Tillbaka

hur går det för upplysningen?

hur går det för upplysningen?

Frågan i rubriken kan tyckas vara något pretentiös och kanske till och med omöjlig att besvara. Samtidigt är det min övertygelse att vi alltid bör ställa de stora frågorna, inte endast för att de är helt grundläggande utan också för att de kan ge oss ett uppfriskande perspektiv på vår samtid.

Upplysning handlar om att människan befrias från traditioner och invanda tänkesätt och sätter sitt eget förnuft i första rummet. Upplysningen får sin kanske mest mest framträdande form i vetenskapen.

Genom att undersöka verkligheten systematiskt och fördomsfritt ökar vår kunskap och därmed också våra möjligheter att utveckla samhället och att fatta rationella beslut.

Vetenskapen har på ett uppenbart sätt skördat enorma framgångar. Eller, mer specifikt, naturvetenskapernas utveckling och teknologiska framsteg gör att både vår förståelse av världen och vår förmåga att genomföra projekt går långt utöver vad som tidigare varit möjligt att tänka och göra. 

Som jämförelse till dessa naturvetenskapliga och tekniska framsteg kan vi ställa upplysningsidéns genomslag i vårt organiserande av samhället. De amerikanska och franska revolutionerna var banbrytande i en demontering av ståndssamhället och för framväxten av demokratiska samhällen präglade av yttrandefrihet, tryckfrihet, mänskliga rättigheter, allmänna val och så vidare.

Tekniker och färdigheter har utvecklats vilka är avgörande för att kunna organisera ett modernt samhälle, till exempel statistiska metoder, kunskap om ekonomiska regelbundenheter och institutioner för att överföra kunskaper mellan generationer.

Samtidigt går det inte att undvika insikten att upplysningen stöter på enorma tillkortakommanden både historiskt och i nutid. Ingen kan väl hävda att krig och kolonialisering är ett uttryck för mänskligt förnuft mer än när detta förstås i en väldig snäv bemärkelse?

Att mänskligheten århundraden efter upplysningens genombrott till stora delar leds eller har letts av personer som Putin, Xi Jipin och Trump är väl närmast att betrakta som en parodi på upplysning? Personer som systematiskt ljuger och sprider myter utan empiriskt underlag.

Dessa personer motverkar också demokratin. Personligen ser jag demokratin som ett av de främsta uttrycken för upplysningen, genom demokratin får medborgaren i bästa fall inte bara möjlighet att frigöras från traditioner och invanda tänkesätt utan också reell makt över samhället.

Som Hans Rosling så envetet påpekade gjorde upplysningstanken stora framsteg efter andra världskriget även på det samhälleliga planet. Demokratin spreds, fattigdomen minskade och fler och fler fick tillgång till skolor och högre utbildning. Idag går det att ifrågasätta huruvida vi ser framsteg när demokratin går tillbaka och klimatförändringar hotar planeten.

Dessa funderingar kring Upplysningens nuvarande tillstånd föranleds av det nyligen genomförda svenska valet. Här saknades nämligen två inslag som jag anser vara avgörande för att en upplyst diskussion ska kunna föras om vårt samhälles och, mer specifikt, skolans utveckling.

För det första behöver sådana diskussioner grundas i en rimlig beskrivning av nu-läget och av hur olika åtgärder kan förändra samhället i önskad riktning, för det andra handlar det om att diskussioner förs i former som tillåter att förnuftet ges spelrum.

Jag kommer i det följande att diskutera dessa båda aspekter, beskrivningen av nu-läget och möjligheten att föra en upplyst diskussion, i tur och ordning och sätta dem i relation till samhället generellt och skolan specifikt.   

Beskrivningen av samhället och skolan

Det är lätt att få intrycket av den politiska diskussionen inför valet att vi lever i ett samhälle som misslyckas och som också har en helt undermålig skola.

Det finns två helt olika tillvägagångssätt när vi ska bedöma kvalitén på ett samhälle och dess skola. Å ena sidan kan vi utgå från ett ideal, hur det borde vara. Detta är på många sätt fruktbart, just genom att vi kan föreställa oss andra möjligheter kan vi också förändra samhälle och skola. Risken är dock att vi hamnar i en negativistisk kritik eftersom inget samhälle eller något befintligt skolsystem ens kommer i närheten av sådana ideal.

Ett annat sätt är att jämföra det svenska samhället och den svenska skolan med andra samhällen och dess skolor. Här är det ganska uppenbart att den dominerande bilden i den politiska debatten mycket illa speglar sakernas tillstånd.

Professorn i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs Universitet, Jesper Strömbäck, visar att Sverige faller ut extremt bra i en rad internationella rankingar av demokrati, frihet, företagsklimat, innovationsförmåga med mera (se länk nedan).

Slutsatsen Strömbäck drar är att Sverige utan tvekan behåller sin plats som ett av världens bästa länder att leva i, till exempel hamnar Sverige som nummer ett av 149 länder i ”Good country index”, Jag har inte haft möjlighet att gå igenom kartläggningen i detalj men utfallet är i sin helt mycket övertygande (följ gärna länken nedan och läs hela listan) även om någon ranking förmodligen kan ifrågasättas.

Sådana topplaceringar i rankingar över vad som anses som framgångsfaktorer i ett modernt och öppet samhälle innebär förstås inte att det inte finns konkreta problem att ta tag i. Men sådana problem ska alltså ses i sammanhanget av den övergripande (minst sagt) positiva bild som framträder i de internationella rankingarna.

En hel del av de indikatorer som Strömbäck går igenom kan ses som mer eller mindre indirekta indikationer på utbildningssystemets kvalité. Det är svårt att se hur ett misslyckat utbildningssystem skulle kunna vara förenlig med det utfall Strömbäck redovisar.

Det är  trots allt ett faktum att svensk skola under lång tid tappade mark i internationella kunskapsmätningar. Dock har här skett en återhämtning och i min bok En inkluderande skola – hinder, möjligheter och utmaningar försöker jag ge en nyanserad bild av huruvida svensk skola når det breda uppdrag som den tilldelats i vår demokrati.

Till saken hör att det till stora delar saknas data för att följa upp det breda uppdraget, men bilden som växer fram är att den svenska skolan inte på långt när är lika dålig som den kan förefalla för den som lyssnar på debatten om skolan.

Här finns förmodligen också förklaringen till att föräldrar rankar sina barns skola betydligt högre än de rankar skolan i allmänhet. I det första fallet utgår man förmodligen ifrån sina egna erfarenheter medan man i det senare fallet tar mediabilden av skolan som utgångspunkt.

Slutsatsen är att både samhället och skolan demoniserats på sätt som inte har grund i grundläggande fakta.

Diskussionens former

Hittills har jag inte läst en enda kommentator som varit nöjd med diskussionerna i valrörelsen. Tvärtom pekar många på förekomsten av överdrifter, avsiktliga missuppfattningar, demonisering av motståndaren och rena falsarier. Någon beskrev valrörelsen som den smutsigaste sedan det så kallade ”kosackvalet” 1928.

I den nuvarande politiska diskussionen blir det ”naturligt” att lyfta fram sina egna argument och sänka motståndarens. Allt man själv gör är bra och allt det motståndaren gör är dåligt. Agerandet sker ofta utifrån krigsmetaforer för kommunikation: anfall, försvar, allians, offensiv, bombardera, retirera, med mera.

Diskussionen bygger på följande logik: 1) välj bara ut de fakta som överensstämmer med det egna argumentet och 2) lyft bara fram de argument som stöder din egen position. Om du inte innehar makten, lyft fram allt negativt du kan om samhällsutvecklingen och ignorera framsteg. Om du är i oppositon, hitta ett verkligt problem (till exempel gängkriminalitet), lyft fram det som om detta vore det enda samhällsproblemet av betydelse.

Det verkar som om nästan alla dras in i denna logik, vilken gör det närmast omöjlig att vara, som det kommit att uttryckas, ”den vuxne i rummet”. Vuxenhet handlar om att kunna se saker från olika perspektiv samtidigt och också kartlägga vad som är fakta i de frågor som diskuteras. 

Det är dock fel att lägga hela ansvaret för detta på politikerna själva. Logiken understöds på olika sätt av medias sätt att fungera (skilja ut två positioner, ställ dem mot varandra, använd krigsmetaforer i beskrivningen, alarmism ger läsare/lyssnare/tittare) men har också tillräcklig acceptans hos medborgarna för att kunna fortsätta.

Medborgaren positioneras ofta som konsument där det gäller att nå fram till nya grupper med a) reklamliknande kampanjer och b) budskap speciellt anpassade efter deras behov. 

Nu när många är missnöjda med hur det politiska samtalet gestaltades är det påfallande hur lite av diskussionen som handlade om det politiska samtalets villkor.  

Experter i offentligheten sysslar alltför ofta med retorisk analys (partiet x säger y för att…) och alltför sällan med mer grundläggande frågor om varför vi har en viss typ av samtal, vilka mekanismer som upprätthåller det och vilken typ av samtal vi bör ha.

Vi kan göra en distinktion mellan analyser av a) samtalets spelregler  respektive b) hur aktörer spelar inom ramen för reglerna. Det är mitt intryck att experter sysslar väsentligt mer med b) medan kritik av a) inte är speciellt vanligt förekommande.

Ett undantag är ett inlägg av Bo Rothstein på DN-debatt efter valet där han just efterfrågar en annan typ av politiskt samtal som bygger på möten, ömsesidig respekt och ett gemensamt ansvar för samhällets utveckling. Vad hade hänt om experter och media också haft detta som utgångspunkt under valrörelsen?

När den retoriska analysen går för långt riskerar media och experter vidare att relativisera fakta. Det var fallet med Trumps idéer om att valet var riggat vilket initialt närmast betraktades som ett legitimt argument, men som senare behandlades som det felaktiga påstående det är.   

På så sätt kan en rad falsarier och felaktiga uppfattningar passera just för att de inte ifrågasätts, såsom exempelvis bedömningar av tillståndet i det svenska samhället (se ovan). Det är inte helt relativt hur vi bedömer detta utan det finns en rad fakta att ta hänsyn till. Detsamma gäller givetvis klimatfrågan.

När det gäller formen för det politiska samtalet om skolan har jag i en tidigare blogg (se länk nedan) visat att tv-programmet Agenda i sin skoldebatt knappast når upp till vad vi kan kräva av public service i ett demokratiskt samhälle.

Det finns dock betydligt tydligare exempel på hur TV leder till fördunklande, snarare än upplysning. Ett exempel är programmet ”Vem mördade skolan?” Ett grundläggande problem med programmet är att det rubriceras som satir men också gör vissa anspråk på att seriöst hitta förklaringar till de fallande resultaten i svensk skola.

Denna dubbelhet i syften innebär att ett fåtal forskare (i huvudsak Anna-Karin Wyndhamn) mer eller mindre oemotsagda får framföra sina förklaringar till skolans fallande resultat medan i stort sett alla andra personer i programmet mer eller mindre schavotteras i vad som skulle kunna karakteriseras som mobbnings-tv.

Avslutning

För att återvända till bloggens rubrik: ”Hur går det för upplysningen”? är väl ett svar att den för tillfället är i gungning på ett globalt plan. När frågan ställdes i relation till den nyligen genomgångna valrörelsen fokuserade jag på två saker: 1) huruvida diskussionen grundades sig i en rimlig verklighetsbeskrivning och 2) om formerna för samtalet är ett idealt uttryck för hur en rationell diskussion om samhälle och skola ska gestaltas. Jag argumenterade för att det finns lite empiriskt stöd för en demonisering av samhället och skolan i ett offentligt samtal och att formerna för det offentliga politiska samtalet om samhälle och skola i den senaste valrörelsen lämnar mycket övrigt att önska.

 

Länk till informaton om Jesper Strömbäcks undersökningar (se längst ner i artikeln för Sveriges placering i de internationella rankingarna:

https://www.arbetsvarlden.se/sverige-rankas-fortfarande-som-ett-av-varldens-basta-lander/

Länk till blogg om Agendas skoldebatt:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/svt-i-statens-tjanst-

 

 

kommentarer
Lägg till kommentar