Det här är min 160:e och sista blogg. Precis som i den meta-blogg (blogg om bloggen) som jag skrev efter 100 bloggar (https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/-du-passade-ju-for-f-n-aldrig-en-metablogg) kommer jag att frångå mina principer och vara mer ironisk och personlig än vanligt.
Som jag skrev i den tidigare meta-bloggen så kan den som tycker att det är för självbespeglande att skriva en blogg om sitt eget arbete sluta läsa.
Rubrikerna i bloggen kommer att utgöras av citat. En del av dessa citat handlar om bloggen, några går utöver det och sätter bloggen i ett större sammanhang där jag försöker sammanfatta några av mina erfarenheter som forskare.
Citaten bygger på hågkomster av vad personer sagt och är oftast inte ordagranna, däremot har jag försökt behålla innebörden i det som sagts.
”Jag skulle bli orolig om jag hade så många läsare”
Denna kommentar kom från en av mina döttrar när jag berättade hur många som läst vad jag skrivit i olika sammanhang.
Bloggarna (den svenska o den engelska) har tillsammans ca 150 000 läsningar per år. Om varje läsning motsvarar en deltagare på en föreläsning innebär detta att jag upprätthållit 12,5 eller 25 professors-tjänster som bara innehåller externa föreläsningar (1600 timmar av tjänste-tiden) (beroende på om man räknar entimmes lr tvåtimmarsföreläsningar).
Anställda på skolmyndigheter, studenter, politiker, doktorander, andra forskare m fl läser bloggen och många vittnar om en djupgående och viktig analys av centrala frågor vad gäller skola och utbildning.
Det är dock inte en så imponerande mängd läsare jämfört med den vidare världen av sociala medier men ovanligt mycket när en professor i pedagogik redovisar/skriver om forskning.
Jag delar till delar också oron som uttrycks i rubriken, inte så mycket utifrån vad jag skriver utan hur det tas emot och vilka effekter det får. Sådant kan man inte veta, jag får helt enkelt ha tillit till mina läsare.
Jag har haft stor tillit till mina ”provläsare” som gett viktig feedback. Dessa nämns i den tidigare metabloggen, efter denna har följande personer gett synpunkter på bloggarna innan jag publicerat dem , något jag är djupt tacksam över: Lena Almqvist, Fredrik Andersson, Eva Forsberg, Magnus Erlandsson, Åsa Nyberg, Henrik Roman, Åsa Hirsh, Lise Roll Pettersson, Ingrid Olsson, Gunilla Lindqvist, Mimmi Örberg Jenni Nilsson, Kerstin Göransson, Jenny Folkeryd, David Paulsrud, Thomas Nygren, Johan Prytz, Kajsa Bråting, Martin Karlberg, Emma Leifler, Christel Sundström, Kristina Ström, Karin Zetterqvist, Johan Malmqvist, Nils Kirsten, Magnus Levinsson, Maria Ekenhill, Kim Wickman, Lotta Holme och Joakim Lindgren. Flera av dessa läsare gav också synpunkter på tidigare bloggar. Ett speciellt extra tack till Eva Forsberg som under årens lopp bidragit med så många konstruktiva synpunkter.
Jag är också djupt tacksam mot Uppsala Universitet som gett mig denna möjlighet att genomföra vad som brukar karakteriseras som ”den tredje uppgiften”, det vill säga universitetens uppdrag att kommunicera och samarbeta med det omgivande samhället. Bloggen kommer att finnas tillgänglig även framöver men kommer så småningom att flyttas från universitets till min institutions hemsida. Sidorna blir fortfarande sökbara från Google, men får förstås nya länkar. Jag tackar på förhand Katarina Ellingson och Lena Larson Johannesson för överföring av bloggarna.
”Du är bra på att analysera de viktigaste frågorna inom ett område”
Detta var en fin komplimang från en kollega. Det jag försökt göra i den här bloggen är förmedla vetenskapligt grundad kunskap om och analys av olika aspekter av utbildningssystemet utan att förenkla alltför mycket. Det har inneburit att jag gjort en hel del begreppspresentationer och analyser, men även presenterat resultat från empiriska undersökningar.
Jag har hela tiden strävat efter att vara explicit med mina teoretiska utgångspunkter, att vara öppen för olika perspektiv men samtidigt ändå komma fram till ställningstaganden i centrala frågor.
Ofta tycker jag att jag argumenterat för rena självklarheter såsom att 1) demokratin bör tas på största allvar, 2) skolan bör styras med utgångspunkt i de mål som formuleras i skollagen 3) de mål för skolan som fastslås i skollagen är helt centrala både för forskningen om skolan som för det offentliga samtalet om skolan.
Det är närmast pinsamt hur lite de mål för skolan som fastslagits i skollagen diskuteras i utbildningspolitiken, i det offentliga samtalet om skolan och i forskningen om skolan.
Som forskare behöver vi förstås inte följa skollagen, forskningen är fri, men även här borde alltså betydligt större uppmärksamhet ägnas åt det uppdrag som samhället i demokratisk ordning beslutat för skolan (https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/utbildningens-viktigaste-fraga).
Lika besvärande är hur lite energi som ägnas åt de oklarheter som finns i styrdokumenten vad gäller sådana grundläggande saker som hur centrala begrepp definieras och hur mål/syften identifieras och relateras till varandra. (https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/behover-vi-en-ny-laroplan-).
Att det visat sig svårt att få gehör för sådana här självklarheter är ett av mina skäl till att gå i pension (dock inte det viktigaste). Vid 65 års ålder har jag svårt att se det meningsfulla i att återkommande behöva förklara för vuxna människor att vi faktiskt har en skyldighet att följa lagen eller att ha mycket goda skäl för att inte göra det.
“Som forskare ska man vara otrogen”/”Forskare ska kunna tala om allt”
Mitt fokus som professor har alltid varit att utveckla ny kunskap inom mitt område. Bloggande och skrivandet av läroböcker har jag betraktat som sekundära aktiviteter.
Således har jag varit driven av innehållet i forskningen, det vill säga hur kunskapsområden ska kunna utvecklas. I min värld är detta den helt överskuggande frågan när det gäller forskning. Jag skulle kunna skriva mycket om den utbildningsvetenskapliga forskningen idag men ska begränsa mig till några iakttagelser/slutsatser.
För det första tror jag det är viktigt att vara ”otrogen” i den meningen att vi som forskare ska söka ”sanningen” och således vara tydliga med utgångspunkterna för vårt sätt att förstå och skapa kunskap om världen och alltid beakta fakta. Vi ska vara trogna mot vårt förnuft men inte mot traditioner eller auktoriteter utan att pröva deras förutsättningar i grunden. Att bli forskare är förvisso att bli del av en tradition. Min poäng är att det är upp till varje forskare att också ifrågasätta sin egen tradition o sitt val av tradition.
För det andra tycker jag det är viktigt att svensk utbildningsvetenskaplig forskning blir mer synlig på en internationell arena. Det handlar inte endast om att publicera forskning internationellt utan också om att ha påverkan, ”impact”, på den internationella forskningen. Vid fördelning av forskningsanslag bör så kallat ”track record”, det vill säga visad förmåga att ha ”impact” på internationella forskningsarenor, vägas in betydligt mer än vad som är fallet för närvarande.
Vi ska alltså inte i huvudsak hämta hem teorier och pröva dem mot svensk empiri utan istället i högre grad bidra till teori- och metodutveckling på internationella arenor. Ett arbetssätt för att sammanställa forskning som jag utvecklat, SMART, har till exempel visat sig vara ett utmärkt redskap för att kunna bidra till teori- och metodutveckling (oj, nu blev det kanske lite för självhävdande, dock får jag varna för att det snart blir än värre).
Den artikel som kan sägas vara en föregångare till SMART som jag skrev tillsammans med Kerstin Göransson och där vi gick hårt åt inkluderingsforskningen är i skrivandets stund citerad ca 150 gånger i Scopus och betraktas förmodligen av flera som en klassiker inom området. Den första artikel där vi mer explicit använde SMART börjar också citeras oerhört mycket.
Den stora fördelen med SMART är att man så att säga kan koppla ett grepp om ett forskningsområde. Ett aktuellt exempel är en nyligen publicerad artikel med Eleni Patoulioti som förste-författare där forskningen om communities (gemenskaper) i skolan analyseras (What is meant by ‘community’ in different theoretical traditions? An analysis of influential educational research). Sådan forskning är förstås väldigt betydelsefull i en tid då elever i svensk skola i ökande grad förefaller känna en minskad tillhörighet i skolan.
Det handlar inte enbart att redogöra för vilken forskning som genomförts utan också om att på ett reflekterande sätt granska denna forskning utifrån tydliga teoretiska utgångspunkter. Ofta behövs det flera översikter för att kunna kartlägga forskningsområden. Detta illustreras i en nyligen publicerad artikel i tidskriften Utbildning och Demokrati där vi beskriver hur vi i ett nyligen avslutat forskningsprojekt kartlagt och analyserat forskning om undervisning respektive inkludering. (se länk nedan)
En djupgående kartläggning och analys av forskningsområden är helt nödvändig för att tydliggöra hur forskningen inom olika områden kan/bör utvecklas. Inom utbildningsvetenskapen är antalet möjliga projekt oändligt, den avgörande frågan är vilket projekt som på bästa sätt kan föra utvecklingen framåt och för att kunna besvara den frågan måste man, som sagt, ha en djupgående kunskap om specifika områden (jag använder djupgående två gånger eftersom det är alltför vanligt med forskningsöversikter som bara skummar på ytan).
För det tredje är det viktigt att vi forskare kan tala om allt. Här är exempel på tre problem som det i och för sig finns en hel del forskning om men som det borde talas mycket mer om: 1) Svårigheten att mäta vetenskaplig kvalité. https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/gar-det-att-mata-forskningsansokningars-kvalite-pa-ett-tillforlitligt-satt- 2) Den gamla motsättningen mellan fin- och fulpedagogik (akademisk och praktiknära forskning) https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/praktiknara-forskning-var-ar-debatten- 3) Svårigheten att överbrygga ”the research-practice gap” https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/att.
I min egen forskning kom jag till något av en platå i och med att jag skrev en så kallad positioneringsartikel över mitt forskningsområde vilken publicerades 2020 (initialt som webb-publikation) https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/08856257.2020.1754547
I en positioneringsartikel försöker man sammanfatta forskningen inom ett område med syftet att föreslå hur den kan utvecklas. Jag är närmast lite chockad över det intresse som artikeln verkar ha väckt och i skrivandets stund har över 63 000 "views". Hur som helst blev detta något av en naturlig avslutning på ett ca två decenniers långt botaniserande i forskningsområdet.
Detta är alltså huvudorsaken till att jag går i pension. Tillsammans med annat jag skrivit innebär detta att jag tagit stor plats och det är dags för andra att ta över. Enligt min mening biter sig alltför många äldre forskare kvar i sitt forskningsområde. Detta är givetvis inte principiellt fel men jag tycker oftast det verkar handla om att försvara gamla positioner snarare än att bidra med nya insikter.
Ett annat skäl är som ovan nämnts en besvikelse med det offentliga samtalet om skolan. Ett tredje skäl är att det är jobbigt att pendla mellan Malmö och Uppsala, inte minst på grund av hur undermåligt tågtrafiken fungerar (se nedan).
Avslutningsvis vill jag i detta stycke som kanske varit självhävdande i överkant påpeka att det verkligen finns områden i det akademiska livet där jag borde gjort en större insats, till exempel vad gäller ansvaret för den löpande verksamheten. Vidare är det också min åsikt att vi som arbetar med kunskapsutveckling i grunden ska vara ödmjuka och för andra gången vill jag därfö återge detta citat av Voltaire i min blogg: ”Jag bejakar en idé idag, tvivlar på den imorgon, och lever med den i övermorgon, och jag kan alltid ha fel.”
”Tåget är försenat på grund av lövhalka”
Alla som tågpendlar är väl bekanta med SJ:s förklaringar till förseningar såsom till exempel ”tekniskt fel”, ”tågvändning”, ”personalbrist” och klassikern ”lövhalka”. Det är intressant var man i ett system som fungerar långtifrån optimalt förlägger orsaken till problemen.
Vi skulle kunna argumentera för att problemen egentligen handlar om bristande kompetens och/eller planering och för lite resurser. På så sätt skulle vi också kunna peka ut olika aktörer som ansvariga: politiker, väljare som valt dessa politiker (den förklaringen ska vi nog inte förvänta oss), SJ, Banverket eller SJ och Banverket eftersom de inte kan samverka.
Vi kan lite se en parallell till skolan här. Skolan är också ett system som har svårt att fullgöra sitt uppdrag och ofta landar problemet hos eleven själv, snarare än på andra nivåer i systemet. Om vi exempelvis placerar 30 elever i årskurs 1 i ett trångt klassrum (https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/inkludering-och-resurser) kan vi förmodligen räkna med att det inte kommer att fungera för några. Rutinmässigt pekas då dessa ut som problem i svensk skola.
Om tåg-pendlandet hade fungerat hade jag möjligen fortsatt arbeta två år till och då kanske publicerat något ytterligare av vikt för forskningsområdet. Jag kan dock lugna SJ med att detta produktionsbortfall inte är något som kommer att avspegla sig i deras bokslut.
”Claes dom är bättre än oss”
Jag väljer att avsluta med ett citat från den fine tidigare prefekten vid Pedagogiska Institutionen i Örebro Carsten Ljunggren, tyvärr alltför tidigt bortgången. Vi diskuterade värderingsförskjutningar över tid och hur samhället i flera meningar blivit mer tolerant.
Vi var båda tillräckligt gamla för att ha hunnit uppleva ett samhälle fyllt av till exempel homofobi och misogyni men kunde samtidigt identifiera stora förändringar. Det Carsten menade med citatet var att den uppväxande generationen på så sätt startat från en ny utgångspunkt och därför i grunden blivit mindre fördomsfulla. Om jag inte minns fel talade vi om våra egna barn men också utifrån att detta fenomen har mer generell räckvidd även om det förstås inte gäller alla individer.
Kanske något av det bästa jag gjort är att jag i böcker och under föreläsningar talat om vikten av erkänna och värdera olikhet samtidigt som vi inte bortser från de utmaningar som detta kan innebära.
Trots allt kan jag tycka att det i ett längre tidsperspektiv kan finnas skäl att vara hoppfull vad gäller samhällsutvecklingen. En av alla de artiklar, rapporter och böcker jag läst genom åren som gjort stort intryck på mig var inte någon högt citerad artikel i Web of Science men väl en rapport från sociologiska institutionen i Umeå med titeln ”Var det bättre förr?” skriven någon gång i slutet av 1970-talet. (jag har inte kvar rapporten men detta är som jag minns det)
Hans Rosling drev en liknande argumentation som den i rapporten, det vill säga att nästan allt blivit bättre än det var förr. Vi kan ha olika förhållningssätt till det moderna samhället, t ex kan vi vara systemkritiker, domedagsprofeter eller utvecklingsoptimister. Det rapporten och Rosling visade var att det fanns goda skäl att vara utvecklingsoptimist om man tittade på statistiken inom olika områden.
Dock är det lätt att konstatera att det under senare år varit något av en ”backlash” vad gäller så viktiga områden som demokrati, fattigdom och klimat. När det gäller skolområdet och mer specifikt den svenska skolan tycker jag personligen att det finns flera stora utmaningar som jag har svårt att se att man kommer att hantera på ett bra sätt. Fokus på måluppfyllelse leder till en instrumentell syn på kunskap samtidigt som andra av skolans uppdrag riskerar att marginaliseras. Skolan idag återskapar social ojämlikhet i högre grad än tidigare och det finns goda skäl att ytterligare kritiskt analysera hur väl skolan förbereder eleverna för medborgarskap, hur den påverkar lusten att lära och elevernas psykiska hälsa, förmåga att samarbeta och att forma sociala relationer.
När det gäller elever i behov av särskilt stöd är det redan i nu-läget så att eleverna inte får det stöd de har rätt till (https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/far-elever-i-svarigheter-i-grundskolan-det-stod-de-har-ratt-till-) och det ser inte ut att bli bättre. Idén om inkludering har inte haft ett jättestort genomslag i svensk skola (https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/fran-salamanca-till-vad) och det finns väldigt lite som talar för att vi är på väg mot en mer inkluderande skola idag, tvärtom har exkludering i olika former ökat markant under lång tid. (https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/exkluderingen-har-gatt-for-langt).
Dock bör utvecklingen ses i ett längre perspektiv. Vi kan förstås inte veta vad som händer framöver och vid 65 års ålder har man erfarit att mycket har hänt som verkligen varit svårt att förutse. Jag tror dock på de goda krafterna som söker skapa ett inkluderande och hållbart samhälle och hoppas att nuvarande backlash är tillfällig. Jag tycker i skrivandets stund att vi kan se en del positiva tecken men, för all del, utvecklingsoptimister letar ju som bekant efter positiva tecken.
Länk till artikel i Utbildning och Demokrati:
https://journals.oru.se/uod
