Bloggar Bloggar

Tillbaka

Instrumentalism och humanism i skolans värld

Instrumentalism och humanism i skolans värld

Det finns två i princip helt skilda sett att se på skolans uppdrag. Å ena sidan vad som kan kallas ett instrumentellt synsätt vilket innebär att skolan ska uppnå vissa i förväg fastställda mål på ett så effektivt sätt som möjligt. Det som kännetecknar instrumentalismen är ett intresse för vad som är effektivt. Därför har instrumentalisten ett starkt fokus på de medel som kan göra att målen uppnås på ett effektivt sätt.

Evidensrörelsen i många av dess former är ett uttryck för en sådan instrumentalism där vetenskapen har ett stort ansvar för att besvara frågan om vilka metoder och arbetssätt som ska användas i skolan för att uppnå målen.

Å andra sidan har vi ett humanistiskt synsätt. För humanisten är instrumentalism något av ett skällsord. Bäst är kanske att börja hos Kant som ju menade att människan är ett mål i sig. Människan ska inte användas som ett medel för att uppnå andras mål. Bättre än så kan väl knappast en humanistisk utgångspunkt formuleras. Den bildningstradition som i lite olika skepnader spelat en väsentlig roll i utbildningshistorien bygger på humanistiskta utgångspunkter. Det finns givetvis många tolkningar av vad humanism är men jag väljer här att använda begreppet för att beteckna ett synsätt som sätter människan och hennes utveckling i centrum.

Det är individen som i sitt möte med kunskapen formerar sig som subjekt. Det går inte att på förhand avgöra utfallet av ett sådant möte. I den här traditionen ses individens ansvar för sin egen utveckling som avgörande. Utveckling handlar då inte enbart om kunskapande utan också om vem individen ska bli. För övrigt är det svårt att skilja dessa frågor åt. 

Både dessa synsätt är lätta att känna igen som poler i utbilningsforskning, utbildningsdebatt och från skolans vardag. Diskussioner förs mellan dessa läger utan att det verkar som om någon vill ändra sig. Det handlar ofta om vad jag skulle vilja kalla ”pseudo-argumentation”, det vill säga inte en argumentation som syftar till att leda till utveckling av ens tänkande utan vars funktion är ett upprepande av den egna ståndpunkten.

I den här bloggen vill jag i stället försöka se om vi har något att lära oss av båda lägren och vad i respektive läger vi bör undvika. Jag kommer också att peka på vad jag ser som en gemensam brist hos förespråkare för de båda synsätten.

 

Instrumentalismen

Självklart är det viktigt att skolan bedrivs på ett effektivt sätt. Skattebetalare, föräldrar och inte minst eleverna själva har rätt till en skolgång där eleverna erhåller kunskaper så att de klarar sig i samhället och kan skaffa ett arbete eller gå vidare till högre utbildning. Detta kräver givetvis goda ”baskunskaper” i läsning och skrivning, matematik, i samhällsvetenskaper och också inom andra områden. Enligt min mening ligger instrumentalismens styrka i att lyfta fram detta, vilket egentligen borde vara självklarheter. En annan styrka är att man inom instrumentalismen de facto strävar efter att pröva metoder och arbetssätt med avseende på hur de fungerar.

Det kanske mest problematiska med instrumentalismen är enligt min mening att den inte tar hänsyn till vad som är målen för utbildningen. Skolan har ett brett uppdrag som utöver kunskapsuppdraget handlar om att förberedas för medborgarskap, att lära sig samarbeta, ge eleverna möjligeter att utvecklas till harmonsiska människor med mera.

Eftersom inte målet tas på allvar blir också själva medel-diskussionen konstig. Möjligtvis hittar men effektiva medel, men dessa är då inte medel att uppnå det uppdrag skolan har utan bara delar av dessa. Många instrumentalister har ett stort engagemang i, kunskap om och intresse för skolan, men går vilse i analysen av vad skolan ska uppnå.

Ytterligare ett problem med instrumentalismen är att den ofta omhuldar en naiv föreställning om att universella arbetssätt ska kunna fungera på alla tider och platser. Lärares och elevers föreställningar och lokala omständigheter ses ofta som potentiella hinder för instrumentalisten snarare än en utgångspunkt för hur arbetet ska läggas upp. Inom humanismen blir, å andra sidan, lärares och elevers aktörskap centrala.

 

Humanismen

I humanismen är det alltså individen som är målet. Nära kopplat till humanismen är en organisk metafor där utveckling handlar om växande. Individer, såsom lärare och elever, måste få växa utifrån sina egna förutsättningar och villkor. Utvecklingen kan alltså svårligen inordnas i ett förutbestämt schema. Vidare ses individen som mångsidig och alla skolans ämnen blir viktiga. I humanismen blir också individens egen röst betydelsefull, ja, själva utvecklingen måste ta sin utgångspunkt i och till stora delar drivas av subjektet. Om eleven är målet i sig följer det sig närmast logiskt att elevens eget perspektiv blir betydelsefullt.

Det är svårt att argumentera emot humanismen. Jag skulle tro, och jag hoppas, att även de ivrigaste förespråkarna för instrumentalism i skolans värld, i den mån de har ett eget uppfostringsansvar i sitt privatliv, följer de grundläggande humanistiska principerna i det värvet.

Samtidigt växer det humanistiska idealet fram före utvecklingen av massutbildning. Hur ska ett humanistiskt uppdrag kunna genomföras inom ramen för en massutbildning? Det är i detta sammanhang jag framför allt tror att det finns något att lära av instrumentalismen och det är kravet på att visa att något fungerar som det är tänkt.

Det räcker alltså inte med att förespråka hur en humanistisk utbildning ska gestaltas, utan man bör också visa hur det kan gå till. Annars finns risken att det som låter fint i teorin får motsatta konsvekvenser när det ska iscensättas i verkligheten.  Det som förespråkas med humanistiska argument kan paradoxalt nog få anti-humanistiska konsekvenser.

Dewey var exempelvis mycket tydlig med att teorier om hur utbildningen och undervisningen ska utformas måste prövas i praktiken. Dewey menade att det yttersta testet på en teoris användbarhet var praktiken.

 

En gemensam svaghet

Jag skulle vilja påstå att både instrumentalismen och humanismen ofta har oklara relationer till demokratin. Som jag redan varit inne på tenderar instrumentalismen att endast fokusera kunskapsprestationer (sic) trots att vi demokratiskt beslutat om ett bredare uppdrag för utbildningen.  Humanismen bortser ofta från att vi faktiskt inom ramen för vår demokrati beslutat om att alla elever ska nå vissa kunskapsmål i de olika ämnena, att betyg ska ges i vissa årskurser mm. På så sätt har en viss del av instrumentalismen en demokratisk legitimitet.

Generellt sett skulle jag mycket gärna se att förespråkare för instrumentalism respektive humanism tydliggör hur deras tolkning av skolans uppdrag förhåller sig till det uppdrag som beslutats på demokratiskt väg.

 

Bortom humanismen?

Det finns idag olika försök att gå bortom humanismen. Exempelvis den franske socialfilosofen Foucault såg humanismen som ett nytt uttryck för maktens mekanismer, snarare än som ett mänskligt framsteg. Idag möter vi post-humanism i olika skepnader, det kan handla om kritik mot det humanistiska subjektet (som intentionsdrivet, autonomt och rationellt), om att människan sätter sig före andra arter och/eller att det kan vara fruktbart att upphäva distinktionen subjekt/objekt (till exempel genom att se ting som aktörer).

Jag har personligen svårt att se dessa nya teorier som en väg framåt för forskningen om skolan. Även om de nya teorierna erbjuder en del intressanta, om än inte alltid nya, insikter skulle jag hellre se dem som hjälpmedel för att i vissa delar omforma ett humanistiskt projekt snarare än som anledningar till att överge det. Det senare tror jag vore mycket olyckligt.

 

Efterskrift 6 dec 2017: Vid en konferens nyligen upplyser den norske forskaren Sven Nilsen mig om att den norske filosofen Hans Skjervheim  redan på 1970-talet varnade för instrumentalismen i norsk skola.

Skjervheim, H. 1976. Det instrumentalistiske mistaket. I Skjervheim, H.: Deltakar og tilskodar og andre essays. Oslo: Tanum-Norlig, s. 260-271.

 

kommentarer
Lägg till kommentar