– Jag ser många starka kvinnor i publiken – och några starka män också. Ni är experter inom era områden. Universitetet kan alltid luta sig mot er. 

Margareta Fahlgren, professor i litteraturvetenskap och moderator under TeA-dagen, inledde med en kortare reflektion om dagens tema och fortsatte att betona hur viktigt det är att alla medarbetare verkligen får möjlighet att mötas på en så stor arbetsplats som universitetet är.

Bland skelett och skatter i Svitiod

– Är ni säkra på att ni har undersökt rätt skelett? 
Det var första reaktionen från delar av forskarsamhället, berättade Charlotte Hedenstierna-Jonson, forskare vid institutionen för arkeologi och antik historia, vars föreläsning ”Krigargraven som var en kvinna”, handlade om forskningen som hjälpte till att revidera tidigare fakta om en specifik utgrävning av en vikingagrav på Birka. 
– De källor vi har om människorna som levde under denna tid hittar vi ju i gravarna, det är gravarna som berättar om människorna och livet i Svitiod (det svenska området som geografiskt idag ungefär motsvarar Svealand, reds. anm.)

Några föremål som hittades i graven var delar av ett slags tärningsspel, vilket visar på att personen hade besuttit strategiska kunskaper och färdigheter, något som främst de högre samhällsskikten tränades i för att kunna leda och styra folket, i krig som under fred.
– Hon var dessutom lika lång som en dåtida normallång man, det vill säga strax över 170 centimeter, och graven innehöll vapen och andra föremål som visade att hon med största sannolikhet varit någon form av krigare, militär eller politisk ledare.

Och jodå, de var naturligtvis säkra på att de hade undersökt rätt skelett. Alla benrester var noggrant märkta från tidigare forskning, och prover från bland annat en tand och ett överarmsben visade otvetydigt att det rörde sig om en kvinna.  

”Tjejloppstjejen” som stereotyp

Från föreställningar om historiens vikingakvinnor till fördomar om moderna tiders ”tjejloppstjejer” tog oss sedan forskaren vid Centrum för genusvetenskap, Annie Woube, som talade på temat ”I tjejers spår – för framtids segrar: om tjejlopp och villkor för kvinnors motionsidrottande”.

Hon berättade om hur konceptet med tjejlopp hade utvecklats sedan 1980-talet, med den ursprungliga betoningen på underhållning, folkfest, ”picknick med tjejgänget” och att dessa generellt betecknades som uppvärmning inför ”riktiga lopp” till att mer ses som tillfällen att tävla mot andra kvinnor utan att konstant behöva förhålla sig till den manliga normen inom sporten.
– Men fortfarande kämpas det för att prestationen ska erkännas i sig själv och inte i förhållande till något annat, menade Annie Woube. 

När Tjejmilen startade 1984 blev det snabbt världens största löparlopp för enbart kvinnor. Det blev då samtidigt kommersiellt intressant och började locka diverse sponsorer. Ett särskilt ”tjejloppskoncept” började formuleras för den särskilda ”tjejloppstjejen” och första huvudsponsorn var ett smyckesföretag.
– Detta post-feministiska och individualistiska synsätt där individens ansvar för sin egen utveckling betonades har varit tydligt för just planeringen av dessa tjejlopp.

En publikfråga handlade om hur framtiden kommer att se ut för tjejlopp, en annan om varför dessa lopp per definition alltid varit kortare än herrarnas lopp. 
– Jag tror att vi behöver dessa breda engagemang, de funkar ofta som en inkörsport till andra mer krävande utmaningar. 

Att loppen av tradition har haft kortare distanser hade ingenting med ren fysisk förmåga och uthållighet att göra. Det handlar om den faktiska tiden man uppfattade att kvinnor hade att träna inför loppen. Det var alltså aldrig fråga om några fysiologiska hinder för utmaningarna, utan bara att kvinnor inte ansågs ha de rätta förutsättningarna, vilket i sin tur baserades på de könsrollsbestämda förväntningarna.
– Man tänkte att kvinnor inte hade tid att träna inför lika långa lopp som de som herrarna sprang, helt enkelt för att man tog för givet att kvinnor behövde mer tid för hemmet och familjen, sammanfattade Annie Woube.