Bloggar Bloggar

Tillbaka

Jan Björklund och "inkluderingen"

Jan Björklund och "inkluderingen"

Det var bra att Jan Björklund under sin tid som utbildningsminister förde upp kunskapsfrågan på agendan. Efter sjunkande resultat i ett flertal internationella mätningar var det viktigt att den uppmärksammades ordenligt. Det var också bra att återinföra speciallärare, även om jag inte kan säga att jag gillar benämningen. Nu har Björklund publicerat en artikel på DN-”debatt” (citationstecknet kring debatt förklaras senare i bloggen) den 21 april där budskapet framgår i ingressen: ”Inkluderingstanken, att alla barn, oavsett förutsättningar, ska gå i samma klass, har gått för långt”.

Normalt sett brukar jag inte skriva om debattartiklar i den här bloggen, men jag kan inte låta bli eftersom detta till stora delar handlar om ett område, inkludering, där jag har stor kunskap. Det är ett område fyllt av svåra ställningstaganden, starka åsikter och där olika grupper och professioner ofta har skilda intressen. Framför allt handlar det om elever i ofta mycket komplicerade skolsituationer. Allt detta sammantaget gör att man bör närma sig området med stor ödmjukhet och respekt.

 

Inkludering och segregering

Läsare av den här bloggen ser att Björklund har vad jag brukar benämna en ”placerings-definition” av inkludering. För Björklund handlar inkludering om platsen för utbildningen och är inte knutet till kvalité inom utbildningen (om det inte är bra för eleverna är det inte inkludering, brukar jag själv säga). Nåväl, många använder ordet på samma sätt som Björklund, men framöver kommer jag att använda ordet ”placering” i stället när jag talar om platsen för utbildningen (det Björklund kallar inkludering).

Noterbart är att Björklunds resonemang kretsar kring kunskapsprestationer och inte om andra aspekter som brukar diskuteras i relation till inkludering, såsom delaktighet, betydelsen av att elever som är olika möter varandra i skolan och helt enkelt rätten att höra till. Att de här eleverna skulle tillföra något till klassrummet verkar inte finnas på kartan, sällan har vi varit längre från funktionshinderrörelsens ”celebration of difference”.

Det bör poängteras i detta sammanhang att seriösa förespråkare för att barn i olika typer av svårigheter ska placeras i vanliga klassrum menar a) att detta ska ske i möjligaste mån och b) kräver att läraren får stöd och fortbildning. Ofta används begreppet ”inkludering” för att spara pengar, särlösningar är som bekant kostsamma, och det är givetvis helt förkastligt.

I en diskussion som vid det här laget har årtionden på nacken har det diskuterats var elever med funktionsnedsättningar/i olika typer av svårigheter ska utbildas. Argumenten för och emot är väl kända och Björklund bidrar knappast med några nya argument. Däremot förordar han mer av segregerande lösningar och det är givetvis hans fulla rätt som politiker. Hans artikel följer följande logik: a) ta ett komplext och kontroversiellt problem b) ta bara med de argument som stöder din egen slutsats c) ta bara med fakta som stöder dina egna slutsatser.

Det är också så, vilket inte nämns i artikeln, att Björklund och svensk liberalism nu tar ett steg bort från de intentioner vi som land bekänt oss till genom att underteckna Salamanca-deklarationen. I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar vilken ratificerats av Sverige kan vi vidare läsa att medlemstaterna ska garantera att

"ändamålsenliga individanpassade stödåtgärder erbjuds i miljöer som erbjuder största möjliga akademiska och sociala utveckling som är förenlig med målet fullständig inkludering". (s 73)

Det är inte så som Björklund påstår att inkludering är ett socialdemokratiskt påhitt utan ordet introducerades i USA på 1980-talet och bejakas, åtminstone på papperet, av massor av länder med olika politiska inriktningar.

 

Vad säger forskningen?

Under Jan Björklunds tid som utbildningsminister bestämdes att verksamheten i skolan ska grunda sig på vetenskap och beprövad erfarenhet. Efter att ha läst debattartikeln undrar jag varför detta inte bör gälla för utbildningspolitiken? Jag kan inte någonstans i artikeln se att Björklund underbygger sin argumentation med vetenskapliga undersökningar. Effekten av placering i vanliga klasser är ett tämligen väl undersökt område där det finns olika systematiska forskningsöversikter att tillgå (alltså sammanställningar av ett flertal empiriska studier; se referenser nedan).

Slutsatsen i dessa brukar vara a) det är ingen större skillnad i kunskapsresultat beroende på var utbildningen ges och b) området är behäftat med stora forskningsmässiga metodproblem, vilket gör det lätt att landa fel i sina slutsatser. Intressant nog kom Skolverket i sin analys av resultatförsämringar i svensk skola fram till att särlösningar var en orsak till fallande resultat, alltså tvärtemot vad Björklund påstår i sin artikel! Ingen av dem har dock rätt enligt de systematiska översikterna, det är sällan platsen i denna bemärkelse har stor betydelse, det som är viktigt är vad man gör på platsen. Det är också detta som delvis är orsak till metodproblemen, det är svårt att renodla effekten av ”plats”.

Det gäller alltså att, som jag skrev ovan, att vara ödmjuk i sådana här frågor och sätta elevens bästa i första rummet snarare än att förespråka dogmatism. Det är ofta väldigt utsatta elever vi talar om och att föreslå enkla, generella lösningar som är dåligt grundade i vetenskaplig kunskap är knappast eftersträvansvärt.

Eftersom det är svårt att påvisa generella effekter av placering kan vi tänka oss att placeringen slår väldigt olika ut beroende på vem eleven är och hur sammanhanget ser ut där hen befinner sig. Det kan ju handla om allt från miljöer med ett genomtänkt arbete och en stor professionell kunskap inom området, till sådana där eleven lämnas mer eller mindre åt sitt öde. Ju sämre den vanliga skolmiljön är, desto mer lockande ter sig särlösningar, tror jag är en regel som håller ganska bra. Det är fullt möjligt att skapa så dåliga pedagogiska miljöer i den vanliga skolan att föräldragrupper ropar efter särlösningar.

 

Oklar styrning

Tydlighet är en bristvara i utbildningspolitiken, vilket jag påpekat ett flertal gånger, bland annat i följande blogg där jag kritiserar den läroplan som införts under Björklunds tid vid makten:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/behover-vi-en-ny-laroplan-

Begreppen i läroplanen är oklara, det är för många mål och de relateras inte till varandra. Björklund bär förstås ett stort ansvar för denna oklara styrning. Det går inte att skylla på tjänstemän eller politiska föregångare när man fattar ett beslut om något så oerhört viktigt som en läroplan, då måste man se till att det är något man kan stå för.

Jag har själv som forskare efterfrågat en tydlighet i vad skolan ska uppnå. Jag tillhör nämligen de skolforskare som anser att det är en viktig uppgift att bedriva uppdragsrelevant forskning, vilket inte är lätt när uppdraget är så oklart formulerat.

Nu försöker Björklund vara tydligare i vad han vill med specialpedagogiken i skolorna, men jag ser det snarare som att hans debattartikel ökar oklarheten vad gäller styrningsfrågan: a) hur kan han kritisera en skola han själv haft ansvar för under 8 år för att den inte har fler särlösningar? b) hur kan han prata om skolan endast utifrån kunskapsuppdraget när han varit med om att besluta om en bred uppgift för skolan? (Se länken ovan.) c) varför menar han att lärare i skolan ska jobba utifrån vetenskaplig grund när han själv inte hämtar argument från forskningen? d) hur kan vi gå emot internationella dokument som förespråkar inkludering? Det bör påpekas att Björklunds politiska motståndare inte heller är några föredömen vad gäller tydligheten i den politiska styrningen.

 

Björklund och DN-debatt

Matilda Wiklund vid Örebro Universitet som skrivit en avhandling om medias roll i valet 2006 menar att DN-debatt då, och sedan tidigare, inte var ett forum för utbildningspolitisk debatt utan snarare en plattform för en viss typ av utbildningspolitik, inte minst framförd av Björklund. Wiklund menade i en artikel i Pedagogiska Magasinet (referens till hennes avhandling finns i artikeln) att DN-debatt vid den här tiden inte borde ses som ett debattforum utan som en plattform för en viss utbildningspolitik:

https://pedagogiskamagasinet.se/utbildningspolitikens-catwalk/

Demoniseringen av den socialdemokratiska utbildningspolitiken öppnade vägen för det nya. Det är också viktigt att notera att övriga media legitimerade att det var en debatt som pågick genom att hänvisa till DN-debatt. Bristerna i svensk utbildningsjournalistik är påfallande, det förefaller som om varken utbildning inom det pedagogiska området eller förmåga till kritisk analys är krav som ställs på journalister som arbetar inom detta fält, även om givetvis undantag finns.

Intressant nog används kanske samma knep igen, dock med den skillnaden att Björklund hade åtta år på sig att förändra allt detta han beskyller socialdemokraterna för. Det ska bli intressant att se vilken roll framöver som DN-”debatt” kommer att spela i denna valrörelse och hur övrig media förhåller sig till denna ”debatt”. Eller kanske är man mer allsidig denna gång och ger utrymmer för en riktig debatt?

I min engelska blogg (där nästa publicering är om 2 veckor) med det preliminära namnet ”Abandoning Salamanca? – Swedish liberalism and special needs” kommer jag att utveckla den diskussion jag fört här och sätta den mer i relation till den minskade likvärdigheten och den ökade sorteringen av elever efter social bakgrund och etnicitet i det svenska utbildningssystemet. Hur har vårt utbildningssystem gått från att vara ett internationellt föredöme till dagens situation?

Länk till den engelska bloggen:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blog/start/-/blogs/will-sweden-abandon-the-salamanca-declaration-swedish-liberalism-and-special-needs?_33_redirect=https%3A%2F%2Fmp.uu.se%2Fweb%2Fclaes-nilholms-blog%2Fstart%3Fp_p_id%3D33%26p_p_lifecycle%3D0%26p_p_state%3Dnormal%26p_p_mode%3Dview%26p_p_col_id%3Dcolumn-1%26p_p_col_count%3D1

 

 

Tillägg 14 maj.

Om konsten att argumentera

En vecka efter att jag skrivit ovanstående blogg läser jag en mycket intressant översikt av didaktisk forskning om skriftligt argumenterande, det vill säga forskning om hur elever lär sig, och om hur de bör lära sig, att argumentera i text. Enligt Newell m fl (se referens nedan) som skrivit översikten uppmärksammas alltmer betydelsen av att elever lär sig att argumentera. Intressant nog menar de att lärare ofta kan vara tveksamma till att undervisa i argumenterande eftersom lärarna är rädda att eleverna ska ta efter det argumenterade som är så vanligt i media, där argumenterandet ofta består av ett ensidigt framförande av den egna ståndpunkten i en konflikt med andra. I stället menar de att ett väl utvecklat argumenterade innebär att noggrant grunda sina påståenden i fakta. Det är ett intressant, och oroande, problem som Newell med flera pekar på, att den argumentation som sker i offentligheten ofta inte når upp till de krav på argumentation som vi ställer på elevernas argumentation i skolan.

 

Newell, G. , Beach, R. , Smith, J. och Van Der Heide, J. (2011). Teaching and Learning Argumentative Reading and Writing: A Review of Research. Reading Research Quarterly, 46(3), s 273–304.

 

Systematiska forskningsöversikter om placeringens betydelse (ett urval):

Canadian Council On Learning. (2009). Does placement matter? Comparing the academic performance of students with special needs in inclusive and separate settings. Series: Lessons in Learning, March, 2009. https://files.eric.ed.gov/fulltext/ED519296.pdf

Lindsey, E. (2007) Educational psychology and the effectiveness of inclusive education/mainstreaming. Bristish Journal of Educational Psychology, 1-24.

 

I följande systematiska forskningsöversikt från The Danish Clearinghouse for educational research (2013) analyseras vilka faktorer som gör att en placering i vanlig klass underlättas:

https://pure.au.dk/ws/files/55033473/Evidence_on_Inclusion_1_.pdf

 

I följande blogg redogör jag för en metaanalys av effekten på övriga elever när elever med funktionsnedsättning/i svårigheter placeras i deras klassrum.

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/hur-paverkar-inkludering-situationen-for-de-andra-eleverna-?_33_redirect=https%3A%2F%2Fmp.uu.se%2Fweb%2Fclaes-nilholms-blogg%2Fstart%3Fp_p_id%3D33%26p_p_lifecycle%3D0%26p_p_state%3Dnormal%26p_p_mode%3Dview%26p_p_col_id%3Dcolumn-1%26p_p_col_count%3D1

 

En kollega till mig förfärades över det språbruk Björklund använder i sin artikel. I följande blogg har jag skrivit om specialpedagogik och språket:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/gar-det-att-skapa-ett-inkluderade-sprak-

Kommentar 14/9 2018: Nu när valet har genomförts kan jag konstatera att mina farhågor angående DN-debatt inte infriades.

kommentarer
Lägg till kommentar
Gunnel Larsson-Swärd
Skickat 2019-02-10 12:15.
Intresseant läsning om skolans utveckling och dess koppling till politiska föreställningar om hur skolan bör fungera. Det handlar mycket om strukturer i klassrum, lärarens kompetens och arbetssätt
förmågan till att söka evidensbaserad kunskap. Minskat intresse hos våra unga för läraryrket, därav har utvecklingen lett fram till nya medarbetare i skolan. Förste lärare, hur nu dessa valts ut. Det har inte alltid varit positivt i lärargruppen utan de har istället skärmats av från det reguljära arbetet i barngruppen. Speciallärare har återinförts men dess uppgifter förväxlas med specialpedagogens och används i liknande arbetsuppgifter trots att utbildningarna har olika målsättning. Förutom lärargruppen har olika personer tillkommit med mindre eller ingen pedagogisk utbildning. Mentorer, barnskötare, assistenter samt olika resurspersoner däribland kurator, sjuksköterska enskilda eller i hälsofrämjande team. Som gammal gymnasielärare och lärarutbildare ställer jag mig följande frågor:
1) Var finns kunskapen om barnen och barnens situation i dagens förändrade samhälle?
2) Hur tar lärarutbildningarna upp kunskapen om barns utveckling och om barn med olika diagnoser och olika sociala uppväxtmiljöer. Däribland barn som far riktigt illa?
3) Vet vi effekten av personaltillskott utan pedagogisk utbildning och behövs alla vuxna i skolan?
4) Vad har den intensiva viljan att integrera utan specifika kunskaper om barnets behov och livssituation lett till? Här finns uppenbar risk för felbedömningar.
Det blir svårt att komma tillrätta med skolans situation om vi inte börjar med en väldokumenterad barnkunskap hos dem, som har ansvar för de barn vars undervisning skolan handlar om.
Gunnel Larsson-Swäd
Fil.lic i specialpedagogik