Vid fakulteten för utbildningsvetenskaper finns tre forskararutbildningsämnen, pedagogik, didaktik och utbildningssociologi, och ett flertal forskargrupper. En av dessa är PS-gruppen, där akronymen PS står för pedagogik med inriktning mot specialpedagogik. Den har också en mer metaforisk betydelse för specialpedagogik kan, liksom ett post scriptum i ett brev, förändra innebörden i den helhet där den ingår. Mer konkret menar vi att hur specialpedagogiken gestaltas får stora konsekvenser för hela utbildningen.
Historiskt sett har specialpedagogiken varit en verksamhet till stora delar vid sidan om den vanliga undervisningen. Med Salamanca-deklarationen 1994 fick dock idén om en inkluderande pedagogik ett internationellt genombrott. Tanken var att elever som ditintills inte ansetts passa in i den vanliga skolan nu i högre grad än tidigare skulle få tillträde till denna. Riktigt radikala förespråkare för denna idé menade att skolan måste förändras i grunden för att kunna anpassa sig till elever med olika förutsättningar.
Internationellt har uttrycket ”inclusion” alltmer kommit att ersätt ”special needs” i forskningen. Det har funnits många diskussioner om vad inkludering egentligen betyder och hur den ska kunna realiseras. I vår seminarieserie har vi fått möjlighet att låta de forskare som varit ledande i denna utveckling gästa vårt seminarium.
Många har nog upplevt fenomenet när man överraskar sig själv genom att säga något som man inte tidigare tänkt. I det här fallet gjorde vi saker utan att riktigt tänka igenom dem innan. Det var en stegvis väg fram till insikt. En förutsättning var nog att pandemin tvingade oss att hålla seminarier på Zoom. Då tänkte vi att varför bjuder vi inte in Lani Florian till ett seminarium på Zoom om ”Evidence for inclusion”? Sagt och gjort, mycket intressant seminarium med cirka 60 deltagare. Men kan vi inte då bjuda in Roger Slee? Samma utfall.
I det läget slog det oss att det är ju fullt möjligt att starta en permanent seminarieserie där vi kan bjuda in de forskare som varit ledande inom detta fält. Serien omfattar två seminarier per termin, annonseras brett och vi hoppas på många deltagare. Seminarieserien är hållbar ur två aspekter: dels kommer vi undan ett stort antal flygresor, dels är inkludering i sig en idé om hur samhället ska bli mer hållbart.
Inom det utbildningsvetenskapliga området har internationalisering till stora delar handlat om import, inte minst vad gäller teorier. Teorier utvecklade i andra samhällen importeras och tillämpas på svenska förhållanden. Det är dags att vi svenska forskare är med och bidrar på en internationell arena i en teoriutveckling i forskningens framkanter. Vi tror att en seminarieserie av det här slaget ökar möjligheten att göra detta.
Claes Nilholm
professor i pedagogik med inriktning mot specialpedagogik