Bloggar Bloggar

Tillbaka

Privatspanare i skolans värld

Privatspanare i skolans värld

Vilka har rätt att uttala sig om hur det är i skolan och om hur skolan bör förändras? Det verkar som om alla har en sådan rätt och det är väl ganska bra att det förhåller sig på det sättet i ett demokratiskt samhälle. Alla har alla stora och ofta djupgående erfarenheter av skolan.

Samtidigt finns det personer som har mer erfarenhet av och kunskap om skolans värld än andra, såsom rektorer och lärare som kan tillbringa hela yrkesliv i skolan. Det finns också många forskare som har skolan som sitt studieobjekt.

Personer på skolmyndigheter såsom Skolverket, SPSM och Skolinspektionen och de som arbetar med den kommunala förvaltningen av skolan har också en mycket bred erfarenhet av och kunskap om skolfrågor. Det finns även politiker som har skolan som sitt specialområde.

Vi kan konstatera att det är bra och hälsosamt att människor engagerar sig i diskussioner om skolan. Samtidigt kan vi också konstatera att det finns personer som har en bredare erfarenhet av och större kunskap om skolan än andra. Det fenomen som jag lite skämtsamt beskriver med ordet ”privatspanare” i rubriken vill jag reservera för de som gör vittgående uttalanden om skolan utan att ha en gedigen kunskap om området.

 

Stor kunskap behövs

Skolan är en mycket omfattande verksamhet. Den sträcker sig över en rad stadier, involverar många områden och ämnen och människor. Den har olika förutsättningar i olika delar av landet. Hur skolan utvecklas påverkas av en rad faktorer och hur verksamheten i den ska utvärderas är omstritt.

Det finns en omfattande forskning om skolan, till exempel vad gäller skolledning, ämne- och områdesdidaktik, olika arbetsmetoder och arbetssätt och aktörer som påverkar skolors resultat. Listan kan göras närmast oändligt lång. Det finns också en stor kunskap om skolan i form av utvärderingar, erfarenheter och kvalitetsarbete. Att skolan är en mycket omfattande verksamhet som det finns mycket kunskap om gör att vi kan dra två slutsatser.

För det första bör vi, om vi vill grunda våra utsagor på kunskap, vara mycket ödmjuka när vi uttalar oss om hur skolan är och hur den bör förändras. Det finns givetvis inte någon person som har överblick över hela detta kunskapsfält och även framstående forskare kan bara hoppas på att behärska mindre delar av det.

För det andra bör vi grunda våra slutsatser och analyser på en så stor del av den befintliga kunskapen som möjligt. Det betyder att för att kunna göra ingående analyser av skolan bör man som regel vara expert inom området och också noggrant sätta sig in i den specifika fråga man vill diskutera. Det räcker inte heller med den egna erfarenheten utan denna måste sättas i det sammanhang som den systematiska kunskapen utgör.

Eftersom skolan är en så viktig del av vårt samhälle och ett vanligt fokus i den offentliga debatten kombinerat med att många har erfarenhet av den är det förstås väldigt lockande att försöka beskriva skolan och ge förslag på hur den bör förändras. Denna lockelse har förmodligen blivit större av att den svenska skolan i det offentliga samtalet ses genom en sjukdomsmetafor, skolan beskrivs som en patient som behöver rätt medicin för att repa sig.

Kort sagt, dörren öppnas för privatspanare som utan att ha en djupgående kunskap om skolan ändå vill bestämma hur den ska beskrivas och åtgärdas. Jag tycker att det går att urskilja åtminstone tre typer av privatspanare i skolans värld där indelningsgrunden utgår ifrån hur stor påverkan de har på det offentliga samtalet. Jag skulle kunna ge exempel inom ramen för varje beskrivning men mitt syfte är inte att peka ut individer utan att visa på ett fenomen.

 

Privatspanare – tre typer

Dels finns det personer som i olika sammanhang och i stort sett utan annan erfarenhet av skolan än den egna och eventuella barns skolgång mer än gärna vill beskriva hur skolan är och hur den bör utvecklas. Det kan också vara så att den mediala rapporteringen av skolan och ett och annat forskningsresultat vävs in i argumenten. Denna typ av privatspanare kan ha nog så intressant åsikter om skolan men de är ofta inte så väl belagda och framför allt har man inte många lyssnare.

Den andra typen av privatspanare påminner om den första men har dessutom tillgång till offentliga fora såsom ledarsidor, debattsidor, tidskrifter och så vidare. Eftersom vi har få svenska journalister med gedigna kunskaper om skolan öppnar det för att privatspanare i olika skepnader träder fram i den mediala världen.

Den tredje typen har en helt annan legitimitet än de båda tidigare eftersom denne är verksam inom det vetenskapliga området självt, dock inte i centrum av forskningen av skolforskningen men i bästa fall i dess periferi och i värsta fall utanför dess område. Ofta kommer sådana privatspanare från områden vars företrädare (förmodligen) anser att deras eget ämnesområde är mer utvecklat än pedagogikens och didaktikens, såsom till exempel nationalekonomi, psykologi och medicin. Jag skulle säga att det finns två varianter av denna tredje typ.

Den första berikar utan tvekan skolforskningen genom att skapa nya kunskaper inom sitt expertområde. Dock blir det problematiskt när man tror att de kunskaper som kommer fram inom det egna området är de enda som är relevanta för att vi ska förstå skolan. Om nationalekonomen börjar tro att de utbildningsresultat som oftast utgör hens beroende variabel är tillräckliga för att utvärdera skolans verksamhet, om psykologen tror att arbetsminnet är den enda nyckeln till att förstå lärandet eller om hjärnforskaren tror att neurologiska data kan ersätta gedigen didaktisk forskning är de inne på privatspaningsområdet.

Sedan finns det forskare från andra discipliner som inte alls forskar om skolan men som använder sin akademiska titel från ett annat fält för att legitimera sina privata åsikter om skolan, ofta dåligt underbyggda med fakta. Det går nästan utöver privatspaning och gränsar mot ren ohederlighet.

 

Återupprätta kunskapen i skoldebatten

Att beskriva skolan och föreslå förändringar är något som bör göras utifrån bästa möjliga kunskap. Privatspanaren, som jag definierat denne, utmärks av att ha en bristfällig eller partiell kunskap om skolan samtidigt som hen gärna uttalar sig om den. Jag vill med begreppet sätta ljuset på att vi tydligare bör tänka på vad den som uttalar sig om något så komplext som skolan faktiskt grundar sina utsagor på. Det bör också påpekas att ”privatspanare” är i viss mån en flytande identitet och alla kan vi ibland inträda i skepnaden av privatspanare när vi uttalar oss om aspekter av skolan där vi har begränsad kunskap.

Bygger då den här bloggen på privatspaning? Jag vill svara ett bestämt nej på den frågan. Det jag har gjort är att försök lansera ett begrepp som sätter ljuset på ett fenomen och sedan har jag diskuterat olika varianter av fenomenet. Jag har inte uttalat mig om hur vanligt det är. Min argumentation hade förstås skärpts om jag kommit med exempel vilket hade varit helt oproblematiskt. Poängen med den här bloggen är dock inte att hänga ut personer utan att försöka bidra till ett mer kvalificerat samtal om skolan. Det är rektorer och lärare som är verksamma i skolan värda.

 

kommentarer
Lägg till kommentar