Tillbaka

Inkludering och resurser

Inkludering och resurser

En kommentar på en tidigare blogg har jag inte riktigt har kunnat släppa. Det var läraren Sara som menade att hon försöker anpassa lärmiljön så den passar alla elever. Dock skriver hon att hon haft elever som hon inte klarat av att inkludera. Hon nämner att det handlar om elever med grav autism och språkstörning och andra elever som hon beskriver som kraftigt utåtagerande när saker och ting inte görs på deras sätt.

Eleverna har då placerats i en särskild undervisningsgrupp men, om jag förstår henne rätt, har de flesta av dem senare kunnat återvända till den vanliga klassen. Hon skriver att eleverna i den särskilda gruppen getts ”verktyg för att klara sig i större sammanhang som 30 årskurs 1 elever i ett trångt klassrum är”. (se länk till blogg med Saras kommentar nedan)

Anledningen till att kommentaren dröjt sig kvar är att Saras beskrivning konkret visar vilken betydelse resurser har när det gäller att skapa en inkluderande lärmiljö och hur många lärare befinner sig under stor press. Vi vet att flera lärare delar Saras erfarenhet och ett vanligt återkommande tema i undersökningar av lärares syn på inkludering är att de upplever att de skulle behöva mer resurser.

Utifrån Saras beskrivning är det några saker jag vill kommentera när det gäller frågan om resurser och inkludering. För det första att lärare ofta ställs inför utmanande, ibland närmast omöjliga, situationer. För det andra att inkludering kräver resurser och inte är ett sätt att spara pengar. För det tredje att inkludering handlar om mer än resurser.

Med resurser avses sådant som fortbildning, stöd, material, lokaler och så vidare. Utan tvekan är den främsta, och mest kostsamma, resursen i skolan personalen. Dock ska vi inte underskatta betydelsen av lokaler för möjligheten att skapa en flexibel undervisningsmiljö. Att den traditionella, och till stor del universella, utformningen av det fysiska klassrummet överlevt i så pass hög grad som det har är minst sagt anmärkningsvärt.

Omöjliga situationer

Det säger sig närmast självt att ett trångt klassrum med 30 elever i år 1 inte är en idealisk utgångspunkt för att skapa en inkluderande lärmiljö. Om ett antal av dessa elever har svårt att nå kunskapsmålen och/eller att av andra anledningar behöver extra anpassningar blir pressen på läraren stor.

Vi vet också att långtifrån alla elever som har rätt till ett särskilt stöd får det (se länk till tidigare blogg nedan). Vi har den paradoxala situationen att politiker på riksplanet kan skapa en lagstiftning som ger elever en viss rätt och sedan uppdra åt huvudmannen att uppfylla denna rätt, varpå denna menar sig inte ha resurser för detta.

Uppenbart är att många lärare får en tuff uppgift, detta gäller inte minst lärare med mindre erfarenhet. Många lärare vill ha mer stöd från specialpedagoger och speciallärare och möjligheter till fortbildning.

En förödande missuppfattning

Eftersom inkludering till stora delar kommit att handla om placering i vanliga klasser har många missat att inkludering också förutsätter resurser vad gäller personal i form av specialpedagogiskt stöd och/eller ökad lärartäthet, fortbildning, en funktionell fysisk miljö mm.

Förmodligen såg en del politiker och andra en möjlighet att spara pengar (särlösningar är dyra) och framstå som humanistiska (alla får vara med) när de förespråkade ”inkludering”. Tyvärr resulterade detta alltför ofta i motsatsen, att elever hamnat i skolsituationer som de alls inte var redo för. Sådant kan innebära personliga tragedier och till exempel leda till skolvägran. Inkludering innebär givetvis inte att vi kan bortse från individers situation, tvärtom, och ingen elev får självklart offras för en princip (som alltså är missförstådd).

Exemplet Essunga har förmodligen påverkat en hel del som Malin Holm påpekar i en kommentar till en av mina tidigare bloggar (se länk nedan). I stället för att fokusera på alla de förändringar som gjordes i Essunga kom ”inkludering” i form av placering att ibland framstå som den kausala faktorn bakom förändringen i Essunga.

Det som utmärkte Essunga-exemplet var snarare att en rad förändringar åstadkoms, t.ex. tvålärarsystem och förändringar i tankesätt (se länk till blogg nedan för en utförligare beskrivning av förändringarna). Ett flertal förändringar brukar framhållas som viktiga för att inkluderande miljöer ska kunna etableras. Salamanca-deklarationen handlar ju till största delen om den mängd åtgärder vilka behöver vidtas på en rad nivåer (från en internationell nivå ner till klassrummet) för att miljöer ska kunna bli mer inkluderande (se länk till tidigare blogg nedan)

Seriösa förespråkare för inkludering menar alltså att en rad åtgärder är betydelsefulla för att skapa inkluderande lärmiljöer. Att behöva säga följande 2022 borde vara onödigt: Inkludering handlar inte om att spara pengar.

Resurser är inte allt

Forskningen visar att resurser generellt är viktiga när det gäller arbetet med elever i behov av särskilt stöd. I en fallstudie av ett inkluderande klassrum som Barbro Alm och jag genomförde menade lärarna att en förutsättning för deras arbete var att klassen hade färre elever än vad som är vanligt och att de var två pedagoger. När jag föreläser om den studien för verksamma lärare påpeka lärarna ofta att man inte har dessa förutsättningar.

Det är utifrån det perspektivet förvånande att förändringen i Essunga genomfördes med vad som verkar vara i stort sett oförändrade resurser. Dock användes resurserna på ett helt nytt sätt där en stor förändring var att resurser satsades på tvålärarsystem och inte på särlösningar. Samtidigt genomfördes som påpekades ovan en rad andra förändringar och det är svårt att veta exakt vilken förändring som var viktigast och hur förändringarna samverkade.

Det är alltså viktigt hur resurserna används och ibland kan förstås ett rop på mer resurser vara ett uttryck för handlingsförlamning och/eller brist på kunskaper. Det är inte heller så att alla lärare menar att de behöver mer resurser för att arbeta inkluderande, även om väldigt många efterfrågar mer resurser.

Avslutning

När jag är inne på att anknyta till kommentarer jag fått på mina bloggar vill jag återge en kommentar som jag erhållit på min engelska blogg (se länk nedan). Det är en amerikansk förälder som beskriver sina erfarenheter av svensk specialpedagogik:


“I tried to be positive about education for the first year after moving to Sweden with my family. Our school had a 'great reputation' for kids with special needs. It feels like it's 30 years in the past. The so-called "Studierummet" is what in US-english is called "A Rubber Room" - a padded, segregated environment where kids are left pretty much on their own. Teachers who lack resources send kids to the rubber room/Studierummet to get rid of them. It's really Sweden's choice: do the math and figure out whether it's cheaper for the society to invest in kids early on, or basically have to pay them and their parents subsidies for life. Sweden does so many things right; it's amazing that school is this backward.”

i vet utifrån forskningen och kartläggningar från skolinspektionen att hur undervisning och specialpedagogik utövas skiljer sig mycket mellan kommuner, skolor och klassrum. Den insikten ändrar förstås inte bedömningen att det inte får se ut på det sätt som beskrivs här. I citatet påpekas bristen på resurser vilket ses som en anledning till att lärare skickar iväg elever från klassrummet. I det här fallet förefaller det inte finnas resurser i den segregerade miljön heller.

Tyvärr tvingas jag nog konstatera några månader innan jag går i pension att vi inte har lyckats bygga upp det system för stöd till lärare och elever som jag hade önskat. I teorin har vi ganska goda insikter i vad som behövs men det finns stora utmaningar med att skapa inkluderande skolor och klassrum. Många lärare gör som vi vet ändå ett fantastiskt jobb för att skapa en inkluderande skola i ett samhälle som samtidigt förefaller bli mer exkluderande (se länk till tidigare blogg nedan).

Det finns förstås en rad anledningar till att systemet inte fungerar som vi vill. En mer övergripande förklaring är bristen på ett offentligt, upplyst samtal om sådana här frågor. Hävdandet att ”inkluderingen har gått för långt” har snarare hindrat än underlättat en sådan diskussion. Ytterst handlar det om barns rätt till att bli delaktiga i samhället och att få förverkliga sina potentialer.

 

Läraren Saras kommentar finns här:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/platsen-ar-en-viktig-del-av-inkluderingsbegreppet

Länk till blogg där det visas att långtifrån alla elever vilka har rätt till särskilt stöd får det:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/far-elever-i-svarigheter-i-grundskolan-det-stod-de-har-ratt-till-

Länk till blogg med Malin Holms kommentar:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/vad-hande-sen-i-essunga-

Länk till blogg om förändringar i Essunga:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/vad-hande-sen-i-essunga-

Länk till den engelska bloggen med kommentar om det svenska skolsystemet:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blog/start/-/blogs/has-inclusion-gone-to-far-the-swedish-experience

Länk till blogg om exkludering i svensk skola:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/exkluderingen-har-gatt-for-langt

 

 

kommentarer
Lägg till kommentar