Tillbaka

Hyperskolifiering?

Hyperskolifiering?

Det har väl knappast undgått någon att en allt större del av barns och ungdomars tid tillbringas i skolliknande miljöer och hur miljöer, såsom förskolan, alltmer får ett pedagogiskt uppdrag som liknar skolans. Denna tendens till ett ökat inflytande från skolan brukar benämnas som ”skolifiering”.

För ett tag sedan var jag inbjuden som föreläsare för en större grupp fritidshemspersonal varav många var fritidspedagoger. Jag passade inför föreläsningen på att titta igenom den del av läroplanen som gäller för fritidshemmet och blev faktiskt inte så lite förvånad när jag såg i hur hög grad fritidshemmet kommit att ses som ett komplement till skolans pedagogiska verksamhet.

Redan tidigare hade jag med viss oro sett hur verksamheten i förskolan alltmer kommit att skolifieras. Sedan 2018 är förskoleklassen en obligatorisk skolform men skolifieringen av förskolan går mycket djupare än så och griper in i den svenska förskolans hjärta, det vill säga den kombination av omsorg, lärande, lek och gemenskap som setts som ett internationellt föredöme. Ledande svenska förskoleforskare har följdenligt visat på risker med skolifieringen av förskolan.

Till detta kan läggas en ökad förekomst av läxhjälp och sommarskolor vilket gör att en större del av det som tidigare var fritid skolifieras. Inte minst viktigt är det faktum att nästan alla barn och ungdomar spenderar nästan hela sin uppväxt i förskola och skola. En del politiker förespråkar också att det borde bli mycket mer frekvent att elever går om skolår.

I radions program Spanarna krävs det tre observationer för att underbygga förekomsten av ett fenomen. Här har jag redovisat fler utan att vara uttömmande, tänk till exempel också på pedagogiseringen/skolifieringen av barns och ungas fritidsaktiviteter och oroliga föräldrar som tillhandhåller pedagogiska leksaker, ofta i digital form, för att barnen inte ska halka efter.

Det är två frågor i relation till skolifieringen jag vill diskutera utifrån min allmänna inställning att de enkla frågorna oftast är de bästa även om de sällan har enkla svar: 1) Varför? och 2) Är det bra?

Skolifieringens genes

Varför blir då barn- och ungdomstiden alltmer skolifierad? Det är givetvis en tendens med en vid det här laget lång historia. I takt med att bondesamhället ersattes av industrisamhället blev utbildningen viktigare. Nya arbeten krävde nya kompetenser vilka inte kunde tillägnas på traditionellt sätt. Också demokratins genombrott ställde krav på utbildade medborgare. Andra menar också att en viktig aspekt av skolsystemets framväxt var att det disciplinerade ungdomen genom att hålla dem borta från gatorna och genom att lära dem att följa ett schema, sitta stilla och lyssna och så vidare. Det nya postindustriella samhället kräver också nya kompetenser likväl som disciplinerade medborgare. Idag finns det knappast någon arbetsmarknad för de som går ut grundskolan varför alla blir mer eller mindre hänvisade till de pedagogiska miljöer som erbjuds och det ses som allt viktigare att lyckas i dessa miljöer. Utbildning uppfattas om inte som en synonym till så en viktig förutsättning för ett lyckat liv. Detta underbyggs också av empirisk forskning som visar utbildningen betydelse för till exempel välbefinnande.

Samtidigt som utbildningen ses som allt viktigare är det uppenbart att inte alla barn och elever lyckas med sin utbildning kunskapsmässigt/socialt. De är då i den minst sagt svåra situationen att de befinner sig i ett samhälle där betydelsen av en lyckad skolgång är allmänt omvittnad, vilket de förstås upplyses om hela tiden, samtidigt som de misslyckas just med denna skolgång. Jag tror faktiskt att det i mycket är detta som gör att politiker och andra i all välmening ropar efter mer skola, mer utbildning, för att också dessa elever ska få en plats i samhället. Sedan ska vi förstås inte heller underskatta betydelsen av att internationella kunskapsmätningar leder till en allmän efterfrågan på förbättrade utbildningsprestationer där en ökad skolifiering verkar ses som en naturlig åtgärd.

Sammantaget kan konstateras att utbildning kommit att få en allt större betydelse vilket väl rimligtvis borde innebära att det är naturligt med en skolifiering av uppväxten? Min användning av förstavelsen ”hyper” antyder dock att jag tycker att utvecklingen kanske gått lite väl långt i fel riktning eller att jag åtminstone tycker att det är dags att stanna upp lite och diskutera vart vi är på väg. På detta sätt kommer vi osökt in på frågan om det är bra att tillvaron alltmer skolifieras.

Löser skolifieringen problemen?

Det är lätt att förstå behovet av att något görs när en stor del av eleverna inte når målen och andra inte får realisera sin fulla potential. Varför hyser jag då en viss skepsis mot skolifieringen?

För det första finns det en hel del forskning som ifrågasätter just utgångspunkten för skolifieringen, det vill säga att mer skola är liktydigt med förbättrade utbildningsprestationer. Det kan tyckas vara en självklarhet att mer skola ökar utbildningsprestationerna. Om eleverna ägnar mer tid åt lärandet så lär de sig mer är tanken. Att gå om ett skolår innebär att tillbringa mer tid i skolan och skulle då innebära att utbildningsprestationen förbättras. John Hattie drar dock följande slutsats utifrån forskningen om effekten av att gå om ett skolår: ”It would be difficult to find another educational practice on which evidence is so unequivocally negative” (s 99). Ett minimi-krav här torde vara att de som förespråkar mer skolifiering underbygger sina rekommendationer med vetenskaplig evidens.

För det andra tror jag det finns en risk att hyperpedagogiseringen kan vara negativ för utvecklingen inom andra områden. Om barnet ska delta i tillrättalagda pedagogiska aktiviteter blir det mindre tid för exempelvis leken, vilken ju har en enorm potential för utvecklingen av fantasi, samarbete och förmågan att driva och ta ansvar för projekt. Exempelvis Piaget betonade barnets egen aktivitet som helt avgörande för utvecklingen, något som tenderar att hamna i bakgrunden när Vygotsky och lärandets sociala dimensioner alltmer kommit att fokuseras. Men som jag diskuterar i en tidigare blogg är Vygotskys teoretiserande om relationen mellan lärande och utveckling behäftat med brister och han lämnade inte tillräckligt utrymme för betydelsen av barns egen-initierade aktivitet.

För det tredje kan en ensidig betoning på undervisning och lärande rubba den balans mellan arbete och avkoppling som är en grundläggande förutsättning för mänskligt liv. Notera till exempel att jag ovan menade att leken är bra för något annat (utvecklingen av fantasi mm) och där kan man säga att jag själv lägger ett nyttoperspektiv på leken. Men leken är också just lek, något barn väljer och som är sin egen belöning och nödvändigtvis inte är till för något annat. På samma sätt var fritidshemmets ursprungliga funktion att vara en motsvarighet till hemmet, en plats där man kan koppla av och helt enkelt göra det man har lust med.

Avslutning

Förstavelsen ”hyper” som används i bloggens rubrik .betyder ”mycket” och också ”alltför överdrivet”. Jag menar att det finns en stor risk att skolifieringen går alltför långt, blir överdriven. Det är förstås givetvis avgörande att också diskutera innehållet i skolifieringen. Om man hela tiden erbjuder mer av samma finns risken att vissa elever helt tappar sugen. Det är ett jätteproblem i svensk skola att så många elever tappar intresset för de ämnen och områden de studerar (se länk till tidigare blogg om hur lusten att lära förefaller minska under skolåren). Till stora delar är detta ett didaktiskt problem, hur göra undervisningen så intressant och motiverande att alla lär sig samtidigt som de får möjlighet att ägna sig åt andra viktiga saker i livet?

 

Länk till blogg om lusten att lära:

 

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/lusten-att-lara

 

Hattie, J. Visible learning – a synthesis of over 800 meta-analyses relating to achievement. London: Routledge.

kommentarer
Lägg till kommentar