– Det är väldigt roligt att vara dekan, säger Erik Lindberg, dekan för historiska-filosofiska fakulteten och professor vid historiska institutionen. Det gäller både arbetsuppgifterna och samarbetet inom fakulteten med prefekter och prodekanerna och samarbetet inom vetenskapsområdet med vicerektor och de andra dekanerna inom området. Det finns en konstruktiv stämning och man kan få stöd i svåra beslut.
Många avvägningar
Alla fakulteter har förutom en dekan som formellt är ordförande i fakultetsnämnden också en eller flera prodekaner. Tillsammans delar de på arbetet, det skiljer sig i detaljerna mellan fakulteterna inom vetenskapsområdet men en ganska vanlig lösning är att en prodekan ansvar för utbildningsfrågorna.
– Det är roligt, intressant och entusiasmerande, säger Annika Waern, prodekan vid samhällsvetenskapliga fakulteten och professor vid institutionen för informatik och media. Det kan förstås hetta till men jag har inte sett så mycket av det än så länge. Uppdraget innebär många avvägningar som är svåra att göra. Men det är också precis det som gör uppdraget intressant. Det är centralt för rollen att man är chef för vissa saker, men inte anställd som chef utan har rollen som ett uppdrag med förankring kvar i verksamheten.
Svårare att vara prefekt
Det kan i en kollegial organisation vara svårt att hitta intresserade till alla poster som ska tillsättas om det sedan är prefekt, studierektor, dekan eller vicerektor som ska utses. Det kan i ljuset av det vara intressant att fundera över uppdraget som dekan.
– Det finns en mytologi att det skulle vara svårt, säger Erik Lindberg. Men det tycker jag inte stämmer. Prefekterna har svåra avgränsningar men som dekan är det större och tydligare frågor.
– Det är förstås en nackdel att få in en person som inte kan uppdraget och det tar minst ett år att lära sig. Men samtidigt är det en styrka att man har arbetat med samma frågor men utifrån andra perspektiv. Man arbetar med samma sak men utifrån ett större sammanhang och kan se möjligheter.
Som dekan har man stöd från kansliet för humaniora och samhällsvetenskap på universitetsförvaltningen. På kansliet finns personal som bryggar över mellan mandatperioderna och kan ge snabba svar och handlägga ärenden.
– Som dekan har jag mer stöd än som prefekt. Utan kansliet skulle det vara en betydligt svårare roll att vara dekan, säger Erik Lindberg.
Övergripande perspektiv
Erik Lindberg konstaterar att han som dekan inte behöver ligga sömnlös för att det är mycket att göra tack vare stödet.
– Men det är ett stort ansvar förstås. Man måste våga driva ett förändringsarbete och ta beslut. Samtidigt som man arbetar för att kommunicera och förankra besluten. Det är också viktigt att våga driva förändringsarbetet tidigt under mandatperioden, säger Erik Lindberg.
Annika Waern kompletterar med behovet att som dekan frigöra sig från institutionsperspektivet.
– Alla har vi ju en maggropsreaktion: hur påverkar det här min institution? Det är förstås en helt ok reaktion men i den här rollen måste man ha ett mer övergripande perspektiv, funderar Annika Waern.
Många möten
Det blir rätt mycket möten som dekan. Erik Lindberg målar upp en bild med förberedelser inför fakultetsnämnd, torsdagsmöten med vicerektor och de andra dekanerna inom vetenskapsområdet, planeringsråd för Campus Gotland, utbildningsråd, styrgrupp för utredning om Campus Gotland, lokalförsörjning, prefektmöten, områdesnämnd.
– När jag började som dekan blev jag förvånad över hur nära vi dekaner och vicerektor på vetenskapsområdet arbetar. Det är mycket som diskuteras och hanteras på områdesövergripande nivå, säger Erik Lindberg.
Prefekternas chef
Erik Lindberg konstaterar att det är svårt att göra en arbetsbeskrivning för dekanuppdraget. Som dekan är man inblandad i en mängd olika frågor på olika nivåer.
Dekanen är prefekternas chef och behöver stötta och hjälpa prefekterna som är ganska ensamma och ofta blir indragna i olika typer av konflikter.
En viktig fråga för fakultetsnämnden och därmed för dekanen är fakultetens strategier i förhållande till universitetets mål och strategier.
– Det är en utmaning att omsätta ett mål i konkreta åtgärder och få acceptans för besluten, konstaterar Erik Lindberg. För att få institutionerna att arbeta i samma riktning krävs respekt. Vad kan fakultetsnämnden besluta om, vad beslutar institutionerna om? Hur stor är autonomin för de olika delarna i organisationen?
Viktigt respektera institutionerna
Annika Waern är inne på samma spår utifrån det högaktuella arbetet med utvärdering av utbildning och kommer tillbaka till att rollen som dekan och prodekan mycket handlar om avvägningar.
– Det är mycket jobb att få saker att fungera samtidigt som man inte kan dela ut godispåsar, säger Annika Waern. När det blir problem vill gärna institutioner bli styrda uppifrån tillsammans med mer resurser. Men många gånger kan det vara problem fakulteten inte heller kan åtgärda. Ofta behövs förståelse för förutsättningar vi alla lever under och att det handlar om ansvar som institutionen måste ta.
Men det är en svår process med ofta krympande pengapåsar samtidigt som kvalitetskraven ökar.
– Man måste ha stor respekt för hur institutionerna väljer att hantera problemen, säger Annika Waern. Ett exempel är utvärderingarna av utbildning. Det kan komma många förslag till åtgärder i processen, så det är viktigt att alla förslagen inte binder institutionerna. Samtidigt blir det någonstans också ett krav på att vissa saker måste lösas, det måste kunna finnas en skärpa i systemet.
Annika Waern har som prodekan lagt ner mycket tid på processen kring utvärderingen av utbildningarna.
– Vi behöver prata med medarbetarna och förstå hur fakulteten kan underlätta och stötta så att institutionerna får ut mesta möjliga av utvärderingarna, säger Annika Waern.
Kollegialiteten värd att bevara
Erik Lindberg konstaterar att han är stolt över att medarbetarna känner förtroende för honom och har valt honom till dekan.
– Det känns väldigt bra att ha fått förtroendet. Kollegialiteten är en princip värd att värna. Nackdelen är att det kan ta lång tid att ta svåra beslut men det är lättare att genomföra besluten.