– Jag känner mig hedrad, men framför allt är jag glad över att priset finns, säger hon.

Martin H:son Holmdahl-priset är Uppsala universitets främsta utmärkelse för insatser som främjar mänskliga fri- och rättigheter.

Det är inte så länge sedan värden som demokrati, mänskliga rättigheter och jämlikhet hölls för tämligen självklara, men nu ifrågasätts de allt mer.

– Universitetens ansvar att vara en plats för kritisk reflektion och samhällsengagerad forskning blir då allt viktigare. Det här priset känns som ett erkännande av detta ansvar.

Engagerad i klimat- och asylfrågor

Patricia Lorenzoni har bland annat forskat om den brasilianska ursprungsbefolkningens situation i Amazonas, med frågor om nationstänkande, urfolkens rätt till land och klimatkrisen som centrala frågor. Hon har också engagerat sig i frågor om ensamkommande flyktingbarns asylprocesser och deltar i Asylkommissionen som för samman forskare och civilsamhällets organisationer i Sverige.

Hon vill försöka ge tillbaka till människor som på olika vis hjälpt henne, som bidragit med sin tid utan att direkt få någonting för det.

– Jag har bland annat i åtanke en galleriverksamhet i Roraima i norra brasilianska Amazonas som jag skrivit en del om. Konstnärerna där, alla tillhörande regionens urfolk, har verkligen hjälpt mig att förstå saker och de arbetar alla med mycket små medel.

Priset går till någon som har gjort ”…insatser för att främja mänskliga fri- och rättigheter”. Hur ser du på kopplingen mellan mänskliga rättigheter och till exempel klimatdebatten?

– Fullkomligt avgörande när det gäller migration, asylrätt och definitionen av vem som är flykting. Klimatförändringarna kommer att tvinga många fler människor än idag i rörelse. Klimatdebatten måste kopplas till en diskussion om, och ett försvar av, rätten till asyl.

De viktigaste frågorna ställs inte

Både klimatdebatten och flyktingdebatten är kanske de hetaste och samtidigt svåraste samhällsfrågorna som diskuteras idag. De reella problemen tenderar ofta att överskuggas av svårigheterna att enas i dessa frågor, men Patricia Lorenzoni menar att de viktigaste frågorna helt enkelt inte ens ställs politiskt. Istället handlar debatten om hur vi ska sortera människor i vilka som hör hit och inte hör hit.

– De nödvändiga frågorna ställs inte där det skulle behövas. Hur ska vi på ett hållbart och rättvist sätt dela på det vi har? Hur ska vi göra för att kunna leva tillsammans i ett långsiktigt perspektiv?

En fortsättning på slaveriet

Hon ger ett konkret exempel från Guaraní-kaiowá-folket i Brasilien, en urbefolkning i delstaten Mato Grosso do Sul. I delstaten finns en stor produktion av biobränsle i form av etanol, för export, och etanolindustrin genererar biprodukter som säljs in som klimatsmarta, till exempel engångskassar gjorda av sockerrör. Sockerrörsodlingar som breder ut sig på stulen mark.

– Då anställs människorna istället som hårt exploaterade daglönare i sockerplantagerna. Den som protesterar riskerar att bli skjuten. Biobränsleproduktionen är en direkt fortsättning på slaveriet, till och med när det kommer till grödan. Sockret var ju en av de viktigaste koloniala exportvarorna.

– Huvudproblemet är fortfarande den aktiva oviljan att se konsekvenserna av ett system som omvandlar allt, inklusive klimatlösningar, till en vara på en marknad, avslutar Patricia Lorenzoni.

Prisutdelningen av Martin H:son Holmdahl-priset äger rum under vinterpromotionen den 31 januari 2020.