Tillbaka

Policy för skolan - ingen enkel sak

Policy för skolan - ingen enkel sak

I en nyligen utkommen skrift analyserar Jan-Eric Gustafsson, Sverker Sörlin och Jonas Vlachos tillståndet i den svenska skolan. Det är en mörk bild som målas upp när de sjunkande resultaten sätts i fokus. Det är också i mitt tycke mycket oroande att kunskapsprestationerna och likvärdigheten försämras. I rapporten presenteras en utförlig bild av svensk skola vad gäller resultat, styrning, betyg, lärares arbetsvillkor och arbete och resursfördelning. Författarna bidrar också med en rad policyidéer. Det är en mycket givande läsning och jag lär mig mycket.  Flera gånger under läsningen tänker jag ”oj, det här var intressant, det borde jag känt till”.  En rad undersökningar presenteras för att underbygga argumentationen. Det slår mig dock att vissa delar av boken är betydligt mer underbyggda av empiriska undersökningar än andra.

Påfallande är också frånvaron av referenser till en stor mängd svenska utbildningsvetenskapliga forskare. Det icke-utsagda budskapet tycks vara att dessa inte har något att bidra med när det gäller analysen av svensk skola. Hur som helst är det som sagt en intressant läsning och jag håller med författarna om många av deras slutsatser, inte minst vad gäller lärarutbildningen. Boken har sin styrka när systemfrågor och förutsättningar för lärares och rektorers arbete analyseras men har mindre intressant att säga ju närmare vi kommer lärares konkreta arbete i klassrummet, vilket är synd eftersom det är där kunskap skapas. Om kunskapsbegreppet sägs heller nästan inget och det är ändå kunskaper som fokuseras.

Min avsikt med denna blogg är dock inte att recensera boken utan att i stället problematisera kring vilka roller olika aktörer har och bör ha i policyskapande. Detta är inte minst aktuellt då olika kommissioner tillsätts med uppgift att analysera skolans problem och komma med lösningar. Gustavssons, Sörlins och Vlachos rapport är ett exempel på detta, då den genomförts inom ramen för den utbildningskommission som tillsatts av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle med avsikten att stärka Sveriges position som kunskapsnation.

 

Policy och skolans mål

Vilka mål ska skolan ha och vem bestämmer det? Vår demokrati tillhandhåller ett svar på detta: det är våra folkvalda politiker som beslutar om de övergripande målen för skolan. Vi har således en policy för skolan där mål redan formulerats.  Påfallande många forskare och pedagogiska filosofer tenderar att bortse från detta. Det bör framhållas att Gustavsson m fl till skillnad från många andra förhåller sig till detta faktum vilket är berömvärt: ”Vi utgår från vad skollagstiftningen pekar på som centrala mål och syften i svensk skola – vad är skolan till för? – och har format våra ämnesval i enlighet med dessa” (s 12f). För mig är det dock helt obegripligt hur de centrala mål och syften som formuleras i Skollagens 1 kap 4 §, där utbildningssystemets syfte fastslås (se min förra blogg för citat), rimmar med författarnas ämnesval som närmast uteslutande handlar om kunskapsuppdraget.

Jag läser boken snarast som ett försök att förändra målen för det svenska utbildningssystemet och inte som ett förslag om hur de fastställda målen ska uppnås.  När sådana ambitioner framförs bör man enligt min mening föra en utförlig diskussion om detta, inte minst vad gäller vilken legitimitet som förslagen har i relation till demokratiskt fattade beslut om skolans mål. Sedan är det en annan sak att flera politiker använder vad vi kan kalla en italiensk bokföring, en text i lagen och en annan diskurs i retoriken. Ett alternativ för politiker är att skriva in i skollagen att kunskapsuppdraget är det helt dominerande uppdraget och bokförfattarna hade kunnat kalla sin skrift för ”Policyidéer för att öka kunskapsprestationerna i svensk skola”.  Fortfarande gäller dock min invändning om att författarnas förslag kring hur undervisningen ska bli mer ändamålsenlig är långt ifrån tillräckliga.

 

Skolkommissionen

Det är viktigt att konstatera att Skolkommissionen i sitt direktiv uppmanas att lämna förslag till en utvecklingsplan som tar det nationella skolsystemets mål i beaktande. Vi förväntar oss alltså att Skolkommissionen kommer att sätta kunskapsuppdraget i relation till skolans breda uppdrag. Då blir det viktigt att diskutera prioriteringar av mål, relationer mellan mål och trade-off effekter mellan olika mål.  Jag tror att det finns ett stort stöd för det breda uppdraget som bland annat handlar om att vissa värderingar ska utvecklas, att lusten att lära ska främjas, att elever ska förberedas för det demokratiska samhället genom att utvecklas allsidigt till ”aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare”. Det är således lite oroande att Gustavsson m fl  på 144 sidor inte nämner ordet demokrati. Demokrati i deras tappning förefaller tolkas i huvudsak som en individuell rätt till kunskap, vilket är en viktig aspekt av demokratiuppdraget men långtifrån den enda.  Min poäng är att jag, och förmodligen de flesta andra, menar att skolan har en rad viktiga uppgifter och att policy som utvecklas för skolan bör riktas mot hela det breda uppdrag som skrivits in i skollagen. Hur vet vi exempelvis att det i Gustavsson m fls bok så omhuldade finska skolsystemet skapar ”aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare”?  Kan vi överhuvudtaget bedöma ett skolsystem utan att känna till något om sådana frågor? Vi kan möjligen säga att det finska systemet har lyckats med kunskapsuppdraget men i vilken utsträckning vet vi att man där lyckats även med det breda uppdraget? Är det faktum att många finska ungdomar röstat på Sannfinländarna ett tecken på att den finska skolan misslyckats med det breda uppdraget? Vi vet att demokratin alltid är i  fara och ständigt måste försvaras vilket var en grundläggande utgångspunkt för 1946 års Skolkommission.

 

Några förslag

Jag skulle avslutningsvis vilja ge några förslag till hur jag tror svensk skolpolicy skulle kunna utvecklas. Jag håller mig till tre råd som jag menar är helt grundläggande:

 

  • Politiker måste vara tydligare i formulerandet av de övergripande målen för skolan och hur de anser att de olika målen ska prioriteras inbördes, detta gäller främst kunskapsuppdragets förhållande till det breda uppdraget

  • Kommissioner som tillsätts bör aktivt förhålla sig till det breda uppdrag för skolan som fastslagits på demokratisk väg

  • När kommissioner bara behandlar vissa mål för utbildningsväsendet bör det tydligt framgå vari motiven och legitimiteten för detta ligger, till exempel om man utesluter demokratiuppdraget i sina analyser

     

     

    Jan-Eric Gustafsson, Jan-Eric, Sörlin, Sverker, Vlachos, J. (2016) Policyidéer för svensk skola. Stockholm: SNS förlag.

 

kommentarer
Lägg till kommentar