Tillbaka

skolan och covid-19

skolan och covid-19

I den här bloggen brukar jag sällan knyta an till dagsaktuella företeelser. Att inte skriva något om covid-19 och dess påverkan på skolan är dock i nuläget lite som att inte låtsas om elefanten i rummet. På flera sätt utmanas nu skolsystemet, i förlängningen hoppas jag också att det ska öppnas upp för nya möjligheter.

Men först till de enorma utmaningar som redan eller snart är verklighet, utmaningar som inte minst gäller skolans arbete med elever i olika typer av svårigheter. Det är också så att den nya situationen förmodligen också skapar nya typer av svårigheter för många elever. Innan jag går vidare till dessa utmaningar vill jag tydliggöra att vi befinner oss i ett svårbedömt läge och en hel del av det jag skriver kan behöva omvärderas framöver.

Utmaningar

I skrivandets stund har ännu inte grundskolan stängts men många menar att det är en tidsfråga innan även grundskolan behöver stängas. För flera elever är skolan redan stängd då de har symptom, har anhöriga hemma i riskgrupper eller för att de/deras föräldrar känner en rädsla för viruset vilket håller eleverna hemma från skolan.

En enorm utmaning som redan mött lärare på gymnasiet och som kan bli aktuellt för grundskolan ligger i att ställa om från klassrumsundervisning till distansundervisning. Denna utmaning varierar förmodligen stort mellan skolor och lärare beroende på hur mycket av arbetet som redan bedrivs i dessa former. Det handlar inte endast om att tillägna sig ny teknik utan om en långt större omställning, inte minst i ämnen där övningar, experiment, laborationer och tillgång till utrustning är av avgörande betydelse.

Det har redan tidigare visat sig vara allt annat än lätt att integrera den nya tekniken i undervisningen så detta nya steg utgör förstås en ännu större utmaning. Samtidigt kommer många lärare och elever att vara sjuka, vilket förstås gör det hela än mer komplicerat.

Det blir också mycket svårt att genomföra prov, både mer tillfälliga men också prov på den nationella nivån. Det blir således svårare att utvärdera kunskapsutvecklingen hos eleverna och också hur skolsystemet lyckas med sitt kunskapsuppdrag.

Den kanske största utmaningen ligger i stödet till elever i olika typer av svårigheter, inte minst för elever med stora stödbehov. Dessa elever befinner sig i personaltäta miljöer vilka det närmast är omöjliga att återskapa i hemmiljön. Vidare finns det elever som funnit en fristad i skolan i relation till sin situation hemma vilka nu berövas denna fristad. Över huvud taget får hemsituationen ökad betydelse.

Vissa elever har föräldrar vilka kommer vara starkt pådrivande vad gäller genomförandet av studierna. Många av dessa föräldrar sätter sig in i systemet med kunskapsmål och kunskapskrav, i den mån man inte redan gjort det, och kan således stödja sina barn. Dock får vi inte glömma att föräldrar inte är lärare vilket givetvis har betydelse för hur stödet i arbetet ges. Visst stöd kan dock erhållas från sajter och forum på nätet.

Andra elever erbjuds inte ett sådant stöd hemma. Här finns alltså en stor risk att den bristande likvärdigheten i svensk skola ökar ytterligare. För många elever kan skolan som nämnts vara en viktig motvikt till en icke-fungerande hemsituation. I värsta fall kan en sådan enkel sak som den uteblivna möjligheten att få lagad mat i skolan få olyckliga konsekvenser.

I det här sammanhanget bör det påpekas att den specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) har ett uppdrag att stödja kommuners och skolors arbete med elever i behov av särskilt stöd och myndigheten har också vad jag kan bedöma en mycket god kompetens på det digitala området. Ett av myndighetens stora problem är att den inte är tillräckligt känd ute i verksamheterna men i den här situationen är deras stöd för arbetet med elever i svårigheter förmodligen viktigare än någonsin.

Även Skolverkets arbete är givetvis avgörande i detta sammanhang. Skolverket uppgift är ju att ge stöd och vägledning mer generellt men också i relation till arbetet med elever i svårigheter. Kanske är det också dags att åtminstone tillfälligt ompröva Skolinspektionens roll för svensk skola? Det kanske är så att behovet av stöd och utveckling just nu är väsentligt större än behovet av inspektioner?

Till syvende och sist landar mycket av ansvaret för att klara den nya situationen på rektorer och lärare. Det är ett stresstest på hela systemet eller snarare på alla världens utbildningssystem. Samtidigt är vi redan inne i en ekonomisk recession, vilken gör att resurserna för skolan förmodligen kommer att minska ganska påtagligt vid ett tillfälle då dessa resurser behövs mer än någonsin.

Möjligheter

Det kan tyckas närmast lite cyniskt att i det krisläge som råder för närvarande att tala om möjligheter. Utgångspunkten för mitt resonemang är psykiatrikern Johan Cullbergs bok ”kris och utveckling” där kärnan i resonemanget är att kriser också ger möjligheter till omprövning och utveckling.

I en tidigare blogg (se länk nedan) argumenterade jag för att vi kan se lärarbristen som den kanske största utmaningen mot skolsystemet. Där menade jag att en konjunkturnedgång kan leda till att möjligheten att rekrytera nya lärare ökar. Den ekonomiska nedgång vi nu kan bevittna, speciellt tydlig i vissa branscher, leder ju till en rad svårigheter och i vissa fall till rena tragedier för individer och familjer när arbetsmarknaden krymper.

Men för flera av de personer som friställs finns möjligheten att börja på en ny bana som lärare eller läsa en kortare lärarutbildning i de fall man redan har relevanta ämneskunskaper. Ett hinder här är givetvis att stat och kommuner får väsentligt försämrad ekonomi. Samtidigt är alla nog medvetna om vikten av att satsa på en skola med kompetenta och välutbildade lärare.

En annan möjlighet ligger i besvarandet av en av de stora utmaningar som identifierades ovan, det vill säga att utveckla digitaliseringen av undervisningen. Jag är långtifrån någon expert på detta område, men jag har svårt att se att det inte finns en rad möjligheter här som man nu mer eller mindre tvingas att pröva. Dessa nya undervisningsformer kan framöver komplettera den klassrumsundervisning som väl nästan alla hoppas att man så fort som möjligt kan återgå till.

I en framtid med förväntat lärarbrist kan det till exempel bli vanligare att använda förinspelade lektioner mm. Det betyder att elever över hela Sverige kan få möta väldigt duktiga pedagoger åtminstone i denna undervisningsform. Även om den här typen av digitala lösningar ofta låter bättre i teorin än vad de visar sig vara i praktiken har jag ändå svårt att se att de inte skulle kunna vara realiserbara.

En möjlighet följer också av det gamla talesättet ”Man saknar inte kon förrän båset är tomt”. Om nu många elever upplever en saknad efter skolan, och kanske inte minst av det sociala sammanhang skolan utgör, kan det innebära att fler ser det värde skolan har som kontrast och komplement till hemmet. Skolan har varit mycket kritiserad under en längre tid, nu kanske det är dags för en rejäl omvärdering av skolans betydelse

Ytterligare en möjlighet är att den nuvarande krisen kan öka graden av samarbete i och kring skolan och i samhället generellt. Jag har tidigare i den här bloggen vid flera tillfällen diskuterat skolan som ett individuellt projekt där det varit svårt/inte setts som nödvändigt att skapa mål som handlar om hur samarbete och gemenskap ska utvecklas (se t.ex. länkar nedan). Kanske kan de utmaningar vi nu ställs inför leda att vi i högre grad än tidigare ser nödvändigheten av just samarbete och gemenskap?

 

Länk till tidigare blogg om lärarbrist:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/lararbristen-det-storsta-hotet-mot-skolan-

Bloggar om individualisering och gemenskap:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/gemenskapens-mojligheter-och-morka-sidor

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/inkludering-som-gemenskap-ar-det-mojligt-

 

kommentarer
Lägg till kommentar