Bloggar Bloggar

Tillbaka

Funktionsvariation - ett ord som utmanar

Funktionsvariation - ett ord som utmanar

Ordet funktionsvariation kan användas som ett sätt att överbrygga en vi-dom klyfta genom att betona likhet. Människor emellan varierar i sina funktioner och individen varierar i sina funktioner. En del är bra på x och någon annan på y. Det finns något egalitärt över detta sätt att tänka som signalerar att vi alla är olika men lika mycket värda och att vi är mer lika än olika. Det utmanar således invanda föreställningar om personer med funktionsnedsättningar genom att signalera att vi alla varierar i funktioner. Därför blir det enligt detta synsätt bättre att tala om funktionsvariation än funktionsnedsättning.

Men ordet funktionsvariation kan också vara ett sätt att stärka en sådan uppdelning mellan vi och dom genom att betona olikheten och till och med värdet av olikheten, inte minst när det används av personer med funktionsnedsättningar själva: ”Vi är annorlunda och också bättre på vissa saker än dom”. Här är inte steget långt till en kritik av ett majoritetssamhälle som inte ser värdet av olikhet och marginaliserar och förtycker vissa grupper. Ett sådant sätt att använda ordet funktionsvariation innebär att gruppen ses som en särart vilket ofta medför att skillnader inom en grupp tonas ned. Olikhet gentemot andra och likhet inom gruppen lyfts fram.

På detta sätt skiljer sig inte ordet funktionsvariation från många andra ord. Det får sin mening beroende på de sammanhang där det används och vad den som använder ordet vill uttrycka. Samma ord kan således betyda olika saker, det vill säga kopplas till olika tankeinnehåll (begrepp).

Vi kan belysa begreppe(n)t funktionsvariation genom att sätta det i ett historiskt sammanhang, vilket jag kommer att göra i nästa stycke.

Det relativa handikappbegreppet

Människor med funktionsnedsättningar har givetvis funnits under hela mänsklighetens historia men hur man benämnt och kategoriserat dessa individer har skiftat över tid. Utan tvekan är det grupper som historiskt marginaliserats och utsatts för stort förtryck. Under välfärdssamhällets framväxt uppmärksammades gruppernas utsatta situation alltmer och deras situation gjordes till en välfärdspolitisk fråga. Begreppet handikapp myntades för att kunna avgränsa en hel grupp vilken behövde samhällets stöd.

Gruppen som tidigare behandlats var för sig diskuterades nu alltså under ett gemensamt namn. Vi skulle kunna säga att begreppet blev ett paraplybegrepp för en rad olika svårigheter som kanske inte alltid hade så mycket mer gemensamt än att de krävde samhällets stöd. På 1960-talet talade man om handikapp, vilket till stora delar uppfattades som en individegenskap. Personer hade handikapp.

Under 1970-talet lanserades dock det relativa handikappbegreppet och jag tror inte att man nog kan överskatta betydelsen av detta nya begrepp. Nu betraktades inte längre handikapp som en individegenskap utan som något som uppstod i mötet mellan individ och omvärld. Individen kunde ha en funktionsnedsättning, t.ex. inte kunna gå, men huruvida detta blev ett handikapp eller ej berodde också på miljön (om den t.ex. är organiserad så att det går att röra sig med rullstol i den). Det relativa handikappbegreppet möjliggjorde en ökad satsning på att förändra miljöer för att passa personer med funktionsnedsättningar. Med ett resonemang som kan kännas igen från specialpedagogiken kan vi säga att diskussionen handlade mycket om var problemet förlades.

Min redogörelse i förra stycket har framför allt handlat om hur välfärdsstaten opererade med kategoriseringar. Men personer med funktionsnedsättningar har givetvis också åsikter i sådana här frågor, vilket framgått av inledningen till denna blogg. Redan under 1960-talet växte det fram en radikal rörelse i till exempel USA där personer med funktionsnedsättningar själva utmanande majoritetssamhällets föreställningar om den egna gruppen. Det fanns även de som menade att man för att utmana och provocera skulle använda majoritetssamhällets nedsättande beteckningar (t.ex. maniacs) på ett liknande sätt som gayrörelsen gjort med uttrycket bög. Problemet förlades alltså mer eller mindre helt till miljön.

Mer nutida radikala företrädare för personer med funktionsnedsättningar såsom Mike Oliver teoretiserar personer med funktionsnedsättningar som en grupp som marginaliserats och nedvärderats av majoritetssamhället i vad som påminner om en marxistisk maktanalys. Individualiseringen av funktionsnedsättningen, vilken speglas i uttrycket ”personer med funktionsnedsättningar” är enligt Oliver en maktstrategi för att ta uppmärksamheten från att det handlade om ett kollektiv förtryck av en social grupp.

Oliver har givetvis en viktig poäng i det att personer med funktionsnedsättningar varit utsatta för ett mycket stort förtryck genom historien. Till och med idag i Sverige kan politiska företrädare gå ut i media och beskriva gruppen som om den inte har något att tillföra i exempelvis skolan (se länk till tidigare blogg nedan) utan att det hörs några större protester. För vilken annan grupp är det möjligt? Olivers teorier har dock inte riktigt fått fotfäste i policydokument och liknande där mer eller mindre individorienterade uttryck avlöst varandra. Oliver möter också det klassiska marxistiska problemet som handlar om att de som ska frigöras sällan omfattar avantgardets teorier.

Hur handikapp, funktionsnedsättningar och funktionshinder ska definieras och beskrivas har genom åren således gått igenom stora förändringar. Det är ett viktigt område där olika begrepp och uttryck får olika konsekvenser. Många forskare från olika akademiska discipliner har varit engagerade i detta arbete som givetvis omfattar en närmast oändlig rad konferenser och publikationer. De system som utarbetats, till exempel ICF, är så komplexa och svårförståeliga att det behövs speciell träning för att förstå dem. Det är alltså viktigt att skilja på dessa system som utarbetas inom administration och vård för att hjälpa personer med funktionsnedsättningar och de kategoriseringar som används av personer med funktionsnedsättningar själva.

Begreppet funktionsvariation har vad jag förstår till stora delar sitt ursprung hos gruppen personer med funktionsnedsättningar. Det är ett sätt att slippa ifrån de ”bristbeteckningar” där problemet åtminstone till delar läggs hos individen: handikapp, funktionshinder, funktionsnedsättning. Även de tidigare orden har dock använts för att peka ut omgivningen som orsak till problemet: funktionshindrade (disabled) och funktionsnedsatta. Skillnaden mellan dessa uttryck och funktionsvariation är dock att de förra ändå i slutändan tydligare pekar ut en grupp som drabbas av problemet.

Specialpedagogiska dilemman

Uttrycket funktionsvariation har som sagt sin styrka i att det gör skillnader mellan elever normala. Dock saknar det en innebörd som funnits i dess föregångare och det är att det pekar på att det finns ett problem och att en del av dessa problem placeras hos individen (personer med funktionshinder, personer med funktionsnedsättning). Uttrycket funktionsvariation indikerar därför inte att några speciella problem föreligger, vilket förstås gör att det kan bli svårare att få särskilda resurser i olika sammanhang. Det finns en risk för osynliggörande.

Nu föds ju inte ord i ett vacuum och det är nog inga problem för de flesta att förstå att ordet funktionsvariation ska förstås i relation till de grupper som i andra sammanhang benämns som personer med funktionsnedsättningar och att meningen med ordet just är att förändra föreställningar om gruppen. Behovet av att peka ut en grupp innebär dock förmodligen att vi oftare kommer att möta uttrycket ”individer med funktionsvariationer”, vilket i sig speglar det dilemma jag talar om. En risk med uttrycket ”funktionsvariation” är ändå att det inte på ett tydligt sätt signalerar att det finns elever som behöver extra stöd och hjälp. Därför har jag svårt att se hur det uttrycket ska kunna användas i exempelvis skolans styrdokument.

Vi kan här också göra en jämförelse med uttrycket ”elever i behov av särskilt stöd” vilket i alltfler sammanhang ersätts med ”elever i behov av stöd”. Det senare uttrycket riskerar av liknande skäl som uttrycket ”elever med funktionsvariationer” att inte lyfta fram stödbehovet tydligt.

Avslutning

Min vän och kollega Lotta Holme påpekade för mig att i en sådan här diskussion om olika beteckningar är det lätt att glömma vad som ofta tas som en gemensam utgångspunkt för diskussionen och det är ordet ”funktion”. Detta ord används ju på en rad olika sätt men kan vi inte skönja en underliggande maskinmetafor här? Maskiner definieras ju närmast utifrån sina funktioner. Maskinens funktion är anledningen till att den konstruerats och som till stor del definierar dess andra egenskaper. Det finns nog anledning att ytterligare fundera över vad det får för konsekvenser när vi diskuterar människor utifrån en sådan metafor.

 

Länk till blogg där jag pekar på hur elever med funktionsnedsättningar positioneras såsom i huvudsak en belastning i skolan:

 

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/jan-bjorklund-och-inkluderingen-

 

kommentarer
Lägg till kommentar
Hanna M
Skickat 2019-09-24 15:22.
Bra skrivet!