Bloggar Bloggar

Tillbaka

Hinder för inkludering

Hinder för inkludering

Det kan vara på sin plats att fundera lite över vilka hinder som finns för att skapa ett mer inkluderande skolsystem. Inkluderingsdiskussionen har varit på tapeten länge men det är mycket oklart om, och i så fall hur mycket och i vilka avseenden, som skolan faktiskt blivit mer inkluderande. I många länder har det funnits en strävan att skolor ska bli mer inkluderande men det har alltså ofta visat sig svårt att realisera en sådan utveckling. Uppenbarligen finns det hinder för en inkluderande utveckling av skolan.

I den här bloggen tar jag upp och kort diskuterar vad som jag tror är de största hindren.

Samhällsförändringar

Styrdokument

Medikaliseringen av olikhet

Brist på konsensus

Brist på empiri

Resonemangen i den här bloggen och i flera av mina andra bloggar om inkludering kommer att utvecklas och bindas ihop i min kommande bok ”Inkludering – möjligheter, hinder och dilemman” vilken utkommer på Studentlitteratur i vår. Men nu till hindren för inkludering.

Samhällsförändringar

Det finns två samhällsförändringar som minskar inkluderingen på systemnivå vilka jag beskrivit utförligare i en tidigare blogg (se länk nedan). Den första är den ökade boendesegregationen vilken innebär att människor som är lika varandra vad gäller utbildning och ekonomiska resurser tenderar att hamna i samma bostadsområden. Det minskar möjligheten av att elever med olika bakgrund hamnar i samma klassrum. Det fria skolvalet med möjlighet att också välja friskolor förefaller späda på denna tendens. Detta hindrar inte att inkluderande miljöer kan skapas i skolor och klassrum men på systemnivå blir konsekvenserna en ökad segregering.

Den tilltagande lärarbristen och läraryrkets sjunkande status är förstås också ett hot mot möjligheten att skapa mer inkluderande skolmiljöer. En sådan målsättning kräver givetvis skickliga och välutbildade pedagoger.

För de som förespråkar en inkludering som kretsar kring att bygga gemenskaper i skolan, ”communities” förefaller det också som om den påtagliga individualiseringen som präglar svensk skola verkar i en motsatt riktning.

Ytterligare en tendens som utgör ett hinder för inkludering av en stor del elever är en ökande främlingsfientlig nationalism där gemenskaper byggs i antagonism mot andra (se länk nedan till tidigare blogg).

Styrdokument

Ingenstans i styrdokumenten för skolan används begreppet ”inkludering”. Många av de mål och värderingar som skrivs fram i styrdokumenten för den svenska skolan är dock förenliga med idén om inkludering även om kravet att uppnå vissa fastställda kunskapsmål kan upplevas exkluderande av vissa elever. Samtidigt tillåts också ett antal segregerande utbildningsmiljöer: särskola, resursskolor, särskilda undervisningsgrupper och fristående skolor med inriktning särskilt stöd. För den som förordar en inkludering som bygger på skapandet av en gemenskap, en ”community”, finns det ett visst, men mycket begränsat stöd i styrdokumenten. Styrdokumenten kan således i vissa aspekter ses som ett hinder för inkludering och i andra aspekter som stödjande inkludering.

Medikaliseringen av olikhet

Fler och fler skillnader mellan elever tolkas inom ramen för ett medicinskt perspektiv. Annorlunda uttryckt, fler och fler barn diagnosticeras under uppväxten, inte minst har ADHD- och autism- diagnoserna fått stor spridning. USA ligger lite före i det här sammanhanget och i North Carolina har ca 30 procent av pojkarna över 9 år diagnosen ADHD (data är några år gamla). 10 procent av pojkarna i Stockholms läns landsting har en ADHD diagnos och 4 procent en autismspektrumstörning.

Det går att tolka den ökade diagnosticeringen som något som kan underlätta inkluderingen. Med diagnosen blir problemen synliga och åtgärder kan sättas in som ökar möjligheten att eleven blir delaktig i den vanliga miljön. Det är ganska uppenbart att medicinering vid ADHD ibland kan ha sådana positiva effekter. En utebliven diagnos kan enligt detta synsätt minska möjligheten till inkludering.

Själv är jag dock mer skeptiskt till att medikalisering skulle öka inkluderingen generellt. Jag tro nämligen att diagnoserna alltför mycket de-kontextualiserar och individualiserar problemen. Det stora meta-budskapet i en diagnos är att det är ett grundläggande fel på individen. Detta i sin tur implicerar en efterfrågan på experter på diagnosen och på särartspedagogik, det vill säga en pedagogik som utgår ifrån diagnosen. Härifrån är inte steget långt till olika typer av pedagogiska särlösningar, inte minst om skolan har svårt att hantera elevernas svårigheter i sin ordinarie verksamhet.

Ur ett inkluderingsperspektiv förespråkas sällan diagnoser som ett centralt redskap i skolans arbete. I stället poängteras vikten av att noggranna pedagogiska utredningar genomförs för elever i olika typer av svårigheter. Det är oerhört viktigt att skilja på en sådan utredning och den utredning som genomförs under ledning av medicinska professioner för att ställa diagnoser. Alternativet till att sätta diagnosen i centrum är givetvis inte att negligera svårigheterna men att analysera dem ur ett pedagogiskt perspektiv där hela lärmiljön fokuseras.

Brist på konsensus

Det är också, vilket jag varit inne på ovan, inte så att alla vill ha en inkluderande skola. Förespråkare för valfrihet menar ofta att detta är ett värde som är överordnat inkludering. På så sätt har man rätt att välja en skola för sitt barn även om det ökar segregeringen på systemnivån. Intressant nog finns det också många som kanske är för inkludering som princip men som genom val av skolor för sina barn bidrar till att öka segregeringen på systemnivå.

En del lärare är också skeptiska till att elever i svårigheter placeras i vanliga klasser och tycker att dessa barn bör placeras i mindre grupper. Det understryker betydelsen av att lärare verkligen får stöd och fortbildning för att inkluderande miljöer ska kunna skapas.

Brist på empiri

Det behövs också mer forskning på hur skolmiljöer ska bli mer inkluderande. Tyvärr är forskningen om inkludering varken begreppsligt och metodologisk tillräckligt utvecklad för att vi ska kunna ha gedigen kunskap om hur vi utvecklar inkluderande miljöer, vilket Kerstin Göransson och jag visat i en forskningsöversikt (se referens nedan). Forskningen är också ofta ideologisk och bör bli mer didaktisk, till syvende och sist handlar inkludering till största delen om hur lärare ska kunna undervisa heterogena grupper av elever.

Avslutning

Låter det här nedslående? Kanske något, men det är bra att vara realistisk. Inkludering har varit på agendan en längre tid nu, Salamanca-deklarationen har 24 år på nacken, och vi vet som sagt för lite om, och i så fall på vilka sätt, skolsystemen har blivit mer inkluderande. I svensk skola har ju, i alla fall på systemnivå, segregeringen markant ökat under denna period, och det är svårt i dagsläget att se hur den processen på systemnivå ska kunna vändas. Jag tror dock att hängivna och dedikerade praktiker har haft och kommer att ha möjligheter att skapa inkluderande skol- och klassrumsmiljöer. Exempel på detta finns dokumenterade i ett antal fallstudier (se länk nedan).

 

Länkar till tidigare bloggar

Om inkludering på systemnivå:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/inludering-pa-systemniva-ett-sorgligt-kapitel

Om risker med gemenskaper som byggs i antagonism mot andra:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/gemenskapens-mojligheter-och-morka-sidor

Om hur klassrum och skolor kan bli mer inkluderande (se också Bengt och Elisabeths Perssons studie av Essunga kommun):

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/hur-ska-klasser-och-skolor-bli-mer-inkluderande-

Artikel där inkluderingsforskningen granskas kritiskt:

Göransson, K. & Nilholm, C. (2014). Conceptual Diversities and Empirical Shortcomings - A Critical Analysis of Research on Inclusive Education. European Journal of Special Needs Education , 29:3, 265-280.

 

kommentarer
Lägg till kommentar