Bloggar Bloggar

Tillbaka

Lärares attityder till "inkludering"

Lärares attityder till "inkludering"

Frågan om hur lärare ser på att elever med olika typer av svårigheter placeras i deras klassrum har givetvis en helt avgörande betydelse för om skolan ska kunna bli inkluderande. Därför finns det också en hel del forskning om lärares attityder till att undervisa elever med olika typer av svårigheter. Syftet med den här bloggen är att a) presentera en forskningsöversikt av de Boer m fler som sammanfattar denna forskning och b) att diskutera vilka slutsatser man kan dra av översikten och c) närmare utröna hur vi kan tänka kring inkludering och lärares arbete i det svenska sammanhanget.

Som vanligt sätter jag som i rubriken inkludering inom citationstecken när jag syftar på placeringsdefinitionen av inkludering. När det handlar om attityder till inkludering är utgångspunkten alltid en placeringsdefinition för om vi menar att inkludering per definition är något bra blir det konstigt att fråga efter attityder.

Forskningsöversikten är avgränsad till ”elementary school teachers” (ungefär skolår 1 till 6). Det är samma forskare som står bakom denna forskningsöversikt som också genomförde den översikt jag den skrev om i en blogg för fyra veckor sedan och som handlade om föräldrars syn på ”inkludering” (alltså placering).

 

Vad säger forskningen?

Forskarna använde delvis samma tillvägagångssätt som i artikeln om föräldrars syn på ”inkludering” och studier delas upp utifrån om lärare uttrycker positiva, neutrala eller negativa attityder till placering av elever i svårigheter i deras klasser. Dock omfattar denna översikt fler studier än den om föräldrars attityder (28 mot 10).

Studierna är genomförda i vitt skilda sammanhang. Forskarnas definition av vad som är positiva respektive negativa attityder är ganska strängt hållna varför de flesta studier kategoriseras som neutrala (19 st). Dock uttrycker deltagarna i övriga nio studier uttrycker en negativ inställning.

Forskarna sammanställde också de studier som fokuserade på betydelsen av olika faktorer för attityderna såsom kön, lärarerfarenhet, erfarenhet av ”inkludering”, träning och typ av funktionsnedsättning/svårighet hos eleverna. Störst betydelse verkar erfarenhet av ”inkludering” ha, där mer erfarenhet visar på positivare attityder. Också vissa träningsprogram visar på att träning ger förändrade attityder hos lärarna.

Som vanligt är det elever med beteendesvårigheter eller omfattande funktionsnedsättningar som anses som störst utmaningar. Vad gäller den förra gruppen förefaller dessa elever utgöra något av skolans eviga stötestenar vilka också blir kontroversiella i inkluderingssammanhang, då de (och ibland indirekt deras föräldrar) av flera anses som orsak till  att det blir oro och dålig ordning i klassrummen.

Det går att resa en del mindre invändningar mot hur översikten genomförts men min bedömning är att forskarnas tolkningar av det övergripande mönstret till relativt stora delar håller.

Hur ska utfallet tolkas?

Utfallet kan tolkas på två radikalt olika sätt. Å ena sidan som att elever i svårigheter inte bör placeras i vanliga klassrum eftersom lärare är negativa till detta. Å andra sidan som att lärare behöver mer stöd och utbildning för att kunna hantera olikhet i klassrummet.

Om vi förespråkar att elever med olika typer av svårigheter placeras/har rätt till närvaro i vanliga klassrum i så stor utsträckning som möjligt måste vi också inse att detta kräver en hel del av samhället och skolan.

Jag påminner om David Mitchells modell över vad han anser att det krävs för att lyckas med att skapa inkluderande miljöer:

 

Inclusive education = V + P + 5As + S + R + L

V = Vision; P = Placement; 5As = Adapted Curriculum, Adapted Assessment,

Adapted Teaching, Acceptance, Access, S = Support; R = Resources; L = Leadership.

 

På ett liknande sätt beskrivs i Salamanca-deklarationen en rad olika åtgärder, också på övergripande nivåer, som behöver vidtas för att lyckas med placering av elever i svårigheter ska kunna bli delaktiga i de vanliga skolmiljöerna. (se länk till tidigare blogg nedan).

Om vi accepterar resonemanget om att det krävs en rad åtgärder på olika nivåer för att skapa inkluderande skolmiljöer blir det förstås viktigt att få reda på mer om hur de skolmiljöer som lärarna som deltagit i attitydstudierna har erfarenhet av ser ut.

Har det funnits en vision och ett ledarskap som burit visionen? Har det funnits tillgång till stöd och resurser och har lärarna fått utbildning i att anpassa undervisningen till elevers olikhet? Finns det ett övergripande arbete på nationell och regional nivå att skapa mer inkluderande skolmiljöer? är tre av många frågor som blir relevanta i sammanhanget. När vi inte har svar på sådan frågor blir det mycket svårt att tolka vad attityderna beror på.

 

Den svenska skolan

Även många svenska lärare tycker att elever i svårigheter är en stor utmaning. Skolverket finner i sin undersökning Attityder till skolan 2015 att många svenska lärare anser att de saknar kompetens och stöd för att undervisa elever i behov av särskilt stöd. Över hälften av lärarna med mindre än tio års erfarenhet tycker att de inte har tillräcklig kompetens och kunskap för att stödja elever i behov av särskilt stöd. Siffran sjunker till en fjärdedel för lärare som har mer än 25 års erfarenhet.

Lärarna tycker alltså inte heller att de får tillräckligt stöd, 60 % tycker att tillgången till elevhälsa är mycket bra/bra men bara 42 % är nöjda med tillgången till speciallärare/specialpedagog.

Dessa fakta pekar mot att vi i Sverige inte lyckats skapa de bästa förutsättningarna för att öka inkluderingen av elever i svårigheter. Ur detta perspektiv skulle uttalanden som att ”inkluderingen har gått för långt” (se länk till tidigare blogg nedan) kunna vändas till att ”inkluderingen har inte gått tillräckligt långt”. I det sammanhanget bör det också påpekas att det på intet sätt är så att särlösningar utmönstrats ur den svenska skolan.

Precis som gällde för föräldrar (se min förra blogg) finns det förstås mycket stor anledning att ta lärarnas oro på allvar och många av dem hamnar i en situation som de inte riktigt kan reda ut. Vi vet att många lärare slutar i läraryrket under de första åren och en anledning till detta kan vara de utmaningar som variationen av elever utgör och att man inte känner sig förberedd för att möta denna. Därför är det alltså viktigt att ge stöd och utbildning till lärarna, vilket alltid varit en avgörande del av inkluderingstanken.

Många negativa attityder beror förmodligen på att lärarna just saknat sådant stöd, även om vi inte heller kan bortse ifrån att det fortfarande finns lärare som anser att vissa elever är någon annans angelägenhet. Dessa lärare är onekligen en stor utmaning för specialpedagoger och speciallärare som vill skapa inkluderande skolmiljöer.

Avslutningsvis är det viktigt att ta upp att det enligt den senaste regeringsförklaringen förefaller som om det ska bli lättare att skapa särlösningar inom skolans ram (se länk nedan till tidigare blogg). Vi hade kunde tänka oss att regeringen skulle gå den motsatta vägen och ställa skärpta krav på skolor att skapa inkluderande lärmiljöer. Vi skulle kunna rent teoretiskt kunna tänka oss någon form av delaktighetsgaranti som innebär att först när de krav som exempelvis Mitchell ställer på en inkluderande miljö är uppfyllda och det ändå inte fungerar för en viss elev så kan en särlösning tas till.

Nu finns det å andra sidan en stor risk att särskilda undervisningsgrupper och resursskolor kommer att fyllas av elever som avlastar undervisningsmiljöer som inte fungerar som de ska, till exempel genom att lärare inte får rätt stöd och hjälp. Vi vet sedan tidigare att resursskolor och särskilda undervisningsgrupper inte sällan kan hjälpa elever som det inte fungerar för i vanliga klasser och sådana insatser ska förstås inte underskattas. Men det är skillnad på att se resursskolor och särskilda undervisningsgrupper som tillfälliga lösningar för elever i mycket stora svårigheter och att bygga upp ett system vid sidan om för större grupper av elever.

 

Länk till blogg om Salamanca-deklarationen:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/vad-menas-med-inkludering-i-salamanca-deklarationen-

 

Länk till blogg om att ”inkluderingen” har gått för långt:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/jan-bjorklund-och-inkluderingen-

 

Länk till blogg om regeringsförklaringen:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/inkludering-och-europakommissi

 

 

De Boer, Anke., Pilj, SJ. & Minnaert, A. (2011) Regular primary schoolteachers´ attitudes towards inclusive education: A Review of the Literature. International Journal of Inclusive Education, 15(3), 331-353.

Mitchell, D. 2008. What Really Works in Special Needs and Inclusive Education: Using Evi-dence-based Teaching Strategies?. London: Routledge.

 

 

 

 

 

 

kommentarer
Lägg till kommentar
Jarmo Kukka
Skickat 2019-05-01 11:47.
Hej Claes,

Intressant! Jag är relativt nybliven lärare, dock i högstadium och gymn.

Jag är en av dem som anser att vissa elever är ”någon annans angelägenhet”. Jag tar mig gärna an elever med svårigheter, och har varje termin hjälpt nyanlända elever, elever med dyslexi och elever med bokstavsdiagnoser.

Men jag kan inte vara på två ställen samtidigt, än mindre på tjugo. Ibland när jag undervisar stödgrupper med blott tre elever, räcker jag knappt till för alla deras frågor och behov. Och ofta när jag undervisar klasser med tjugo elever, så hinner vi inte ens hälften av det jag planerat för att enstaka elever tar så mycket uppmärksamhet och energi.

Jag känner inte till Mitchell. Men ja, vi har nog inte kommit tillräckligt långt med integrationen än. Som lärare får jag sällan det stöd och de resurser jag behöver för att få integrationen att fungera i helklass.

Glada hälsningar från Jarmo