Zorana Kurbalija Novicic njöt av livet i Belgrad, omgiven av vänner och bra kollegor men hade ändå en dröm om att få komma iväg utomlands för att fortbilda sig och etablera nätverk för att sedan komma tillbaka till Serbien.

– Under 1990-talet lämnade majoriteten av våra framstående forskare Serbien och väldigt få av dem återvände - serbisk vetenskap förlorade helt enkelt konkurrenskraft i EU. Jag ville ut i världen, fick stipendium och åkte till Århus universitet i Danmark i en månad. Det förändrade mitt forskningsperspektiv, jag ville fortsätta min karriär i Danmark eller Sverige.

Efter disputationen 2009 blev hon kvar i Belgrad till 2015 då hon, som första serbiska forskare, fick EU-kommissionens prestigefyllda Marie Curie-stipendium. Stipendiet gjorde det möjligt för henne att komma hit och fortsätta forskarkarriären på institutionen för ekologi och genetik.

– Min man och jag flyttade till Uppsala med våra två barn på fem och två år. Det var inte så svårt att lämna Belgrad, tvärtom var det en lättnad för mig att äntligen få chansen att, med egna pengar, ägna mig åt högkvalitativ forskning.

Planen var att stanna i två år och forska, utöka det professionella nätverket och söka mer bidrag för att kunna etablera en forskargrupp i Belgrad. Men familjen tror att det är bättre att stanna i Sverige, trots att de ibland saknar familj och vänner där hemma.

– I Sverige började vi omedelbart leva ” the Swedish way”. Vi minskade stressnivån genom att arbeta max åtta timmar per dag och fick därmed mer tid med familjen. Sverige är ett välorganiserat land där man källsorterar, cyklar nästan överallt, där människor har bra standard men ändå köper begagnat. Ett land som bryr sig om klimatförändringar och gör något åt det.

Något annat Zorana brinner för är att undervisa barn och ungdomar i naturvetenskap. Det finns hur mycket information som helst bara ett klick bort, men är den korrekt? Hur vet barn hur man tolkar information och vad kan de tro och lita på?  

– Vi föräldrar är ofta upptagna och tiden glider mellan fingrarna. Vi måste hitta balansen mellan stressande yrkesliv och vardagslogistik hemma. Ibland orkar vi inte utan hänvisar tyvärr barnen till en dator istället för att svara på alla frågor de har. Vår viktigaste roll som föräldrar är att uppmuntra våra barn att ställa frågor, söka efter svar och vara redo för livslångt lärande.

Zorana har deltagit i flera vetenskapsfestivaler och sedan några år ägnar hon en del av sin tid åt att engagera både barn och deras föräldrar i vetenskapliga experiment. De använder saker man ofta redan har hemma för att t.ex. tillverka glass i rumstemperatur, göra egna vattenfärger eller bygga molekylmodeller av godis.

– Vi måste våga ändra våra dagliga rutiner och inse att det mest värdefulla vi har är tid, och att det är upp till oss att bestämma hur vi vill använda den. Jag vill överbrygga klyftan mellan vetenskap och allmänhet, det gäller särskilt barn. De behöver förstå att varje enskild aspekt av livet kan förklaras av vetenskapen!