Hur kan didaktiken i svensk skola utvecklas? - ett förslag

Hur kan didaktiken i svensk skola utvecklas? - ett förslag

Det är i undervisningen som en stor del av lärandet sker. Skolutveckling som inte påverkar det som sker i mötet mellan lärare och elever har sällan några effekter på kunskapandet. Därför är det lite oroande att den svenska skolkommissionen verkar koncenterera sig på systemfrågor utan att riktigt kunna föra i bevis hur förslagen till förändringar ska leda till förbättringar i själva undervisningsprocessen. Den kunskapskris som skolkommissionen så målande beskriver bör ju i första hand ses som en didaktisk problematik, undervisningen gör helt enkelt att eleverna lär sig för lite. I en nyligen utkommen bok (Nilholm, 2016) som handlar om examensarbetet vid lärarutbildningarna skisserar jag några idéer om hur en didaktisk forskning skulle kunna utvecklas som också skulle kunna driva undervisningen ute i skolorna framåt. Jag utvecklar dessa idéer något här.

 

Professionsrelevant forskning

Det är närmast en självklarhet att påstå att läraryrket bör stärkas som profession. En profession definieras bland annat utifrån att den är vetenskapligt förankrad. När det gäller läraryrket handlar det då om att läraryrket ska vara förankrat i vetenskap. Det finns en rad olika försök att brygga över den klyfta som brukar identifieras mellan, å en sidan, forskningen om skolan och, å andra sidan, lärares arbete. Ofta formuleras problemet som att lärarna har brister när det gäller att orientera sig vetenskapligt. Jag skulle vilja vända lite på den kuttingen och påstå att lärare med största sannolikhet i högre grad än tidigare skulle intressera sig för forskning om denna på ett tydligt sätt är relevant för vad de jobbar med.

Jag menar att en stor del av den forskning som skulle vara intressant och nyttig för verksamma lärare inte finns. Jag är inte den förste som gör denna observation och en rad förslag har getts för hur sådan forskning ska kunna utvecklas. Jag har inte utrymmer här för att närmare gå in på hur mitt förslag förhåller sig till andra sådana, men jag skulle nog vilja påstå att mitt förslag förmodligen är mer omfattande än många tidigare. Det räcker inte med att lansera begrepp som exempelvis ”praktiknära forskning”, ”skolrelevant forskning” utan forskningen måste knytas tydligare till lärares uppdrag och till innehållet i deras undervisning. Samtidigt krävs det en organisering av forskningen som saknas idag. Det är också viktigt att ha klart för sig att det skiljer sig mycket mellan ämnen/innehållsområden i skolan när det gäller kvalité och omfattning av den didaktiska forskning som handlar om undervisning i ämnet/området varför mina förslag innebär mer omfattande förändringar inom vissa områden än andra.

 

Olika typer av studier

För att utveckla undervisning behövs studier av olika slag. Dels behövs det övergripande, filosofiskt och kunskapsteoretiskt orienterade studier om de olika sätt som ett ämne/område kan förstås på och vad som utgör dess kärna respektive dess periferi. I det här sammanhanget brukar man tala om ”ämnes/områdeskonceptioner”. Vad är ämnet svenska? är en fråga som rör ämneskonception och den kan ges olika svar. Hur ska relationen mellan den del av svenskan som behandlar språket och den som behandlar litteratur se ut är en sådan klassisk fråga när det gäller ämneskonceptioner av svenskämnet. Liknande frågor kan och bör ställas till andra ämnen/områden i skola.

En annan typ av studier handlar om hur man undervisar i ämnet/området och dess delar ute i skolorna. Här handlar det till stora delar om kartläggningar. Hur undervisas det om algebra i svenska förstaklasser? Hur undervisar man om franska revolutionen i svensk skola? Det behövs alltså kunskap om vad jag vill kalla didaktiska gestaltningar. Enligt min erfarenhet handlar mycket av svensk didaktisk forskning om studium av didaktiska gestaltningar, dock verkar det som man ofta begränsar sig till en eller några miljöer. Det blir då ibland oklart på vilket sätt som dessa miljöer är representativa för undervisningen inom ämnet/området och på vilket sätt studien bidrar till kunskapsutveckling. Jag menar givetvis inte att man inte ska göra fallstudier, men ibland verkar det som om man rutinmässigt använder detta angreppssätt.

En tredje typ av studier är det som i USA benämns studier av ”best practice”, det vill säga studier av undervisning som är framgångsrik. Här kan det ofta vara fruktbart att genomföra just en fallstudie. När man väljer ut något som ”best practice” bör man dock ha starka indikationer på att det faktiskt är en framgångsrik verksamhet och under studiens gång bör man också pröva om detta antagande stämmer med vad man observerar. Det är viktigt att ha i åtanke att ingenting är helt bra i alla avseenden vilket inte bör hindra oss från att inse att viss undervisning är bättre än annan.

En fjärde typ av studier handlar om didaktiska iscensättningar. Här avser jag studier där man systematiskt prövar ut en didaktisk idé i en systematisk studie, gärna i form av ett experiment med kontrollgrupp. Till exempel kan man pröva en idé om att en undervisning om franska revolutionen där eleverna får gestalta händelseförloppet i ett rollspel leder till ett bättre lärande än mer traditionell undervisning. Här kan ges utlopp för den didaktiska fantasin men där konsekvenserna av denna också prövas systematiskt. Kanske en möjlighet att förena bilderna av undervisning som konst respektive som vetenskap?

Det är nog utan tvekan så att det råder en stor brist i svensk didaktisk forskning på studier av den tredje och fjärde typen som skisserats här likväl som vad gäller mer övergripande kartläggningar av didaktiskt gestaltning.

 

Organisering

Jag tror att det vore en god idé att knyta den här typen av didaktisk forskning till lärarutbildningarna. Här vill jag gärna framhålla mitt eget lärosäte Uppsala där det just startats en forskarskola i ämnesdidaktik i anknytning till lärarutbildningen med ca 20 doktorander i olika ämnen. Det ska bli spännande att se vilka studier som kommer att genomföras inom ramen för den.

I idealfallet skulle lärarutbildningarna ha en forskningsöverbyggnad i de ämnen/områden där man utbildar lärare. En enorm potentiell resurs i detta sammanhang är de examensarbeten som lärarstudenterna skriver. Dessa är idag i stor utsträckning ganska privata projekt med begränsad betydelse för kunskapsutvecklingen kring läraryrket. Om de tydligare skulle fogas in den typ av forskning som jag skisserat tror jag de i stället ofta skulle kunna generara viktiga och genuina kunskapsbidrag. Det innebär då att lärosäten måste ha en organisation kring detta. Det blir också viktigt att tillföra lärarutbildningarna mer fasta forskningsmedel. Tyvärr har ju lärarutbildningen varit något av en ”mjölkko” för lärosätena vilken inbringat stora intäkter inom grundutbildningen men där otillräckligt med medel satsats på en forskning som kan stärka den vetenskapliga basen för läraryrket.

Idag är skolan så detaljreglerad att många undrar varför någon över huvud taget vill bli exempelvis rektor. Förmodligen kommer någon framtida historiker att kartlägga alla de lagar och förordningar som rektorer och lärare förväntades följa i Sverige på 2010-talet och i seminarierummen kommer man dra på munnen åt dessa försök att detaljstyra arbetet. Den idé jag skisserat här bygger till delar på motsatsen. Ge professionen bättre möjligheter att utveckla den vetenskapliga grunden för arbetet. Frihet under ansvar brukar vara en bra princip.

 

 

Nilholm, Claes. (2016) Teori i examensarbetet – en vägledning för lärarstudenter. Lund: Studentlitteratur.

kommentarer
Lägg till kommentar