Tillbaka

Inkludering i ett dilemmaperspektiv

Inkludering i ett dilemmaperspektiv

Exakt hur idén om inkludering ter sig utifrån ett dilemmaperspektiv går det givetvis att ha olika åsikter om. Här kommer jag att utgå från min egen tolkning av vad ett dilemmaperspektiv innebär i relation till inkluderingsfrågan. Min tolkning tar sin utgångspunkt i ett bok-kapitlet ”Theorizing special education – time to move on?” av Alan Dyson och hans medarbetare.

Dilemmaperspektivet bygger på att utbildningssystem har att handskas med vissa grundläggande dilemman vilket innebär att systemen måste hitta en balans snarare än att det kan nå en slutpunkt där alla motsättningar upphör. Ett sådant grundläggande dilemma rör huruvida vissa elever ska kategoriseras som bristande i olika avseenden eller om alla elever ska behandlas som unika individer.

Det Dyson m fl menade var att rörelsen för inkluderande skolor och klassrum tenderade till att bortse från motsättningar och dilemman som alla utbildningssystem har att hantera. Det var inte så att Dyson och hans medarbetare var emot att skolor och klassrum utvecklade sig i en inkluderande riktning men de kritiserade teoretiker som på förhand postulerade vad som utmärker en inkluderande skola mer eller mindre utan att ta hänsyn till grundläggande dilemman och motsättningar.

På så sätt låg det något närmast maktpåliggande i idén om inkludering. Det var redan på förhand bestämt vad inkludering innebar och också till delar hur inkluderingen skulle genomföras. I dessa visioner föreställde man sig att alla elever skulle mötas som individer i en gemenskap utan nedsättande kategoriseringar och särlösningar. Alla faktiskt existerande skolor och klassrum kunde bara avvika i negativ riktning från denna idealbild.

Dyson m fl öppnade vidare upp för att det finns flera legitima perspektiv när det gäller hur samhället ska gestalta utbildning generellt och stödet till elever i olika typer av svårigheter specifikt. Företrädare för inkluderingsrörelsen kunde alltså inte ha monopol på hur skolan ska utvecklas.

Från konstaterandet av att det finns flera legitima perspektiv på skolan är steget inte långt till att fråga sig vem som ska bestämma perspektiv. Min slutsats blev att det är en demokratifråga. Jag menade vidare att demokratifrågan är överordnad frågan om hur utbildningen ska gestaltas. Frågan om vem som ska bestämma över utbildningssystemet är mer grundläggande än vilken form det ska ta. Men vem bestämmer då över utbildningen i vår demokrati ?

Utbildning i den svenska demokratin

I vårt samhälle har vi en relativt tydlig maktdelning vad gäller den fråga som avslutade förra stycket. Folkvalda politiker bestämmer övergripande mål för skolsystemet vilka uttrycks i lagar och förordningar såsom skollag och läroplan. Skolmyndigheter, lärare, rektorer och andra inom verksamheten har att arbeta inom ramen för dessa målsättningar. Elever och föräldrar ges vissa möjligheter att påverka det som sker inom skolan.

Forskningens roll är att kritiskt granska skolan men också att underlätta för att det demokratiskt beslutade uppdraget kan genomföras. Forskare har olika åsikter om vilket av detta som väger tyngst och den fria forskningen innebär att forskare fokuserar olika saker.

Politiker är i sin tur ansvariga inför medborgarna i val. I en demokrati är det viktigt att medborgarna har kunskaper för att kunna bedöma hur väl politiker genomför sitt arbete. På så sätt blir det också betydelsefullt hur olika verksamheter beskrivs i media.

Jag har i tidigare bloggar pekat på tillkortakommanden i denna arbetsdelning vilken enligt min bedömning på papperet ser ganska vettig ut. De kanske viktigaste av dessa tillkortakommanden gäller

  1. den oklara målbild för skolan som formulerats i skollag och läroplan

  2. att politiker själva och skolmyndigheterna nästan aldrig utgår från det breda uppdrag som formuleras i styrdokumenten

  3. att medias bevakning av skolan inte håller måttet

  4. att medborgarna i stor utsträckning inte har tillräcklig kunskap om skolan

  5. att de verksamma i skolan ofta inte känner till och förmodligen mycket sällan utgår från det breda uppdraget

Utöver detta råder det oklarheter kring vilken roll forskningen om skolan ska ha i relation till skolans verksamhet.

Dessa problem i den demokratiska styrningen av skolan gör mig orolig i en tid då demokratin utmanas på olika sätt. Enligt min uppfattning är det i dessa tider mer viktigt än någonsin att vara goda demokrater, det vill säga att vara noga med att vi följer de spelregler som vi enats om i vår demokrati.

Trots denna kritik är det ändå så att systemet till vissa viktiga delar ändå fungerar och således har en legitimitet. Utifrån ett dilemmaperspektiv är det således viktigt att analysera vilket uppdrag för skolan som ges i vår demokrati och huruvida detta uppdrag föreskriver att den svenska skolan ska vara inkluderande. Det är också viktigt att undersöka huruvida skolan når det uppdrag den tilldelats.

I det följande kommer jag att diskutera i vilken grad den svenska skolan har ett inkluderande uppdrag och i vilken mån skolan förmår fullgöra sitt uppdrag. Resonemangen bygger på en nyligen utkommen bok (se referens nedan) men utrymmet här medger bara in mycket kort sammanfattning av analysen i boken.

Har vi bestämt att den svenska skolan ska vara inkluderande?

Ordet inkludering nämns inte i styrdokumenten för den svenska skolan. Däremot återfinns en stor del av de värderingar som brukar förknippas med inkludering i styrdokumenten. Om vi med inkludering menar att skolan ska skapa gemenskaper i skolor och klassrum finner vi ett visst men ganska begränsat stöd för den tanken.

De svenska styrdokumenten medger också en rad undantag från att elever med olika förutsättningar ska undervisas tillsammans, såsom till exempel särskolan och särskilda undervisningsgrupper.

Således kan vi konstatera att idén om inkludering har ett relativt gott stöd i styrdokumenten men att vissa särlösningar tillåts.

Är den svenska skolan inkluderande?

I praktiken är vi dock långt ifrån en inkluderande skola. Beroende på området nås inte målen för en stor del av eleverna (mellan 5-20 % av eleverna för olika målsättningar utifrån en relativt grov uppskattning; kanske ännu högre vad gäller mål om främjande av hälsa (se dock tidigare blogg). Vi vet exempelvis att många elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har negativa erfarenheter av skolan och många elever når inte skolans kunskapsmål.

Vidare befinner sig en relativt stor del av eleverna i särlösningar. Medan en viss förekomst av särlösningar har stöd i Salamanca-deklarationen, till exempel specialskolor för elever som behöver tillgång till teckenspråk, visar det svenska systemet upp en större mängd särlösningar än vad som förespråkas i deklarationen.

För den som menar att inkludering innebär att olikhet ses som något positivt är det vidare oroande att se vi hur elever i ökande utsträckning sorteras utifrån klass, etnicitet och funktionalitet i det svenska skolsystemet.

Inkludering utifrån dilemmaperspektivet

Utifrån ett dilemmaperspektiv blir det alltså viktigt att ta det uppdrag som beslutats för skolan på allvar samtidigt som det givetvis blir legitimt att kritisera skolan för att man inte når upp till sina målsättningar. Det blir alltså rimligt att utifrån ett dilemmaperspektiv och med stöd i styrdokumenten argumentera för att skolan bör bli mer inkluderande. Det går också att argumentera för att mängden särlösningar bör minska samtidigt som man måste respektera att vissa särlösningar har demokratisk legitimitet.

Det är viktigt att understryka att ett dilemmaperspektiv bygger på att man inte kan bortse från grundläggande dilemman i utbildningssystemet. Sådana dilemman handlar om avvägningar mellan exempelvis individ-kategori, olikhet-brist och deltagande-kompensation. Dilemman handlar om att mål som var för sig är åtråvärda står i motsättning mot varandra. Således kan inte båda målen uppnås utan en balans mellan dem måste hittas.

Å ena sidan är det åtråvärt att elever behandlas som individer och skillnaden mellan elever som olikheter. Det är också eftersträvansvärt att undvika särlösningar. Å andra sidan behöver elever kategoriseras, bland annat för att stödbehov ska kunna identifieras och ibland kan stöd behöva ges utanför arbetet i det ordinarie klassrummet.

Erkännandet av dessa dilemman innebär att man i ett dilemmaperspektiv inte ser det som möjligt att uppnå det närmast utopiska tillstånd som föreskrivs av vissa inkluderingsteoretiker.

Min egen inställning är att vi i huvudsak ska se elever som individer, skillnaden mellan elever som olikheter respektive befrämja delaktighet. Det är dock en utopi att vi skulle kunna nå dit och alla kända utbildningssystem använder kategoriseringar (till exempel för att det ska bli tydligt vilka som ska ha extra stöd), brister (eftersom det finns krav på vad som ska uppnås) och även i viss mån använda kompensatoriska lösningar.

Det är alltså två aspekter i ett dilemmaperspektiv som har betydelsefulla konsekvenser för frågan om inkludering. För det första innebär erkännandet av perspektivrikedom inom dilemmaperspektivet att maktfrågan blir helt central: vem ska bestämma hur utbildningen ska gestaltas? För det andra innebär identifieringen av grundläggande dilemman en skepsis mot att ett utopiskt inkluderande tillstånd kan skaps. Det senare innebär givetvis inte att skolsystem kan vara mer eller mindre inkluderande, men det förefaller vara klokare att försöka ta steg i rätt riktning än att låta sig förföras av ett mål som är mer eller mindre orealistiskt.

Ett mycket stort problem

Ju längre som jag arbetat med skolforskning, desto mer irriterad har jag blivit över de demokratiproblem som identifierades ovan. Det verkar som att det för många är viktigast att påverka systemet i sin egen ideologiska riktning snarare än att upprätthålla den demokratiska rationalitet på vilket det vilar.

Själv brukar jag påstå att det viktiga inte är hur jag tycker att skolan ska utformas utan att det viktiga är att det förs en diskussion om och ett beslutsfattande för skolan utifrån våra demokratiska spelregler. Detta synes mig mer viktigt än någonsin men också ganska avlägset.

Nilholm, Claes. (2019) En inkluderande skola – utmaningar, hinder och dilemman. Lund: Studentlitteratur.

Blogg om svårigheter att utröna orsaker till psykisk ohälsa:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/djavulens-blandverk-och-den-okande-psykiska-ohalsan

 

 

 

 

 

kommentarer
Lägg till kommentar
Claes Nilholm
Skickat 2021-03-16 08:54.
Tack för påpekandet, du har helt rätt i att det har kopplingar till pedagogiska och sociala aspekter likväl som till frågor om inflytande/medbestämmande.
CJ Svensson
Skickat 2021-03-16 01:35.
Hej!

Du nämner delaktighet i förbifarten. Men det är ett begrepp med många definitioner, alltifrån medbestämmande och pedagogiska aspekter till det relationellt och sociala. Dilemmaperspektivet borde rimligtvis innebära en koppling till bägge.