Empati och engagemang viktigt för långsiktiga internationella nätverk

Vad är speciellt med de här två masterprogrammen?
– Båda programmen drivs i samarbete med en rad partners. Bakom Euroculture står 12 partners både i Europa och till exempel Japan, Indien och Mexiko. International humanitarian action, eller Noha, drivs av 24 partners, 10 i Europa och 14 i övriga världen. Båda programmen har också funnits länge, Noha startade till exempel 1993.

– Båda programmen bidrar till internationaliseringen eftersom det dels är globala samarbeten men också för att studenterna åker på utbytestermin. Det är lätt att prata om internationalisering men svårare att genomföra. Inom Europa är det till exempel tre-fem procent av studenterna som gör en utbytestermin, detta trots att Erasmus funnits länge och är det mest utbyggda systemet för utbytesterminer i världen.

Erasmus+ är EU:s program för internationellt samarbete och utbyte inom bland annat utbildning. Hur har ni lyckats få status som Erasmus+ för fjärde gången?
– Vi har varit med länge och har en bra bild av vad EU vill ha och vad vi kan leverera. EU vill ju gärna ha mycket och det gäller att hitta en balans mellan vad de vill ha och vad vi faktiskt kan svara upp till.

Vad är hemligheten för att få nätverken och partnerskapen fungera under så lång tid?
– Vi tror på det vi gör. Behovet av humanitärt hjälparbete till exempel bekräftas ju i tidningarna varje dag och det är också tydligt att Euroculture är lika aktuellt idag som för 15 år. Eftersom vi alla tror på det vi gör vill vi också få det att fungera trots att det kräver mer engagemang och arbete.

– Alla har liknande erfarenheter av nationella byråkratiska hinder och system som gör att man har extra empati när det strular till sig. Vi gör allt vi kan för att hjälpa varandra och alla små saker som görs förstärker och bibehåller förtroendet mellan oss.

– I viss mån har vi också nytta av att nätverken är så pass stora. Det är osannolikt att en stor del av oss som arbetar med programmet byts samtidigt. Men samtidigt ökar antalet inblandade personer och vi går oftare igenom en osäkerhetsperiod när någon byts ut och vi behöver bygga upp förtroendet och stabiliteten igen.

Skulle det inte vara enklare med motsvarande program som ni sköter helt själva?
– Nej, det är värt merarbetet. Det blir något unikt när vi till exempel diskuterar konflikten i Biafra på sextiotalet och en student berättar om släktingar som var med och deras upplevelser. Eller när vi diskuterar Syrien och studenter därifrån inte klarar att själva delta i diskussionen eftersom det blir för jobbigt. Det blir praktisk internationalisering med kulturkrockar både för studenter och lärare. Det är en sak att säga att man respekterar andra kulturer men något helt annat att göra det i praktiken. För våra studenter bidrar programmen därför tydligt till de mjuka kursmålen, klarar man att praktisera det som är ett syfte med programmen?