I samband med turbulensen kring Svenska Akademin kom det fram viss information om hur det kan gå till när Akademin beslutar sig för att stödja ett projekt. Det var docenten vid Stockholms universitet Maria Lim Falks projekt ” Intensivutbildning i svenska för nyanlända skolelever”, finansierat med 13 miljoner kronor av de tre Wallenbergstiftelserna, som sökte Akademins stöd. Stödet som söktes var både i form av ytterligare resurser och i form av att få tillgång till Akademins (åtminstone vid denna tidpunkt) goda renommé. Man ville att Akademin skulle vara huvudman för projektet.
Inom Akademin bereds frågan av Maria Lim Falks sambo, akademimedlemmen och professorn vid Stockholms universitet, Tomas Riad, som också har en central roll i sambons projekt. Detta är givetvis olämpligt ur jävssynpunkt.. Jäv kan kodifieras i regler men det är också ett professionellt ansvar. Det som förvånar mig är inte bara att Riad missar jävssituationen utan även alla de professorer som sitter i Akademin och vilka måste ha stor erfarenhet av att dela ut bidrag i olika forskningsstiftelser och inom Akademin själv. Det är också uppenbart från den intervju som gjordes med Tomas Riad i SVT (se länk nedan) att han vid tidpunkten för handläggningen av ansökan hade ett outvecklat jävsbegrepp.
Ur jävs-synpunkt är det alltså närmast en parodisk situation när Riad både bereder ärendet och är med och beslutar om huruvida hans sambos projekt ska få stöd av Akademin eller inte. Detta gör att jag för en gångs skull tillåter mig att skoja till det lite i den här bloggen.
Köttbullen
Riad uttrycker i SVT-intervjun att när en köttbulle kommer flygande så får man välja att ta den eller inte. Det är på sätt och vis en bra beskrivning för Akademin ges möjlighet att bli huvudman för ett projekt värt 13 miljoner kronor och det är inte så konstigt att man väljer att fånga köttbullen.
Det verkar som Riad varit med i alla led, det vill säg att rulla och steka köttbullen (hjälpa till att skapa projektet), salta den lite extra (erbjuda Akademin huvudmannaskap och vara med och acceptera huvudmannaskapet) och äta den (förfoga över projektpengar och Akademins tillskott). I slutet av denna blogg kommer jag dessutom att resa frågan om, och i så fall på vilket sätt, Riad varit inblandad i införskaffandet av köttbullens ingredienser, vilka förklarar att köttbullen blev så välsmakande för Akademin.
Vi hade kanske väntat oss att en medlem av akademin skulle uttrycka sig lite mer mondänt, typ ”när någon kastar en lätt-saltad gnocchi får man välja om man vill ta den eller inte” eller, om utrymmet medger, ”när någon kastar en lätt-saltad gnocchi fylld med spenat och tempura-friterade bitar av bakre gristunga får man välja om man vill ta den eller inte”. Att det är just en köttbulle som kommer flygande för i stället tankarna till mitten av seklet och det framväxande välfärdssamhälle där köttbullar i spåren av knapphetssamhället närmast började komma flygande.
I denna tidsperiod återfinner vi också den arketypiske köttbulle-älskaren, Karlsson på taket, som ständigt försökte manipulera Lillebror för att åtminstone temporärt släcka sitt outsinliga begär efter köttbullar. Eftersom Riad pratar om köttbulle i singularis får vi anta att det rör sig om en sådan jätteköttbulle som Bertil bjöd Nils Karlsson Pyssling på i en annan av Astrid Lindgrens klassiska berättelser. Fast det var nog inte de associationerna som var avsedda med uttrycket.
Projektets sammanhang
Tillbaka till seriositeten. I ett pressmeddelande från 2016 (se länk nedan) tillkännager Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse att Wallenbergstiftelserna satsar 300 miljoner kronor på ”Utbildning för ökad integration”, vilket givetvis är ett mycket lovvärt syfte. Det rör sig om ett samarbete mellan Kungliga Vetenskapsakademien, Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, Svenska Akademien och Wallenbergstiftelserna. Ett flertal vad jag bedömer som lovvärda projekt ska finansieras. Ett av dessa är Lim Falks projekt. Det som lyfts fram i pressmeddelandet är att projektet drivs av Svenska Akademin:
Svenska Akademien kommer att engagera sig i en intensivutbildning i svenska som främmande språk för nyanlända barn och ungdomar i skolåldern. Insatsen är i form av ett treårigt utvecklingsprojekt av kunskapsinriktad intensiv undervisning i svenska, med andra ord ett slags SFI med hög kvalitet för unga (utdrag från pressmeddelandet).
Det som beskrivs är alltså Maria Lim Falks projekt där också Riad har en central roll. Hur har då projekten valts ut? Det står att ”vi har identifierat ett antal insatser som vi tror kan ha god inverkan på både kort och lång sikt”. Beslut förefaller ha tagits ”efter dialog med ett stort antal experter och samhällsaktörer” och ”delar av satsningarna kommer att göras i samarbete med universiteten i Göteborg och Stockholm”.
Pressmeddelandet har undertecknats av en representant var från Wallenbergs-stiftelserna, Kungliga Vetenskapsakademin, Ingenjörsvetenskapsakademin och Svenska Akademin. Vem har då undertecknat för Svenska Akademin? Tomas Riad. Det här väcker ytterligare frågor i anslutning till de som redan diskuterats:
Vad var Tomas Riads roll i att identifiera insatser som ”vi tror kan ha god inverkan”?
Var Riad, i sin egenskap av språkvetare, med och identifierade Maria Lim Falks projekt som en sådan insats?
Jag tror inte att Tomas Riad i hela denna process begått något juridiskt fel, däremot har han inte visat det professionella omdöme som man kan förvänta sig. Och vad säger alla de språk- och utbildningsvetenskapliga forskare som också har kreativa idéer om hur språket hos nyanlända ska kunna förbättras, känner de att de fått en ärlig chans?
Pressmeddelandet väcker också ett antal ytterligare frågor:
Hur gick det till när övriga projekt i satsningen valdes ut? Finns det fler projekt där personer agerat på en överordnad nivå och samtidigt har kopplingar till utvalda projekt? Hur har sådana jävsfrågor hanterats?
Bör inte en stiftelse knuten till näringslivet se fördelen med att forskare konkurrerar om medel?
Observera att jag inte påstår att några oegentligheter begåtts i samband med föredelningen av pengar från Wallenbergstiftelserna och jag har heller inte uttalat mig om kvalitén på det sökta projektet. Min huvudskaliga poäng är att när Tomas Riad står som en av de ansvariga för att välja ut projekt och hans sambos projekt, där han själv är delaktig, väljs ut så finns det all anledning att fråga sig på vilket sätt jävsfrågan hanterats i det här sammanhanget. Detta gäller inte minst eftersom Riad vid tidpunkten i fråga haft en mycket oklar förståelse för vad jäv innebär.
Det finns givetvis många fler som slarvar med jävsfrågan och som Riad påpekar i klippet från SVT har jävsfrågorna fått ökat fokus under senare år. Min avsikt med den här bloggen är att visa på att vi behöver ytterligare diskussion kring dessa och liknande frågor. Vi pratar ofta om forskningens frihet men mindre om forskarens ansvar. Denna blogg kan läsas som en prolog till en kommande blogg där jag ytterligare kommer att diskutera forskarens professionella ansvar.
Länk till TV-inslag: (länken leder till ett treminuters-inslag men se det längre inslaget på 10 minuter längre ned på sidan dit länken leder)
https://www.svt.se/kultur/nytt-fall-av-misstankt-jav-for-ledamot-i-svenska-akademien
Länk till press-meddelande från Wallenberg-stiftelsen (en del av texten förefaller också ha publicerats på DN-debatt):
https://www.wallenberg.com/mmw/utbildningssatsningar-minskat-utanforskap
Detta är mina huvudsakliga källor till bloggen och den läsare som har ytterligare kunskap att tillföra i fråga får gärna vända sig till mig eller kommentera direkt i bloggen. Det framgår inte helt klart i materialet exakt hur processen kring projektet sett ut i alla led men jag hoppas att jag återgett det hela på ett korrekt sätt. I annat fall är jag förstås oerhört tacksam över att bli upplyst om motsatsen så jag kan åtgärda eventuella missuppfattningar.
Tillägg 1/1 2021:
I sin roman Renegater skriver Klas Östergren på sid 498:
"..... herr Äxing, en av de yngre, musikaliskt skolad, initiativtagare till ett projekt för att uppmuntra nytillkomna medborgares språkinläning...."
I sin roman namnger Östergren akademiledamöter med namn för grässorter och herr Äxing motsvarar då Tomas Rihad. Man ska inte övertolka citatet, boken är skönlitterär. Även om Östergren avsett att återge ett verkligt skeende kan han ju ha missuppfattat sakernas tillstånd eller mena att Rihad tagit initiativ till att akademin ska stödja projektet. Det går dock inte att utesluta en tolkning som innebär att Rihad i själva verket varit initiativtagare till projektet. Det som är rimligt är att konstatera att hur det gick till i denna process borde utredas närmare.
