Tillbaka

Vad är särbegåvning?

Vad är särbegåvning?

Ibland har det argumenterats för att specialpedagogiken även ska omfatta de elever som är särbegåvade. Jag kommer att försöka besvara frågan om huruvida särbegåvning är ett specialpedagogiskt område längre ner i bloggen, men innan dess kan det vara på sin plats att närmare precisera vad särbegåvning är.

I till exempel USA har det länge funnits både forskning om ”gifted students” och speciella grupperingar/insatser i skolorna för dessa elever. Jag tycker inte att giftedness och särbegåvning betecknar samma elevgrupp men det är inte främst om översättningar den här bloggen ska handlar utan om hur det svenska ordet särbegåvning kan förstås.

Elever som är särbegåvade har givetvis samma rätt som andra elever att erhålla passande pedagogiska utmaningar i skolan. Att dessa elever alltmer kommit att uppmärksammas i Sverige tror jag har framför allt två orsaker. Dels en förskjutning i skolpolitiken och debatten från likvärdighet gentemot betydelsen av att stärka den svenska skolans internationella konkurrenskraft och därmed vikten av att hitta (sär)begåvningar i skolsystemet, dels det faktum att många elever med (sär)begåvning inte tas om hand på rätt sätt av skolsystemet.

Jag kommer i det följande att argumentera för att ordet särbegåvning har en mer eller mindre tydlig innebörd men att tre problem gör att det inte sällan blir oklart vad som avses med särbegåvning. Speciellt tre mekanismer i samband med definierandet ställer till problem: a) tillägg b) sammanblandning och c) relativism. ”Tillägg” bidrar till att gruppen blir mindre medan de båda andra mekanismerna gör gruppen större.

Avslutningsvis diskuterar jag särbegåvning i relation till specialpedagogik.

En enkel definition

Jag tycker att ett bra sätt att komma fram till vad ett ord betyder är att undersöka vad vi menar när vi använder det. Vi kan således använda vår språkintuition. Begåvning betecknar ju något som har att göra medfödda socialt värderade (jmf. ”gift”) potentialer. I en nyligen avslutad norsk utredning i området valde man att tala om elever med stora inlärningspotentialer, vilket jag tycker var ganska klokt, även om uttrycket inte direkt lyfter fram att det är positivt värderade förmågor begåvningen handlar om.

Förstavelsen ”sär” kan i huvudsak tolkas på två sätt. Dels kan det betyda att det inte är de som är begåvade som avses utan de ”begåvade av de begåvade”, det vill säga en elit med enormt stora potentialer inom ett område. Exempel på sådana särbegåvningar finns det många av i världshistorien, t.ex. Mozart som komponerande sin första symfoni vid sex års ålder och John Stuart Mill som vid sju års ålder läste grekiska författare och fördjupade sig i historia. Ett annat sätt att förstå ”sär” är att visa på att begåvningen gäller ett visst specifikt område och inte mer generellt.

Med en väldigt ”elitistisk” definition av särbegåvning blir gruppen liten, vilket talar för att det skulle vara mer rimligare att tala om begåvning än särbegåvning om vi vill nå fler elever som inte får möjligheter att realisera sina höga potentialer. Ordet begåvning har också en längre tradition i svensk skolhistoria, där ”begåvningsreserven” var ett begrepp för elever främst från arbetarklassen som föreföll ha en god inlärningspotential men som inte fick möjlighet till vidareutbildning eftersom skolsystemet främst gynnade borgarklassens barn. Begåvning ligger också, som nämnts, närmare det engelska ordet ”giftedness”.

Det finns ju inga självklara gränsdragningar här mellan särbegåvade, begåvade och övriga elever. Psykologer och andra kan tro att vi ska hitta ett givet kriterium för att identifiera särbegåvning och begåvning, t.ex. de som har över x poäng på ett intelligenstest. Det skulle möjligen låta sig göras om vi tror att resultat på intellligenstest är oberoende av erfarenhet (vilket de inte är) respektive samvarierar med förmågan inom ett område (vilket stämmer mer ju närmare testet ligger området i fråga).

Var gränsen går när det är rimligt att använda ordet särbegåvning respektive begåvning eller när de inte bör användas alls är alltså ganska förhandlingsbart. Det bör till exempel påpekas att John Stuart Mill utsattes för ett pedagogiskt experiment av sin far och det är närmast omöjligt att avgöra vilken betydelse Mills särbegåvning respektive faderns pedagogiska regim hade för hans utveckling.

Ytterligare ett kriterium som kan övervägas är att särbegåvning också förutsätter ett kreativt tänkande inom området för särbegåvningen. Det betyder att någon som är särbegåvad tillägnar sig kunskap inom detta område på ett kvalitativt annorlunda sätt än den som är begåvad eller normalbegåvad. Den särbegåvade hittar lösningar, ser samband och drar slutsatser på ett inte bara snabbare utan också på ett annorlunda sätt. Men nu börjar det blir lite farligt för vi närmar oss problemet med ”tillägg”.

Tillägg

Det finns en tendens när det gäller särbegåvning att förknippa särbegåvningen med en rad andra egenskaper. Detta innebär att ytterligare egenskaper läggs till särbegåvningen, till exempel att särbegåvade är motiverade och etiska eller uttrycker någon annan åtråvärd egenskap. Motsatsen förekommer också, det vill säga att särbegåvning förknippas med sociala svårigheter.

När det gäller Tillägg är det viktigt att skilja på två saker. Å ena sidan kan vi mena att dessa ytterligare egenskaper definierar gruppen. Å andra sidan kan vi mena att dessa egenskaper är vanligare i gruppen särbegåvade. Det är i det första fallet vi kan tala om Tillägg till definitionen vilka då innebär att gruppen krymper. Om man också ska vara motiverad för att vara särbegåvad faller ju de med särbegåvning som inte är särskilt motiverade bort. Om särbegåvade verkligen är mer motiverade är däremot en empirisk fråga som går att undersöka (även om en sådan undersökning är förknippat med svårigheter).

Sammanblandning

Ofta blandas särbegåvning ihop med ”high ability” (hög förmåga). Detta är ju två olika grupper av elever. I gruppen särbegåvade finns det elever som inte presterar av olika skäl, t.ex. kan de känna att de inte är stimulerade eller till och med känner en motvilja mot skolan. I den senare gruppen finns elever som inte är särbegåvade, men som presterar bra i ett område eftersom de arbetar hårt. Det finns inte heller i detta fall några klara gränser vare sig för vad som är en särbegåvad respektive en högpresterande elev.

Ett exempel kan belysa. Elev A har högsta betyget i matematik. Hen ägnar minst en timme om dagen åt att göra mattetal och flera timmar varje helg. Det tar lång tid att förstå nya utmaningar i ämnet men elev A låter det ta den tiden för att vara säker på att behärska den nya nivån.

Elev B behärskade redan som mycket liten de fyra räknesätten utan att behöva anstränga sig. De första åren i skolan kunde elev B briljera med sitt överlägsna kunnande och kallades ”matte-snille” av de övriga eleverna. Elev B presenterade lösningar och sätt att tänka kring matematiken som läraren aldrig hade sett från elever tidigare. Så småningom tröttnade dock elev B på matematikundervisningen eftersom lektionerna blev tråkiga och på högstadiet skolkade elev B från det mesta av matematikundervisningen men skrev full poäng på de fåtal prov där hen deltog förutom vad gäller de uppgifter hen inte kommit i kontakt med på grund av sin frånvaro. Läraren bedömde att elev B inte kunde få högsta betyget i matematik.

Exemplet illustrerar skillnaden mellan att vara högpresterande och särbegåvad, där den särbegåvade enligt den definition jag föreslog inledningsvis har potentialen att gå framåt snabbare inom området än den högpresterande som inte är särbegåvad men också delvis lär sig på ett annat sätt och nödvändigtvis inte behöver vara högpresterande.

Relativism

Medan Tillägg och Sammanblandning är reella utmaningar/problem när definitioner av särbegåvning diskuteras hoppas jag relativa definitioner är av en mer tillfällig natur. Jag tänker närmast på den förskola för särbegåvade barn som startats där huruvida ett barn är särbegåvat eller inte lämnades till dess föräldrar att definiera. Det öppnar ju i stort sett för vilka definitioner som helst. Eftersom särbegåvning, åtminstone för vissa, är en åtråvärd kategorisering öppnar det för mycket liberala tolkningar av vad som utgör en särbegåvning.

Särbegåvning och specialpedagogik

Jag har personligen svårt att se särbegåvning som en specialpedagogisk fråga. Särbegåvade elever som jag definierat dem är ju närmast motsatsen till elever i behov av särskilt stöd/elever med funktionsnedsättningar. Lite vitsigt skulle man i fallet särbegåvning snarare tala om en funktionshöjning. Särbegåvade elever ju också närmast lovprisade inom forskningen (även om de ofta ses som missförstådda) till skillnad från elever i behov av särskilt stöd vilka identifieras som problembärare.

Särbegåvade elever kan däremot givetvis bli föremål för specialpedagogiska insatser om de riskerar att inte nå målen för att de är omotiverade eller kanske inte ens går till skolan.

Men det åligger förstås den vanliga undervisningen att ge särbegåvade elever de utmaningar de behöver. Inom forskningen pekas accelaration, möjligheten att ta sig snabbare fram genom kurserna, och berikning (enrichment), möjligheten att fördjupa sig inom ett visst studieområde, ut som två sätt att erbjuda sådana utmaningar.

Vi kan också tänka oss att den särbegåvade eleven kan ses som en resurs för hela klassens utveckling även om det är en tanke som till delar verkar vara tabu inom denna forskning där individens rätt till självförverkligande förefaller att prioriteras.

Ett problem i detta sammanhang är det som tidigare diskuterades under Sammanblandning och gäller hur lärare ska kunna skilja på högpresterande och särbegåvade elever. Det låter sig förstås inte göras på något exakt sätt men jag skulle gissa att erfarna lärare har ganska klara uppfattningar om när någon lyckas i ett ämne främst på grund av att de arbetar hårt respektive när en elev besitter en stor potential vare sig den realiseras eller inte. Att skilja mellan särbegåvade och begåvade elever förefaller dock kanske ännu svårare. Att hitta en vetenskaplig exakthet i dessa distinktioner är inte möjligt.

Avslutningsvis kan konstateras att det förstås finns andra sätt än språklig intuition för att undersöka vad ord kan betyda, till exempel genom att se hur de används i kommunikation. Detta faller dock utom ramen för denna blogg som inspirerats av diskussioner med min doktorand Caroline Sims som skriver en avhandling om särskild begåvning i det svenska skolsystemet.

 

kommentarer
Lägg till kommentar
Anita Kullander
Skickat 2022-09-28 14:00.
Jag som psykolog ser en risk med definitioner. Eftersom de metoder som finns till hands inte är tillräckligt valida och reliabla för en säker bedömning (vanligtvis WISC) Alltför stor påverkan av testarens skicklighet och den testades vilja samt respektives dagsform påverkar resultaten - då negativt. Det enda som är säkert är att man kan aldrig få "för bra" resultat men man kan alldeles för lätt få sämre resultat. Dessutom så blir en bedömning, en benämning farligt nära diagnoser, dvs vissa kriterier ska vara uppfyllda för att benämnas särskilt begåvad (den term jag föredrar om jag måste använda någon). Särskild begåvning är inte och kan aldrig vara/bli en diagnos. Vem eller vilken yrkesgrupp skulle anförtros uppgiften att dels fastställa kriterierna och sedan förmedla bedömningen till individen? Så fort man definierar ett fenomen så kommer det automatiskt förväntas att alla inom kategorin ska fungera på samma sätt. Jag menar att det som är viktigt för skolans räkning är vad en elev kan i respektive ämne och vad skolan ska komplettera med - oavsett årskursnivå. IQ är förmågan till inlärning - säger väldigt lite om vad denne kan egentligen. Skolans fokus bör alltså ligga på respektive individs kunskaper och behov av stöd, stimulans och ev acceleration. Skolan har ett utmärkt instrument för att lära känna en elev och dess skolgång. Jag syftar på den pedagogiska kartläggningen som, om den utförs komplett, ger mycket bra information om eleven.
Claes Nilholm
Skickat 2022-09-28 10:05.
Intressant det du skriver Anita, det är lite av en empirisk fråga hur dessa elever identifieras och karakteriseras i den pedagogiska praktiken. Jag tror som du att man inte kommer ifrån frågan om benämningar/kategoriseringar. Det speglar i viss mån dilemmat i specialpedagogiken mellan att se eleven som individ respektive i ljuset av en kategori. Det är förstås eftersträvansvärt att se elever som individer men när vi talar om dem/handlar mot dem går det inte att komma ifrån att vi kategoriserar och värderar.
Anita Kullander
Skickat 2022-09-28 09:41.
Jag håller helt med om (nästan) allt som står här. För mig är begreppet egentligen oviktigt fast jag har ägnat mig åt det i snart 14 år. Med tiden har det alltså blivit klart för mig att det är oviktigt vad fenomenet kallas. Vi måste lära oss att våga se individen och dennes behov. Jag kan dock till viss del förstå behovet av att ha någon slags benämning men inser svårigheter med definitionen. Tack för ett mycket bra blogg-inlägg.
https://www.anitakullander.se/start
Nabil
Skickat 2021-08-23 20:53.
Intressant begrepp och ett mycket mer intressant inlägg!

Jag som sökte efter annat... :)

Nabil - <a href="http://1miljonboktips.se/">http://1miljonboktips.se/</a>
Anders Wallin
Skickat 2019-10-20 19:33.
Halkade in på bloggen sökande efer annat, läste dock denna artikel med intresse. Begreppet särbegåvad är kanske svårdefinierat. Men jag tror de flesta som efter högstadium och gymnasium hamnat på en utbildning som är mer utmanande, tillsammans med andra som har sökt utbildningen känner en betydligt större tillfredställelse och energi - utan att någon särskild pedagogik har behövts. Bara vara i en miljö med elever som befinner sig hyfsat på samma nivå av utmaning och begåvning är stimulans nog.

Det här är förstås inga nyheter, och gymnasieskolor ger idag möjligheter för elever med t.ex. hög kapacitet för matematik möjlighet att välja särskild inriktning. Frågan är kanske hur långt ner i åldrarna en sådan här selektion kan göras. Precis som du skriver kan ju föräldrar på eget bevåg komma att påstå att eleven bar en viss begåvning. Finns exempel på framgångsrik hantering av elever med, då enligt någon särskild definition, särbegåvade elever som hanterats på ett bra sätt även i riktigt tidiga år?