Tillbaka

Vem har makten över skolan? - ett nät utan spindel

Vem har makten över skolan? - ett nät utan spindel

Ett omedelbart svar på rubrikens fråga är att det är politiker som har denna makt. Det är trots allt de som stiftar lagar och antar förordningar. De styrdokument som ska ha störst betydelse för det som sker i skolan, skollagen och läroplanerna, tillkommer på politisk väg.

Men är det så enkelt? Och vad är makt? För att börja med den senare frågan kommer jag i den här bloggen att definiera makt såsom möjligheten att definiera verkligheten respektive att fatta beslut av betydelse. Vidare kommer jag att skilja mellan legitim och illegitim makt.

Legitim makt är sådan makt som utövas i enlighet med de spelregler för maktfördelning som gäller i vår demokrati. Illegitim makt är sådan makt som utövas men inte har stöd i dessa spelregler.

Men tillbaka till den första frågan, är det så att politiker är de som har störst makt över skolan? Och vilken makt utövas i så fall av andra aktörer såsom media, forskare, rektorer och lärare, elever och föräldrar?

Ett nätverk av relationer

Det är lätt att utifrån påstå att politiker har makten över skolan men jag är tveksam till om politikerna själva skulle hålla med om det. För det första måste de i en demokrati stå till svars inför väljarna för sin politik och på det sättet har väljarna makt över skolan. Ett väldigt viktigt mellanled i detta sammanhang är media som till stora delar förmedlar och värderar det politiska budskapet om skolan.

För det andra måste de konkurrera och/eller kompromissa med andra politiker för att få igenom sina krav.

För det tredje är det svårt för politiker att omsätta sina intentioner i konkreta förändringar i skolvärlden som till delar följer sina egna traditioner.

Till sin hjälp att påverka och förändra skolan har politiker skolmyndigheterna. Dessa har också en viss grad av självständighet gentemot den politiska styrningen och definierar till vissa delar sitt eget uppdrag. Skolmyndigheterna kan också möta motstånd ifrån praktiken och är på så sätt kontrollerade både från politiskt håll och, fast kanske mindre tydligt, från aktörer i skolsystemet.

Rektorer och lärare har givetvis makt över skolan då de svarar för själva genomförandet av utbildningen. Men då får vi inte glömma att de är kringgärdade av en rad bestämmelser och riktlinjer uttryckta i skollag, läroplaner och andra styrdokument. Detta har lett till att juridik har blivit ett tungt inslag i rektorsutbildningen och till att lärare är styrda när det gäller vad det ska undervisas om, hur elevernas kunskaper ska bedömas och också till relativt stora delar vad gäller hur undervisningen ska genomföras (se länk till tidigare blogg om huruvida läraren är en fri själ eller en robot).

Det sägs att föräldrar och elever har fått en allt större makt över skolan under senare år vilket i hög grad stämmer. Det finns möjligheter att välja respektive att byta skola och det finns också mer informella möjligheter att påverka. Vi ska dock inte glömma att detta i stor utsträckning endast handlar om att påverka den egna skolsituationen. Vidare är det så att elever har skolplikt och vilken skola som än väljs regleras den i mycket hög grad av lagar och förordningar som är mycket svåra att påverka.

Medias makt att förmedla en bild av politiker och av skolan har nämnts. På så sätt formas till stora delar en offentlig bild av skolans tillstånd. Samtidigt ligger det i medias uppdrag att förmedla olika bilder av och röster om skolan och olika medier ger olika bilder av skolan. Denna pluralism gör att det är svårt att säga att media har makten över skolan, även om man förstås har viss makt. Vidare är media beroende av en publik vilket givetvis i hög grad påverkar innehållet.

Forskningen och lärarutbildningen har också makt inte minst när det gäller att definiera vad utbildning är och hur den bör genomföras. Forskningen har här en fri roll som också innebär ett stort ansvar. Lärarutbildningen, å andra sidan, är relativt hårt reglerad, men även här finns förstås en hel del frihetsgrader.

Sammanfattningsvis kan vi se att det är flera aktörer som i vad som skulle kunna betecknas som ett nätverk har makt över skolan, var och en dock i begränsad omfattning. Varje aktör har sålunda ett visst handlingsutrymme men detta utrymme är också kringskuret av vad andra aktörer gör. Makten kan sägas till stora delar återfinnas i relationer mellan olika aktörer.

Legitim och illegitim makt

Det ovan beskrivna nätverket av aktörer har till stora delar legitimitet i vårt demokratiska system där denna typ av maktutövning är mer eller mindre formaliserad. Inom de ramar som ställs upp har således varje aktör en viss frihet att definiera vad utbildningen ska handla om och att fatta beslut om hur utbildningen ska gestaltas.

Vad är då illegitim makt? Enkelt uttryck kan illegitim makt definieras såsom handlingar som bryter gränsen för den arbetsfördelning som är överenskommen. Här avses inte lagbrott vilka också har sitt sätt att hanteras inom det demokratiska systemet utan handlingar vilka utmanar den arbetsdelning som jag skisserat ovan.

En hel del handlingar kan också återfinnas i en gråzon där det är oklart om handlingen är legitim eller inte. Det är givetvis av betydelse av diskutera var gränsen för olika aktörers maktutövning går och vad som kan betraktas såsom utövande av illegitim makt/gråzonsmakt.

Ett exempel jag brukar ta upp i dessa sammanhang är medias agerande i samband med genomslaget för det dåvarande folkpartiets utbildningspolitik. Media har som nämnts ovan ett ansvar i vår demokrati att ge utrymme för en allsidig diskussion om och belysning av företeelser i samhället såsom skolan.

Utan en sådan allsidig information får väljaren svårt att fatta ett upplyst beslut. Motpolen mot en sådan allsidighet är propagandan som endast tillåter en åsikt i taget. Matilda Wiklund argumenterar i sin avhandling för att Jan Björklund använde DN-debatt som en utbildningspolitisk plattform inför valet 2006 (se länk till tidigare blogg nedan). Utifrån Wiklunds argumentations handlade det således inte om en allsidig debatt utan om att ge ett perspektiv tolkningsföreträde.

Sådana gråzoner blir problematiska om de inte uppmärksammas och diskuteras. Det är inte endast den som har en specifik roll som har ett ansvar utan alla noder i systemet har ett ansvar för att de övergripande spelreglerna följs. I exemplet refererade andra media till DN-debatt och återskapade således idén om att det var en debatt det handlade om. Wiklunds avhandling utgör då ett exempel på hur en annan nod i nätverket, forskningen, visade på att det handlade om en gråzon och således problematiserade medias legitimitet.

Dock kan jag inte se att Wiklunds analys ledde till någon större debatt om medias roll i relation till skolpolitiken. (Medias roll i skolpolitiken är ett ämne jag hoppas att återkomma till i en senare blogg om medias roll i frågan om inkludering.)

Det är alltså viktigt att konstatera att det givetvis inte var något lagbrott som gjordes, däremot påvisar exemplet på hur en mer informell maktfördelning kan utmanas på ett sätt som blir tveksamt om vi accepterar de olika roller i demokratin som jag beskrev tidigare. Speciellt tveksamt blir det om inte sådana handlingar i maktens gråzoner uppmärksammas av andra noder i nätverket.

Ett annat exempel som jag brukar använda handlar om styrningen av skolan. Enligt den maktordning som skisserades ovan har politikerna ansvar för att formulera målen för utbildningen vilka då ska kommuniceras till andra aktörer i systemet. Det råder en hel del oklarheter kring hur denna makt utövas vilket jag diskuterat i flera bloggar tidigare (se länkar nedan).

Det går att ifrågasätta huruvida det är legitimt när politiker i styrningen av skolan uttrycker en ideologi i grundläggande styrdokument och förespråkar en annan ideologi i debatter och tar beslut som inte harmonierar med det breda uppdrag som skolan ges i de grundläggande styrdokumenten. Också här gäller att problemet blir väsentligt större när det inte uppmärksammas av andra noder i systemet.

Ett tredje exempel är skolor som fattar beslut om att inrätta särskilda undervisningsgrupper utan att ha uttömt de möjligheter som finns att ge elever en tillhörighet i de vanliga klasserna.

Sökande efter en ”spindel”

En del maktteoretiker tycker förmodligen att min modell över hur makten över skolan utövas är förenklad. Min modell bygger på vad jag skulle vilja beskriva som en ”skärgårdsmetafor” för samhället.

En skärgård består av öar där det finns förbindelser mellan öarna. Samtidigt är öarna till stora delar åtskilda. Andra sätt att uttrycka detta är systemteorins uttryck om ”loosely coupled systems”, den sociokulturella idén om i tid och rum avgränsade kontexter och aktivitetsteorins tal om skilda aktivitetssystem (som har ett gemensamt objekt, i det här fallet skolan).

Att öarna/delsystemen har en självständighet öppnar också för att de kan komma att motverka varandra i olika avseenden och att misstro kan uppstå, invånarna på en ö misstror helt enkelt invånare på andra öar. Exempelvis är tilliten till politiker mycket låg bland lärare och politiker förefaller ha låg tillit till lärarprofessionen vars arbete regleras hårt.

Motbilder till skärgårdsmetaforen är de kropps- och systemmateforer vilka till delar dominerar talet om samhället och skolan. Dessa metaforer uttrycker en annan idé med fastare förbindelser mellan de olika delarna. Kroppsmetaforen implicerar ju att samhällets olika delar (kroppens organ) har fasta och fungerande förbindelser och samverkar i harmoni för systemets bästa.

Men vad menas med rubrikens sökande efter en spindel? En spindel ska i det här fallet ses som en aktör eller ett fenomen som så att säga upprätthåller systemet och förklarar dess funktion. Vi kan utifrån ett sådant perspektiv inte förstå vad ett spindelnät är om vi utelämnar spindeln från vår förklaringsmodell.

Strukturalismen är kanske det tydligaste uttrycket för en sådan strävan. Den engelske utbildningssociologen Bernstein uttryckte detta som att strukturalisten inte letar efter hur bitarna i ett pussel passar ihop utan efter sågens princip. Det är lätt att se en parallell till ett religiöst tänkande här och tanken är förmodligen lika gammal som människan själv, det vill säga att det bakom tingens framträdelseformer finns en annan och mer sann verklighet (se till exempel Platons grott-liknelse).

Det för alltför långt i det här sammanhanget att fördjupa diskussionen om vad som utgör makt i det moderna samhället. Personligen hyser jag dock en viss skepsis mot teorier som postulerar begrepp som ligger väldigt lång från vad som kan observeras empiriskt. Samtidigt känner jag också en skepsis mot maktteorier som analyserar makt utan att ge demokratifrågan en central position. Demokrati är som bekant vårt samhälles sätt att hantera maktfrågan.

Slutsatser

Jag har argumenterat för att makten över skolan delas i ett nätverk av olika aktörer/sfärer. Detta förefaller till delar vara en rimlig ordning, men mitt resonemang implicerar också att denna ordning i sig måste diskuteras och granskas. Inte minst gäller detta när fenomen som illegitim makt/gråzonsmakt uppstår och inte uppmärksammas andra noder i systemet.

 

Länk till tidigare blogg om lärares handlingsfrihet:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/lararen-fri-sjal-eller-robot-

Länk till tidigare blogg om Jan Björklund och DN-debatt:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/jan-bjorklund-och-inkluderingen-

Länk till bloggar om den oklara styrningen av skolan:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/behover-vi-en-ny-laroplan-

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/sju-uppdrag-for-skolan

 

Efterskrift:

Det jag förespråkar i denna blogg är en sorts demokratisk processualism vilket i det här sammanhanget innebär att demokratin uppbärs av den typ av arbetsdelning som skisserats här. (Jag är ingen statsvetare och det finns förmodligen mer sofistikerade begrepp och modeller för att beskriva det jag skriver om här.) Poängen är att värnandet av en sådan processualism är en uppgift för alla i systemet. Annorlunda uttryckt kan vi säga att alla har ett ansvar för sin roll men också för att arbetsfördelningen mellan olika aktörer fungerar.

En gång beskrevs jag skämtsamt av en kollega som ”democrazy” eftersom jag hela tiden argumenterar för betydelsen av att vi gemensamt värnar om de demokratiska processerna. Det har också haft stor betydelse för det dilemmaperspektiv som jag i olika sammanhang argumenterat för där betydelsen av vem som ska bestämma riktning för skolan, inklusive frågan om inkludering, är helt central och mer betydelsefull än innehållet i styrningen.

Det är min förhoppning att den senaste utvecklingen i USA gör att vi blir än mer vaksamma på demokratifrågorna, inte minst för deras roll i skolan (se länk till tidigare blogg).

 

Länk till tidigare blogg om skolan och demokratin:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/fo

 

kommentarer
Lägg till kommentar