Tillbaka

jaget, världen och de andra

jaget, världen och de andra

I rubriken sammanfattas de grundläggande storheterna i livet. De flesta skulle nog vara överens om att livet handlar om att skapa en balans mellan dessa tre poler. En ensidig fokusering på jaget leder till självupptagenhet. Den som endast intresserar sig för världen riskerar att glömma bort sig själv och sina medmänniskor. Den som har fokus på vad andra gör kan på ett liknande sätt tappa bort sig själv och världen.

 

Jag-kulturen

I den här bloggen har jag tidigare skrivit om ”hyperindividualisering” (se länk nedan). Sociologer och andra har pekat på hur traditionella identifikationer i form av klass, familj och religion förlorat i betydelse när individen i högre grad blir ansvarig för att forma sig själv och sitt liv. Samhället erbjuder en närmast oändlig mängd material för denna process.

För barn och unga som är i en process av att forma sig själva ger hyperindividualiseringen både möjligheter och utmaningar. Nya värden och livsstilsideal genereras i en aldrig sinande ström i populärkulturen, i sociala medier och bland barn och unga själva. Även psykiatrins språk i form av diagnoser och symptom används i arbetet med att forma sin identitet av långt fler än de som kliniskt sett uppfyller psykiatrins kriterier. Samtidigt har givetvis traditionella identifikationer fortfarande betydelse.

Det gäller att hitta sitt sätt att bli individ på i denna kakafoni av intryck. Lite paradoxalt kan man konstatera att det blivit en social norm av vara unik. Lika paradoxalt är det den som säger ”det är inget särskilt med mig, jag är som alla andra” som idag börjar framstå som verkligt unik.

Idag finns i skolan närmast en besatthet av teknologier som formar elevernas jag så att de ska klara av tidens utmaningar. Formeln ”var står jag nu och hur ska jag nå mina mål” blir ett mantra för självreglering, ivrigt framfört av forskare, skolmyndigheter och lärare. Inte minst genom så kallad formativ bedömning lär sig elever att tänka om sig själva på detta sett. I formeln ligger någonstans också tanken på att aldrig riktigt duga, vi kan hela tiden sträva högre mot nya mål.

Ökade möjligheter att formulera sitt jag ger förstås också en frihet från traditionella band och uppväxandet ger tillgång till de rättigheter som är knutna till individen i demokratiska samhällen. Det finns givetvis också en hel del fördelar med att kunna planera sitt arbete, självregleringen kan definitivt vara konstruktiv när den används på rätt sätt.

Problem uppstår när livet till stora delar endast kommer att handla om jaget. Ibland tar sig jag-kulturen närmast obegripliga uttryck. Jag tänker till exempel på den norska skidåkaren Therese Johaug som med vad som närmast kan karakteriseras som besatthet inför TV-kamerorna skriker ut att hon vunnit IGEN. Det viktigaste i världen för henne är att vinna gång på gång, det är en bekräftelse av det egna jaget som förefaller att vara utan slut eller mättnad. Denna ohejdade beundrande av det egna jagets prestationer legitimeras till stor del av omgivningen och har kodifierats som att ha ”vinnarskalle”.

 

Den fantastiska världen

Naturen och samhället är mirakler. Att det på en planet i vad som förefaller vara en oändlig rymd utvecklats en sådan värld som den vi lever i är ett faktum vi förmodligen aldrig helt kan ta in. Därmed kan vi heller aldrig fullt ut förstå hur vi hamnat här, något vi måste förhålla oss religiöst eller filosofiskt till. Det någon ser som en skapelse av en högre makt är för en annan en vinst i ett lotteri och för en tredje ett öde som är svårt att förlika sig med.

Kunskapen om denna värld är gränslös. Som Ulf P. Lundgren och andra diskuterat är skolans uppgift att förmedla en sådan kunskap. Det betyder att ett urval måste göras och former måste etableras för att förmedla kunskapen. Kunskap genereras inom vetenskapen och på andra sätt blir till skolämnen som eleven möter.

Det är lätt att tänka sig att det borde få vara en ynnest att ta del av denna kunskap. I det ögonblick vi finns i världen har vi en unik möjlighet att lära oss om olika aspekter av den. Dock vet vi att många elever inte upplever det så utan är omotiverade. Regleringen av jaget kan också leda till att det blir jaget snarare än kunskapen som står i fokus. Kunskapsfrågor om världens beskaffenhet som ”Hur levde folk på medeltiden?”, ”Hur är atomen uppbyggd?” och ”Vad är egentligen ett tal?” blir till frågor om vilket betyg jag får i historia, fysik och matematik. För många elever handlar det också om ett budskap att de inte duger. I stället för att rikta eleven mot den fantastiska världen riktas alltså intresset om mot jaget och, i värsta fall, jagets brister.

Idag anses det närmast naivt att tro att kunskapstörst skulle kunna driva eleverna i skolan. Att elever visar kunskapstörst i många andra sammanhang står väl utom allt tvivel, men i skolan verkar snarare kunskapstörsten sjunka med ökande ålder. Det är inte bara i skolan där kunskapandet hamnar i skuggan av jagets begär, jag kan själv se hur det på de högsta nivåerna inom universitetsvärlden blir indikatorer (titlar, antalet publikationer, antalet beviljade forskningsanslag) som ibland blir viktigare än själva innehållet i det vi gör. Dock inbillar jag mig att det endast är kunskapstörst och ett intresse för innehållet som skapar nya upptäckter i samhället och som leder till genuin kunskap hos individen.

Att jag skriver att världen är fantastisk betyder inte att jag inte ser den som hotad. Tvärtom, det är just för att världen är fantastisk som klimatförändringar, sociala orättvisor och anti-demokratiska krafter blir sådana fruktansvärda hot. Det är också viktigt att lägga till att världen inte är fantastisk för alla, det är på ett mer grundläggande plan jag menar att den är sådan snarare än hur den konkret gestaltas i form av livsvillkor för många människor.

 

De andra

Relationer till De andra präglas av konkurrens och/eller samarbete. Samarbete skapar ett vi, vilket övergår jaget och broar bryggs till de andra i form av gemenskaper. Sådana gemenskaper kan vara konstruktiva genom att bygga på gemensamma intressen och omsorg om varandra och om världen. Gemenskaperna blir farliga när de bygger på att de andra som inte tillhör den egna gemenskapen tillskrivs ett lägre mänskligt värde såsom inom rasistiska sammanslutningar och i vissa typer av nationalism.

Konkurrensen innebär å andra sidan att vi mäter oss och tävlar mot andra. Tävlingen ger upphov till hierarkier, vinnare och förlorare. Tävlingar kan vara sporrande och lekfulla, men också negativa och ibland förödande för de som inte vill eller kan deltaga i dem. Som alltid handlar det att hitta en balans, i det här fallet mellan konkurrens och samarbete.

I skolan förefaller det närmast vara konkurrensen mellan individer som dominerar. Det finns i alla fall ganska lite som pekar på att skolan prioriterar förmåga till samarbete som ett överordnat värde, även om det är en förmåga som efterfrågas i arbetslivet och i samhället och också något som enskilda lärare satsar mycket på. Ett exempel på detta är läraren och specialpedagogen Niclas Fohlin som på bred front tillsammans med kollegor i olika former förmedlar kunskap om och erfarenheter av samarbetslärande.

Det förefaller dock som det är en atom, individen som självreglerande och autonom, som eftersträvas om vi avläser den dominerande diskursen om skolan. Det är relevant att fråga sig om detta bristande intresse för skolans möjligheter att skapa gemensamma identifikationer (se länk till tidigare blogg) öppnar för andra aktörer att tillhandahålla sådana? Och om det inte också öppnar för en ökad konkurrens också på individ-görandets nivå, en sorts tävling i vem som har den mest åtråvärda identiteten snarare än ett fokus på det som är gemensamt? En sådan tävling kan också leda till att många blir förlorare i sin ängslighet över att förlora sin position i hierarkin.

I individ-görandets tid finns också möjligheter att skapa gemenskaper där individer frivilligt sluter sig samman kring intressen och ståndpunkter. Sådana gemenskaper som inte är påkallade uppifrån är förstås viktiga för att skapa ett vitalt civilsamhälle. Starka individer är betydelsefulla i en sådan process, men jag ställer mig frågan om skolan ger de mest fruktbara betingelserna för att sådana rörelser ska uppkomma.

 

Avslutning

Min avsikt med den här bloggen har inte varit att komma med några lösningar. Det är stora och svåra frågor det handlar om. Det jag har antytt är att skolan och samhället kanske i nu-läget inte ger de bästa förutsättningarna för att barn och ungdomar ska kunna hitta en god balans mellan dessa tre poler. Mycket idag pekar på att tyngdpunkten ligger vid den första polen och att de två andra polerna såsom de kommer till uttryck i skolan till delar bidrar till denna jag-fokusering.

 

Länk till blogg om hyperindividualisering och balansen gemenskap-individ:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/gemenskapens-mojligheter-och-morka-sidor?_33_redirect=https%3A%2F%2Fmp.uu.se%2Fweb%2Fclaes-nilholms-blogg%2Fstart%3Fp_p_id%3D33%26p_p_lifecycle%3D0%26p_p_state%3Dnormal%26p_p_mode%3Dview%26p_p_col_id%3Dcolumn-1%26p_p_col_count%3D1%26_33_cur%3D3%26_33_keywords%3D%26_33_advancedSearch%3Dfalse%26_33_delta%3D20%26p_r_p_564233524_resetCur%3Dfalse%26_33_andOperator%3Dtrue%26_33_struts_action%3D%252Fblogs%252Fview

 

Länk till blogg om gemenskapens möjligheter:

 

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/inkludering-som-gemenskap-ar-det-mojligt-?_33_redirect=https%3A%2F%2Fmp.uu.se%2Fweb%2Fclaes-nilholms-blogg%2Fstart%3Fp_p_id%3D33%26p_p_lifecycle%3D0%26p_p_state%3Dnormal%26p_p_mode%3Dview%26p_p_col_id%3Dcolumn-1%26p_p_col_count%3D1%26_33_cur%3D3%26_33_keywords%3D%26_33_advancedSearch%3Dfalse%26_33_delta%3D20%26p_r_p_564233524_resetCur%3Dfalse%26_33_andOperator%3Dtrue%26_33_struts_action%3D%252Fblogs%252Fview

Det här är min sista blogg före sommaren, jag återkommer med ny blogg 19 augusti.

 

kommentarer
Lägg till kommentar