliteten på utbildningarna utan att det kostar för mycket? Aktiva studenter lär sig mer effektivt, vilket gör att projektorienterade kursuppgifter ofta är en mycket bättre lösning än till exempel en större sluttenta, som dessutom inte sällan kräver stora lärarresurser vid rättning.

Björn Victor fick då frågan hur han hanterade de studenter som kanske inte är helt bekväma med mer aktiva undervisningsformer.
– Förklara för dem varför det är viktigt. Motivera dem, berätta att de kommer upptäcka att de lär sig bättre genom detta. 

Uppmuntra delaktighet

En av årets pristagare, Anja Sandström, universitetslektor vid institutionen för läkemedelskemi, läkemedelsdesign och läkemedelsutveckling, avslutade dessa inspirationsanföranden med den kärnfulla titeln ”Vi var bra!”, en genomgång av kursutvärderingar där studenterna insett hur viktigt det är med nyfikenhet, delaktighet och engagemang för att kunna ta till sig kunskapen på bästa sätt.  
– ”Vi var bra!” och ”Wow, cool!” är två av mina absoluta favoritomdömen från utvärderingar av mina kurser, sa hon.

Hur uppmuntrar man då bäst studenter som inte är så aktiva att vara mer delaktiga? 
– Lyssna, interagera och bry dig om studenternas inlärning! Använd studenterna i rummet, då växer deras självförtroende. Uppmärksamma dem, särskilt de som kanske inte är de mest aktiva, men skapa alltid trygghet och högt i tak. Förklara för dem att de kommer ha nytta av detta i arbetslivet.

Parallellt med detta seminarium pågick även tre andra korta föreläsningar av pedagogiska pristagare: Ylva Ekström, universitetslektor vid institutionen för informatik och media, Johan Eriksson, docent vid konstvetenskapliga institutionen och Per Holmfeldt, universitetsadjunkt vid institutionen för medicinsk cellbiologi.

Pennan mäktigare än tangenterna

Ett av dagens avslutande seminarier hölls av Karolina Stenlund, doktorand på juridiska institutionen, som talade om skärmförbud i undervisningen och hur forskningen har visat att studenter lär sig bättre med penna i hand än med skärm och tangentbord. 
– Den enkla förklaringen är att det går långsammare att anteckna för hand och att långsamheten i sig ger det utrymme som en effektiv inlärningsprocess kräver, förklarade hon.

En särskilt intressant iakttagelse var att undersökningar har visat att den självupplevda inlärningen var högre hos de som använde tangentbord än de som använde penna, och vice versa, vilket kan bero på att man tenderar uppskatta den egna förmågan efter kvantitet snarare än kvalitet. 
– Är det någon skillnad mellan undervisningsformer? undrade en åhörare och fick svaret av Karolina Stenlund att dessa resultat främst gäller i rena föreläsningssituationer.

Undersökningen som det refereras till är ”The Pen is Mightier than the Keyboard”.