Tillbaka

Praktiknära forskning - var är debatten?

Praktiknära forskning - var är debatten?

Tidskriften Pedagogisk Forskning i Sverige har på ett förtjänstfullt sätt organiserat en debatt om praktiknära forskning, det vill säga en forskning som involverar lärare med syftet att utveckla lärarprofessionen.

Varför då denna blogg-rubrik? Jo, efter att ha läst debatten så skulle jag vilja göra en distinktion mellan debatten om praktiknära forskning i tidskriften och behovet av en större Debatt om vad den utbildningsvetenskapliga forskningen ska handla om. Den senare går då utöver de frågor som behandlades i tidskriftsdebatten.

I det följande kommer jag att ge en kort karakteristik av debatten i Pedagogisk Forskning i Sverige. Därefter diskuterar jag tre frågor som bör vara centrala i en utvidgad debatt om utbildningsvetenskaplig forskning.

Debatten i Pedagogisk forskning i Sverige – en kort beskrivning

En genomläsning av debatten ger vid handen att debatten till stor del handlar om hur den praktiknära forskningen ska genomföras på bästa sätt, även om en svag underton av kritik mot den praktiknära forskningen kan spåras i några inlägg.

Det är alltså inte den praktiknära forskningens legitimitet som står på spel. Ett flertal goda argument för praktiknära forskning presenteras i de olika inläggen och ingenstans ifrågasätts den praktiknära forskningen med explicita argument.

Noterbart är dock att i de inlägg som handlar om genomförande av praktiknära forskning presenteras ingen evidens för den praktiknära forskningens framgångar. Inte heller illustreras resonemangen med goda exempel på praktiknära forskning. Detta är inte desto mindre anmärkningsvärt då idéerna som förs fram inom ramen för praktiknära forskning långtifrån är nya.

Snarare identifieras en räcka problem med den praktiknära forskningen såsom språkbarriärer, skilda drivkrafter hos forskare och praktiker, bristande kunskaper om varandras verksamheter och bristande jämlikhet.

Ett antal lösningar på sådana problem presenteras också såsom att lärarutbildningen måste utvecklas, att verksamheten bör göras mer mottaglig för vetenskapliga rön eller att rätt modell för samarbetet utvecklas, till exempel i form av ett ”tredje rum”.

Mitt övergripande intryck är att praktiknära forskning håller på att etableras som begrepp och som praktik. Det är ideologiska argument, snarare än evidens, som driver den framåt. Samtidigt är det tydligt hur diskussionen vilar på forskningens villkor och helt följdriktigt är det ingen praktiker som deltar i diskussionen.

Debatten i tidskriften kom inte riktigt att handla om det jag från början trodde. Eftersom redaktionen för tidskriften i sin introduktion till debatten frågar om vi står inför ett paradigmskifte i svensk skolforskning förväntade jag mig att den etablerade akademiska utbildningsvetenskapliga forskningen i högre utsträckning skulle utmanas. Vidare hade jag förväntat mig inlägg som förespråkade andra sätt att definiera vad som är praktiknära forskning.

Vi ser således ingen utmaning av den akademiska utbildningsvetenskapliga forskningen vilken verkar sitta i orubbat bo. Det är endast chefen för Skolforskningsinstitutet som i förbigående reser resursfrågan och påpekar att den övervägande delen av skolforskningen finansieras av fakultetsmedel och anslag från Vetenskapsrådet. Eftersom den akademiska skolforskningen inte på något sätt utmanas är det heller ingen som behöver ställa upp till dess försvar.

Men är det inte konstigt att en ny typ av forskning ska lanseras vid sidan om den akademiska utbildningsvetenskapliga forskningen för att skapa en forskning som bidrar till att utveckla skolor och lärares arbete? Förväntar sig inte samhället att den akademiska forskningen ser det som en viktig uppgift?

För att vi ska få en Debatt om den utbildningsvetenskapliga forskningen tror jag vi behöver vi beröra några frågor som inte kom upp i debatten i Pedagogisk Forskning i Sverige. För det första frågan om vad som ska stå i fokus för den akademiska forskning som samhället satser stora resurser på.

För det andra frågan om vilken ideologi utbildningssystemet ska vila på eftersom detta har avgörande betydelse för skolforskningen (se länk till tidigare bloggar nedan).

För det tredje frågan om vilken roll kunskaper som utvecklas av lärare och andra i praktiken ska spela för kunskapsutvecklingen om skolan.

Akademisk skolforskning

För mig personligen är det en självklarhet att när samhället satsar pengar på utbildningsvetenskaplig forskning så är det för att det finns en önskan om att skolan och lärares arbete ska förbättras och utvecklas. I huvudsak sker finansieringen av sådan forskning via fakultetsanslag men också finansiering genom Vetenskapsrådet har stor betydelse.

Varför står inte forskning som utvecklar skolan och lärarprofessionen i fokus för den akademiska utbildningsvetenskapliga forskningen? Ingen skulle väl påstå att all utbildningsvetenskaplig forskning ska ha denna inriktning. Forskning om skolan bör förstås bedrivas utifrån flera olika perspektiv och discipliner. Utbildning är inte heller endast skola utan också högre utbildning.

Men ändå borde det väl vara helt centralt att forskningen bidrar till att utveckla skolan och lärares arbete? Många skulle mena att forskare är, eller borde vara, till stora delar i professionens tjänst genom att analysera hur skolor och lärares arbete kan utvecklas inom ramen för de regelverk som fastställts av vårt demokratiska system.

Dock delar flera erfarenheten att skol- och professionsutvecklande forskning ofta inte ger symboliskt kapital inom det akademiska systemet och en hel del utbildningsvetenskapliga forskare är intresserade av andra frågor än hur skolan och lärares arbete ska utvecklas. Det skulle behövas mer forskning kring detta men min poäng här är att det måste ses som centralt i en diskussion om skolforskning att diskutera balansen mellan en samhällsvetenskapligt orienterad forskning och en forskning som har en tydligare strävan att utveckla skolan och lärares arbete.

Vi bör således på allvar fråga oss om vi är i den paradoxala situationen att en fri forskning som av samhället förväntas bidra till skolors utveckling och till att utveckla lärares undervisning i stället väljer att i hög grad ägna sig åt andra frågor än att bidra till en sådan utveckling.

En stor del av forskningen legitimeras av att den utgör ”nyfikenhetsforskning”/grundforskning och att den ska bli användbar längre fram, åtminstone i någon mening. En del ser en analogi till den medicinska forskningen indelning i grundforskning och klinisk forskning.

Det är dock mycket oklart på vilket sätt en sådan grundforskning/nyfikenhetsforskning historiskt bidragit till att utveckla skolan och lärares arbete och parallellen till det medicinska området är minst sagt tveksam. Inom medicinen är man till stora delar ense om forskningens grundläggande utgångspunkter medan forskningen om skolan av nödvändighet är mer ideologisk (se länk till tidigare bloggar nedan).

Betydelsen av att tydliggöra utbildningsideologier

I debatten i Pedagogisk forskning i Sverige tenderar ideologifrågorna att återfinnas under ytan. Det är förstås av avgörande betydelse för skolforskningen vilken utbildningsideologi den kommer att uttrycka.

Ska skolforskningen bedrivas utifrån en effektivitetsorienterad ideologi där kunskapsprestationer är den valuta som framgång mäts i? Det synes mig som om detta ideal återkommer, ibland närmast i form av en självklarhet, i utbildningsdebatten och också i frågor av typen ”what works”.

Däremot skulle jag gissa att många verksamma lärare har mer elevcentrerade synsätt medan många akademiska forskare arbetar utifrån en rekonstruktionsistisk ideologi, det vill säga en idé om att skolan ska bidra till skapandet av ett mer demokratiskt och rättvist samhälle. Dessa olika ideologiska utgångspunkter har givetvis olika implikationer för vilken skolforskning som ses som relevant.

Det torde ju vara centralt för en forskning som ska vara skol- och professionsutvecklande att den uttrycker en idé om vad en sådan skol- och professionsutveckling ska leda till. Mitt eget svar på den frågan är att den skol- och professionsutvecklande skolforskningen ska bidra till att vi når det demokratiskt beslutade uppdrag som beslutats för skolan.

Det är en anledning till att jag tycker det är mer meningsfullt att tala om en uppdragsrelevant snarare än en praktiknära forskning. Ett annat skäl till att inte tala om praktiknära forskning är att uttrycket bidrar till att återskapa missuppfattningen att vi å ena sidan har en akademi där teorier produceras (men som inte har en praktik) och å andra sidan en praktik (där det inte finns några teorier).

Nedvärderingen av praktiken

Det är lätt att missa att vad som synes vara två motsatta positioner till delar kan dela gemensamma utgångspunkter. Således är det tydligt att både den akademiska skolforskningen och den praktiknära forskningen kraftigt underskattar praktikens egen förmåga att utveckla sin verksamhet.

För att ta ett konkret exempel. Essunga kommun lyckades på kort tid förändra sitt sätt att arbeta genom ett initiativ vilket initierades i praktiken. Förändringen i skolans resultat och klimat var enligt följeforskarna Bengt och Elisabet Persson enorma. De menade också att skolan i Essunga tog ett stort steg i en inkluderande riktning.

Det finns goda skäl att anta att de personer som initierade denna förändring hade goda teorier om skolutveckling och utveckling av professionens arbete. Sådana teorier riskerar att osynliggöras när vi talar om en praktiknära forskning. En avgörande skillnad mot akademiska genererade teorier är att deras teorier prövades (och förmodligen hela tiden omprövades) i praktiken. Redan Dewey såg betydelsen av att kunskap prövas i praktiken för att dess värde ska kunna avgöras. Lewin talade om att inget är så praktiskt som en god teori.

Det betyder givetvis inte att alla teorier som utvecklas i praktiken är funktionella, men vi kan inte på förhand avfärda dem genom att upprätthålla en distinktion mellan teori och praktik där det underförstått är så att akademin har monopol på teori-bildning.

Avslutning

Jag har argumenterat för att debatten i Pedagogisk Forskning i Sverige borde utvecklas till en mer omfattande Debatt om den utbildningsvetenskapliga forskningens. I en sådan Debatt behöver frågor om den akademiska utbildningsvetenskapliga forskningens roll och ansvar för skolans utveckling och lärares arbete diskuteras, ideologifrågorna bör få en mer framträdande plats och teorier som utvecklas i skolan av praktiker bör få ett större utrymme.

Vi ska dock inte inbilla oss att frågan om styrkeförhållandena mellan en akademisk skolforskning och en praktiknära forskning kommer att avgöras i en Debatt. Efter en vid det här laget ganska lång karriär som forskare inom det utbildningsvetenskapliga området tycker jag mig ha sett lite av en Debatt om områdets centrala frågor och desto mer av olika aktörers försök att flytta området i önskad riktning.

Kan vi kanske förvänta oss att den praktiknära forskningen försöker flytta fram sina positioner genom politiska påtryckningar medan den akademiska forskningen förefaller att än så länge kunna sitt kvar i orubbat bo? Någon Debatt ska vi nog inte räkna med.

Detta är synd eftersom skolforskningen av och till kritiseras av aktörer med begränsad, ibland mycket begränsad, förståelse av utbildningsvetenskaplig forskning. Desto större anledning för den fria forskningen att själv diskutera sina uppgifter och sitt ansvar.

 

Länk till bloggar om ideologins betydelse för utbildningsforskning:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/ideologi-och-evidens-inom-skolforskningen

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/utbildningens-viktigaste-fraga

 

 

 

 

kommentarer
Lägg till kommentar