Tillbaka

Kroppsfunktionalitet och marginaliseringen av personer med funktionsnedsättningar

Kroppsfunktionalitet och marginaliseringen av personer med funktionsnedsättningar

Lennard J. Davis skriver 1997: ”Framsynta personer i och utanför den akademiska världen kanske med en viss självbelåtenhet ser sig som insiktsfulla vad gäller ras- och genusfrågor men de har varit ”ableist” när de ägnat sig åt frågan om funktionshinder.” (min översättning; se referens nedan)

Davis utsaga bygger på en uppdelning av människor mellan ”disabled” (funktionshindrade) och ”ableist” (kroppsfunktionella), där de senare utgör en överordnad norm för vad som är normalt och eftersträvansvärt. Davis menar att ”the ableist” inte är medvetna om denna norm, och han också är kritisk till normen.

Det är inte svårt att fortfarande hitta exempel som stöder det som Davis påstod för ca 25 år sedan. Tyvärr blir jag här i texten tvungen att återge fördomsfulla uttalanden för att illustrera Davis utsaga. Jag tror dock att det är nödvändigt för att vi ska komma bortanför fördomarna.

Låt oss först titta på en nyligen publicerad artikel i DN rubricerad som kulturdebatt, viken är den utlösande orsaken till att jag skriver denna blogg.

Debattartikeln

Det var enligt mig inget fel alls på det övergripande budskapet i debattartikeln.  Detta kan kortfattat sammanfattas som att vi i den energipolitiska diskussionen bör bli mer uppmärksamma på andras perspektiv. Vidare argumenterades för att det är betydelsefullt med kommunikation mellan olika positioner i debatten.

I artikeln kritiserades det politiska samtalet, där det enligt artikelförfattaren mer handlar om att hävda och marknadsföra den egna positionen än att lyssna och ta till sig av andras argument.

Argumentationen i debattartikeln återspeglar till stora delar min egen argumentation för hur diskussionen kring skolan borde se ut.  Där har jag på ett liknande sätt pekat på vilken bristande förebild det politiska samtalet är.

Men det jag reagerade på var rubriksättningen av artikeln: ”Den energipolitiska debatten är en dialog mellan döva”. Artikelförfattaren refererar i artikeln till utsagor av den grekiske nationalekonomen och tidigare finansministern Yanis Varousfakis:

”Han (Vaousfakis/min anm) menar att politiken har en inbyggd process i form av en dialog mellan ”döva” och att för demokratins överlevnad måste den politiska processen bli mer som den akademiska där olika argument analyseras, stöts och blöts för att ligga till grund för en samlad kompromiss.”

Döva får här representera brist på kommunikation och en oförmåga att utbyta argument. Om politiker börjar kommunicera som döva hotas till och med demokratin. Dövas kommunikations beskrivs som en motsats till idealet, den akademiska kommunikationen.

 Detta är en typisk kroppsfunktionell karakterisering av dövhet. Ur ett sådant perspektiv är utgångspunkten att kommunikation är talad och allt annat en avvikelse. Trots att teckenspråket är ett fullgott språk får dövhet alltså representera en oförmåga till informationsutbyte och dialog, till och med som om det sprids hotar demokratin.

Det som blir nästan absurt i sammanhanget är att dövas kommunikation ses som ett hot mot demokratin i det samhälle som så länge på ett odemokratiskt sätt marginaliserade döva och förnekade dem rätten till teckenspråket. I det här sammanhanget är det viktigt att påpeka att det finns de som inte ser dövhet som en funktionsnedsättning utan menar att gruppen döva är en språklig minoritet.

Det är betydelsefullt att inse att vi alla kan vara fördomsfulla i sådana här frågor och det viktiga är inte att göra en uppdelning mellan de goda och de onda utan att förstå att vi alla har mycket att lära oss. Det är förstås helt avgörande att skilja på personer som tar felsteg på grund av okunskap/inlärda fördomar och sådan som de facto tillskriver människor olika värde.

Observationer av marginalisering och stereotypisering

Det är ingen konst att hitta exempel på hur personer med funktionsnedsättningar marginalisera(t)s. I Kurdo Baksis bok om författaren Stieg Larsson återges följande text ur det upprop mot rasism som undertecknades av alla svenska partiledare år 2000: ”alla människor är lika mycket värda oavsett hudfärg, språk, kön, religion, etnisk tillhörighet eller sexuell läggning”.

Funktionshinder nämndes alltså inte trots att rasismens förakt för svaghet slår speciellt hårt mot grupper som faller utanför den kroppsfunktionella normalitetsramen.

Andra exempel rör språkbruket. Beteckningar för funktionsnedsättningar blir ofta uttryck för negativa egenskaper och ett avståndstagande. Vissa av dessa beteckningar, såsom idiot, ligger långt tillbaka i tiden så alla vet inte att ordet idiot liksom ordet imbecill ursprungligen är en klassifikation av personer med intellektuell funktionsnedsättning.

Andra beteckningar för funktionsnedsättningar vilka används för att uttrycka negativa egenskaper finns fortfarande kvar. Jag tror alla förmodligen har hört eller uttryckt yttranden som eller liknande dessa:

  • Du lyssnar ju inte, är du döv?
  • Hon var helt blind för mina synpunkter.
  • Alltså, hon såg inte klok ut efter operationen, hon var helt vanställd, men det försvann när svullnaden gick ner.
  • Du är ju CP.
  • Var inte så dampig!

Som Davis påpekade i citatet som inledde bloggen är fördomarna inom detta område ofta osynliga, även för de som vet bättre. Vi ser det också i ordspråk/uttryck som används:

  • I de blindas rike är den enögde kung
  • Att slå dövörat till. (ett uttryck som förefaller uppleva en (mårkvärdig) renässans)
  • Alla vägar som inte utgår från ditt hjärta slutar blint
  • Begäret gör människan blind
  • Bättre att vara tyst och bli betraktad som en idiot än att öppna munnen och bevisa det

Just vad gäller ordspråk och uttryck som de ovan är det nog ändå ganska lätt att för den som är vaksam undvika dem.

För mer grundläggande metaforer för vår verklighetsuppfattning blir det nästan omöjligt att undvika sådan som bygger på kroppsfunktionalitet. Vetenskapen är till exempel fylld av visuella metaforer vilka bygger på seendet (perspektiv, insikt) eller annan form av kroppsfunktionalitet (förstå (som kommer av att stå framför något), stå (för sina argument)).

Vi kan också se uttryck för fördomar och stereotyper i litteratur och film. I Per Lagerkvists roman ”Dvärgen” blir denne en symbol för det ondskefulla. Men det finns också andra stereotypiska gestaltningar som att den funktionshindrade förses med kompensatoriska, närmast övernaturliga förmågor, som Tom Hanks karaktär i Forrest Gump (se också Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia).

Avslutning

Det som kanske är mest frapperande med den debattartikel jag beskrev ovan är att formuleringarna passerade den redaktionella granskningen. Om till exempel kvinnor eller personer med mörk hudfärg hade blivit bärare av negativa egenskaper på detta sätt hade man förstås reagerat direkt. Lika förvånande är kanske uteblivandet av andra reaktioner.

Egentligen formulerar jag inte någon ny insikt i denna blogg. Jag tror också att vi blivit mer upplysta generellt i de frågor som diskuteras här. Dock är det ändå ganska tydligt hur långt som återstår innan personer med funktionsnedsättningar erhåller en naturlig plats i samhället (jfr också diskussionen om att ”inkluderingen har gått för långt”; se länk till tidigare blogg nedan).

Avslutningsvis bör tilläggas att den bild av akademisk kommunikation som målas upp som ett föredöme i debattartikeln utan tvekan är en idealisering av hur denna kommunikation ser ut i praktiken. Detta var dock inte mitt fokus denna gång.

  

Davis, L.J. (1997) Introduction. I L.J. Davis (red) The Disability Studies Reader. London: Routledge. (citatet är från sid 1, min översättning av citatet)

Länk till debattartikel:

https://www.dn.se/kultur/filip-johnsson-den-energipolitiska-debatten-ar-en-dialog-mellan-dova/

Länk till blogg  om att ”inkluderingen gått för långt”:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/jan-bjorklund-och-inkluderingen-

 

 

kommentarer
Lägg till kommentar