Irene Molina tilldelas priset tillsammans med Carina Listerborn, professor i stadsbyggnad vid institutionen för urbana studier vid Malmö universitet. Kritikerpriset delas ut av Sveriges arkitekter
Dessa två engagerade arkitekturforskare­­­, verksamma sedan länge, har under 2020 skärpt sin kritik av den rådande stadsutvecklingen och bostadssituationen i Sverige.

”Kritikerpriset premierar den bästa arkitekturanalysen eller insatsen för att stärka ett initierat samtal om arkitektur och samhällsplanering”.

Hur känns det?

– Det känns väldigt roligt! Det är en ära att bli prisad för att göra det man brinner för och extra roligt att få dela priset med kollegan och vännen Carina Listerborn, vars arbete jag beundrar.
 

Vilka insatser skulle du säga haft betydelse för att få detta pris?

– Min forskning om staden och rättvisan, ofta kallad forskning om segregation, är i grund och botten en hård kritik till de strukturer och den ideologi i samhället som möjliggjort – och till och med styrt stadsutvecklingen, till starka segregerade mönster för boendet, där klass, ras/etnicitet med också kön och ålder, varit objekt för rumslig separation. I Sverige har man med andra ord använt planeringen för att separera socialt konstruerade kategorier från varandra, utifrån idéer om likhet och olikhet.
 

Vilket är det största problemet i Sverige idag gällande samhällsplanering och bostadsbyggande?

– Den nyliberala politik som råder på bostadspolitiska området, allt sedan början av 1990-talet. I en allt ökande takt håller man på att lämna bostadsfrågan i händerna på den privata sektorn. Staten kapitulerar i bostadssociala frågor. Människor vräks från sina hem på grund av höjda hyror och hemlösheten och trångboddheten ökar. Med andra ord så ökar ojämlikheten i boendet, det vill säga det sker en klass-och etnisk polarisering, där fattiga områden blir fattigare och rika områden lite rikare och mer homogena inbördes.

– Vid sidan av den utvecklingen finns ingen social bostadspolitik och vi har inte haft någon bostadssocialutredning sedan 1930-talet. Den sociala bostadsfrågan måste komma upp på den politiska agendan så snart som möjligt, eftersom vi håller på att få en bostadskris som inte handlar om att bygga mer – det finns redan tillgång på dyra bostäder nästan överallt, utan det handlar om att bygga bostäder som människor har råd att betala för, utan att tumma på standard och kvalitet. Detta har historiskt varit milstolparna i svensk bostadspolitik: ekonomisk tillgänglighet (bostäder åt alla) och generell hög standard. Men det gäller inte längre.
 

Tycker du att det finns bra forum idag för att samtala kring detta?

– Tyvärr finns ingen särskilt stor lyhördhet bland politiker och makthavare men de boendes – och då särskilt hyresrättsinnehavarnas medvetande och mobilisering kring rätten till bostad, ökar. Där ser jag en stor potential för förändring.
 

Var ligger ditt forskningsfokus idag?

– Just där – vad de organiserade boende kan åstadkomma. Jag befinner mig på sabbatsvistelse i USA, vid UCLA, där jag låter mig inspireras av både forskare och bostadsaktivister och till en del av bostadspolitiken, som inte är speciellt exemplarisk i att lösa bostadsfrågan. Kalifornien har rekord i antal människor som saknar bostad… men det finns en intressant historia att ta lärdom från.