Bloggar Bloggar

Tillbaka

Inkluderingens knäckfråga: Hur ska läraren undervisa en heterogen grupp av elever?

Inkluderingens knäckfråga: Hur ska läraren undervisa en heterogen grupp av elever?

Rubrikens fråga berör något som förmodligen nästan alla lärare funderar över varje dag. Jag kommer att här lite närmare beskriva den utmaning som möter den lärare som vill bidra till att skapa mer inkluderande klassrum för att sedan skissera vad som behöver utvecklas för att dessa lärare ska få bästa möjliga stöd i sitt arbete.

Utmaningen

Att skapa en skola för alla barn är en utmaning. En av mina definitiva favoritpassager i texter från det utbildningsvetenskapliga forskningsområdet är den följande skriven av barndoms- och utbildningshistorikern Bengt Sandin:

”När allt fler barn ur skilda samhällsklasser rymdes i samma institution blev skillnaderna mellan barnen synliga. Skillnaderna mellan olika barndomsvärldar blev dramatisk och påtaglig när hungriga, sjuka barn skulle sitta sida vid sida med barn med vattenkammat hår – iakttagna av en allt mer professionell yrkeskår – folkskollärarna, som hade ett intresse och personligt engagemang i att påtala skillnaderna mellan barnen. Inte bara motsträvigheten mot att gå i skolan och konflikten mellan skolan och hemmen kom till synes utan också barnens andra brister. Sjukdomar, avvikelser av fysisk och psykisk och inte minst moralisk art uppmärksammades. Skolans uppgift att vara en skola för alla barn var inte alldeles enkel att genomföra” (s. 61).

Mer målande kan väl knappast den utmaning som folkskollärarna stod inför formuleras? Vi kan se hur skolan närmast i sig själv tydliggör olikheter. I en miljö där det finns en stark norm för hur man ska vara står de barn som inte svarar mot normen ut. De identifieras och kategoriseras. En stor del av dagens diagnoser rör ju beteenden vilka är baksidan av vad som är värderat i skolan, till exempel att ha lätt att lära, att kunna koncentrera sig, att läsa flytande, att kunna uttrycka sig språkligt och skapa sociala relationer.

Citatet visar alltså på den enorma variation som fanns i klassrummet och även om situationen ser mycket annorlunda ut idag kvarstår det faktum att eleverna i klassrummet har mycket olika förutsättningar för skolarbetet. Ett sätt att hantera sådan variation är genom organisatorisk differentiering där elever som är lika varandra undervisas tillsammans. Särskolan är ett exempel på detta men också de friskolor vilka samlar ambitiösa medelklasselever. Under senare år har dock idén om att särlösningar ska undvikas och att läraren ska kunna möta en mer varierad skara elever i klassrummet fått vind i seglen. 

Lärares strategier

Det finns flera teorier om hur inkluderande skolor ska kunna skapas och en rad mantran som upprepas vad gäller hur det ska gå till. Ofta handlar det om listor på faktorer som ökar inkluderingen, Salamanca-deklarationen utgör ett typexempel på detta. Däremot är det inte lika vanligt med listor på vad läraren ska göra för att öka inkluderingen även om sådan förekommer, men det är då ofta relativt oklart hur de ska kunna användas av den verksamme läraren, även om sådana listor givetvis är väl värda att ta del av (se länk till tidigare blogg nedan med en kritisk granskning av David Mitchells lista på strategier för inkludering).

I praktiken står dock många (men långtifrån alla) lärare ganska rådvilla inför hur de ska kunna bemöta alla elevers behov på ett bra sätt. Flera menar att de inte har den kompetens och det stöd som krävs för att klara denna utmaning.

Lärare har olika strategier när de ska möta heterogena elevgrupper. Ett vanligt sätt som identifierats i forskningen är att rikta sig elever på en mellan-nivå. Andra lärare kan anpassa undervisningen till de elever vilka har störst svårigheter. Ytterligare sätt att hantera elevers olika nivåer och behov har varit att individualisera i form av exempelvis ”eget arbete”, vilket var populärt på 1990-talet. Eleven planerar och genomför då skolarbetet i sin egen takt.

Varje lärare har förmodligen sina egna idéer om hur undervisningen ska differentieras så alla elever ska ges goda möjligheter. Jag är också övertygad om att det finns många lärare som lyckas bra med detta och vilka man kan lära sig mycket av. Men många upplever alltså detta närmast som ett omöjligt uppdrag och det råder en brist på väl utprövade teorier som förklarar vad som kan öka inkluderingen i klassrummet.

Således känner många lärare sig otillräckliga. Inkluderingen påbjuds ofta men redskapen saknas till delar. Flera lärare menar att uppgiften är omöjlig och efterfrågar särlösningar för olika grupper av elever, till exempel de som inte hänger med i utbildningstakten eller som inte vill inordna sig i den påbjudna ordningen eller helt enkelt är omotiverade.

En didaktisk fråga

Det är viktigt att slå fast att bloggrubrikens fråga i hög grad är en didaktisk fråga. Didaktiken kan sägas vara läran om undervisningskonst och vad är väl en svårare konst än att undervisa en grupp elever med mycket skiftande förutsättningar och egenskaper? Tyvärr finns det alldeles för lite didaktisk forskning om denna fråga, till stora delar beroende på att didaktiken återskapat distinktionen mellan det normala och det avvikande.

Vi har haft en undervisning för ”normala” elever och en annan för de ”avvikande” och denna skillnad återspeglats också i forskningen där didaktiken till delar förutsatt en ”normalelev” och specialpedagogiken tagit hand om de elever som inte når upp till normen (se länk till tidigare blogg nedan).

Om elever med skiftande förutsättningar ska befinna sig i samma klassrum behövs didaktisk kunskap om hur de ska kunna undervisas tillsammans. Annorlunda uttryck kan vi säga att det behövs forskning om hur en inkluderande didaktik ska kunna utvecklas.

Det är också viktigt att notera att det finns en rad ramfaktorer som påverkar lärares undervisning. Ramfaktorer utgörs av sådant som ligger utanför lärarens kontroll men som alltså har betydelse för hur undervisningen genomförs. Exempel på sådana ramfaktorer är elevgruppers sammansättning, den tid som står till förfogande för olika undervisningsmoment, regler och mål som formuleras i styrdokumenten, hur stödsystemet organiseras, ledningen av arbetet och den lokala skolkulturen. Sådana ramfaktorer kan underlätta men också försvåra möjligheterna att skapa inkluderande klassrum.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att vi behöver mer forskning om olika ramfaktorers konsekvenser för möjligheten att skapa inkluderande klassrum och om hur lärare mer konkret kan gestalta en inkluderande undervisning i den dagliga interaktionen med eleverna.

Avslutning

Det är förstås föga trösterikt för den lärare som står uppgiven inför uppgiften att möta en grupp elever med varierande förutsättningar att mer forskning behövs. Ett första steg mot att kunna möta alla elever är givetvis att det finns ett fungerande stödsystem, så att inte läraren lämnas ensam inför denna svåra uppgift. Sedan tror jag det är oerhört viktigt att bygga upp ett samarbete mellan skolan och högskolan för att kunna utveckla didaktiken i skolan (se länk till tidigare blogg nedan) och inte minst att lära sig av de lärare som verkar gå iland med utmaningen att undervisa en mångfald av elever i klassrummet.

Sedan finns det förstås en hel del forskning att inspireras av även om det, som sagt, är mycket få studier som mer systematiskt analyserat hur olika didaktiska val kan leda till en ökad grad av inkludering för alla elever.

 

Sandin, B. (1995) Skapandet av det normala barnet. I K. Bergqvist, K. Pettersson och M. Sundkvist (red), Korsvägar: En antologi om möten mellan unga och institutioner förr och nu. Stockholm: Symposion. (s 55-64)

Länk till problematiserande blogg om strategier för att öka inkluderingen:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/ger-david-mitchells-bok-inkludering-i-skolan-undervisningsstrategier-som-fungerar-en-vetenskaplig-grund-for-larares-arbete-med-elever-i-behov-av-s

Länk till blogg om uppdelning mellan didaktik och specialpedagogik:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/didaktik-och-specialpedagogik

Länk till blogg om hur didaktiken i skolan kan utvecklas i samverkan mellan skola och högskola:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/hur-kan-didaktiken-i-svensk-skola-utvecklas-ett-forslag

 

 

 

kommentarer
Lägg till kommentar
Claes Nilholm
Skickat 2020-08-28 11:28.
Hej det är flera som vittnar om det du beskriver. Ett separat system vid sidan om den vanliga undervisningen verkar expandera. Vad jag förstår har liberalerna varit drivande i denna utveckling men det är givetvis så att olika krafter samverkar och regeringen verkar också ha stigit på "särlösningståget". Jag har i de tidigare bloggarna "Jan Björklund och inkluderingen" och "Har inkluderingen gått för lång¨- argument och forskningsläge" kritiskt synat den argumentation som det nya förespråkandet för särlösningar bygger på.
Susanne Granberg
Skickat 2020-08-24 20:21.
Var tog begreppet inkludering vägen år 2020??
Numera använder man sig alltmer av resursgrupper i grundskolan. Det sker en överlämning från åk 9 varje vår till gymnasiet och det är allt fler elever som har haft undervisning i "exkluderade grupper". Detta skapar problem när eleverna kommer till gymnasiet eftersom det inte finns resursgrupper utan eleven får gå i en klass med ca 30 elever. En elev uttryckte det så här idag " att börja gymnasiet är som att komma till en annan värld". Håller begreppet inkludering på att försvinna???
Susanne/spec.ped.