I nya direktiv till den pågående utredningen om hur alla elever ska nå skolans mål inskärps ytterligare behovet av att ge undervisning i mindre grupper. Jag har skrivit om dessa frågor i tidigare bloggar och sammanfattar här argument och evidens gällande var elever i olika typer av svårigheter ska undervisas.
Argument för att elever i svårigheter ska gå i vanliga klasser – 2 positioner
Å ena sidan har vi de som menar att placering i vanliga klasser är en demokrati- och rättighetsfråga, å andra sidan har vi de som förespråkar placering i vanliga klasser eftersom det är effektivare.
Många menar alltså att det är en demokratisk och mänsklig rättighet för elever i olika typer av svårigheter/med funktionsnedsättningar att få vara delaktig i den vanliga skolmiljön. Under historiens gång har människor med funktionsnedsättningar varit mer marginaliserade än kanske någon annan grupp i samhället och förvisats till institutioner och särlösningar vid sidan av.
Denna marginalisering har kritiserats på etiska och politiska grunder. Peder Haug (1998) är den som kanske främst har utvecklat dessa argument i relation till utvecklingen av skolan i välfärdsstaten. Haug ser i likhet med Europakommissionen inkludering närmast som en förutsättning för att bygga ett demokratiskt samhälle. Elever ska inte pekas ut och utvisas utan vara en del av en gemenskap som förbereder för samhällsgemenskapen.
Flera menar också att de andra eleverna lär sig av att elever i svårigheter finns i klassrummet genom att bli mer vakna över och toleranta inför att vi människor är olika. Det är också utvecklande för lärare att arbeta med elever i olika typer av svårigheter om de får rätt stöd och hjälp, menar man. Skolan ska spegla och utveckla demokratin.
Effektivitetspositionen har på ett uppenbart sätt blivit mer gångbar när skolan nu alltmer diskuteras utifrån ekonomiska metaforer där måluppfyllelse (av kunskapsmålen) är den huvudsakliga valuta i vilken skolan värderas av ledande politiker och i journalistiken. Argumenten utifrån denna bygger på att elever i svårigheter/med funktionsnedsättningar ska gå i vanliga klasser eftersom de stimuleras av de andra eleverna och utvecklas bättre kunskapsmässigt.
På motsvarande sätt menar man att särskilda undervisningsgrupper och resursskolor ställer för låga krav och urvattnar kursplaner. Ungefär denna argumentation använde Skolverket när man menade att särlösningar var ett av fyra skäl till att utbildningsresultaten i svensk skola sjunkit (se länk till rapport nedan).
Argument mot att elever i svårigheter ska gå i vanliga klasser
Ofta har denna argumentation utgått ifrån att särlösningar är för personernas eget bästa. De ska slippa det oförstående samhällets fördomar och också få en trygg situation som svarar mot just deras specifika behov. Faktorer som brukar lyftas fram är vikten av en liten och lugn miljö med personal som är specialutbildad för att ta hand om/undervisa elever i olika typer av svårigheter/med vissa diagnoser.
Genom att skapa särskilda miljöer anpassade för dessa elever möts alltså deras behov. Den lilla gruppen ger också möjligheter att möta andra elever i samma situation och också goda möjligheter att få kamrater.
Det brukar också hävdas att placeringen i liten grupp är tidsbegränsad, ett sätt att förbereda eleverna för att kunna fungera i den vanliga klassen.
I skolsammanhang har också argumentationen av och till handlat om att elever i svårigheter skapar problem för de andra eleverna även om det (hittills) varit svårt att offentligt uttala en sådan åsikt. Detta gäller inte minst de elever som stör ordningen i skolan.
Ett annat argument är att det visat sig svårt att skapa en i genuin mening inkluderande miljö i vanliga klassrum. Det betyder att elever ibland hamnat i svåra skolsituationer och i många fall blivit skolvägrare.
Hur ser forskningsläget ut ?
Jag har i tidigare bloggar gått igenom forskningen om a) effekter av placering på a) eleverna själva b) på elevens klasskamrater samt forskningen om attityder hos c) föräldrar och d) lärare (se länkar längre ner för referenser till forskningen). Sammantaget kan det sägas att det finns en hel del metodproblem i denna forskning.
Slutsatserna i forskningen är att placering i vanliga klasser har minst lika god effekt som skolgång i särskilda grupper och att inte heller klasskamraternas skolresultat påverkas negativt av att elever med funktionsnedsättningar/i svårigheter går i vanliga klasser. Lärare och föräldrar är generellt inte översvallande positiva i dessa studier men attityderna relaterats inte till hur den miljö där eleven placeras är beskaffad (se nedan vilka faktorer som brukar pekas ut som väsentliga för att skapa inkluderande miljöer). Det blir alltså svårt att dra några större växlar av dessa studier.
Det bör poängteras att den forskning jag här åberopat till stor del har bedrivits utifrån effektivitetspositionen. Många som förespråkar placering av elever i svårigheter i vanliga klasser menar att det inte är en empirisk fråga huruvida en sådan placering är bra eller inte eftersom det handlar om grundläggande demokratiska rättigheter. En analogi kan tydliggöra: Vi menar inte att det är en empirisk fråga om allmän rösträtt är bra utan det är något vi värderar som gott i sig.
Mot denna bild från forskningen ska ställas Skolinspektionens väl genomförda granskning av undervisning i särskilda undervisningsgrupper och enskild undervisning i år 7-9 (se länk nedan). Kortfattat kan resultatet beskrivas som att eleverna i granskningen kommer från en skolmiljö som inte alls verkar ha fungerat, måluppfyllelsen förbättras när eleven hamnar i särskild grupp/enskild undervisning men få av eleverna återkommer till den vanliga undervisningen.
Det är också väl känt sedan tidigare att resursskolor räddar elever. Vi ska dock ha klart för oss att det inte är en vetenskaplig studie av särlösningar som Skolinspektionen genomfört. En sådan kräver att vi från ett utgångsläge jämför elever i svårigheter som får sin skolgång i vanlig klass respektive i särlösning och sedan ser på effekterna av placeringen. I Skolinspektionens material återfinns ju inte de elever som skolan lyckas med.
Slutsatser
Det låter konstigt när politiker som varit ansvariga för det svenska skolsystemet påstår att ”inkluderingen” har gått för långt, när det är ett faktum att det svenska utbildningssystemet blivit alltmer segregerande under de senaste årtiondena. Från att av många ha setts som ett internationellt föredöme inte minst vad gäller likvärdighet har det svenska systemet blivit alltmer uppdelat. Detta gäller både när vi tittar på utbildningsprestationer och när vi ser på vilka elever som hamnar i samma skolor och klassrum (se länk till tidigare blogg ”Inkludering på systemnivå – ett sorgligt kapitel” nedan).
Boendesegregation och skolval är viktiga faktorer bakom denna utveckling. Nu är det ju dock inte denna segregering som avses med uttalandet att ”inkluderingen har gått för långt” utan frågan om var elever med funktionsnedsättningar/i andra typer av svårigheter ska få sin utbildning. Det är ganska uppenbart att man inte lyckats skapa tillräckligt bra miljöer i den svenska skolan för många av dessa elever även om vi inte ska glömma bort att många duktiga pedagoger lyckas väl med att integrera elever med svårigheter i vanliga klassrum.
Det är en enligt de flesta en hel del faktorer som ska finnas för handen för att en placering i vanlig klass ska lyckas för elever i behov av särskilt stöd/med funktionsnedsättning: visioner, anpassad undervisning och bedömning, acceptans, stöd, resurser, välutvecklat ledarskap och ett fungerande samarbete elevhälsa-specialpedagog/speciallärare-lärare för att nämna de viktigaste. Om allt detta finns förhanden och det ändå inte verkar fungera med en placering i vanlig klass kan det för ett mindre antal elever bli fråga om en särlösning. Placering i vanlig klass är ett strävansmål och ingen elev ska förstås offras för en princip.
Är det någon som tror att dessa faktorer varit för handen för de elever som ingick i Skolinspektionens undersökning? Det blir ju närmast cyniskt att påstå att inkluderingen har gått för långt om problemet är att lärare och elever inte får det stöd de behöver.
En hypotes som verkar ha en del stöd är också att det fria skolvalet medför att elever med funktionsnedsättningar riskerar att ses som en belastning och att väljas bort av skolor och/eller andra föräldrar/elever. Att fritt val också betyder att välja bort var nog en av flera aspekter som inte ägnades tillräcklig eftertanke vid införandet av de fria skolvalet.
Det faktum att vissa fristående skolor också inriktar sig på elever i behov av särskilt stöd (t.ex. elever med NPF) bidrar också till att andelen särlösningar ökar. Utifrån det demokratiperspektiv på inkludering som förespråkas av exempelvis Haug och Europakommissionen är hela denna utveckling givetvis mycket oroande.
Nu är det dock inte demokratipositionen som driver svensk skolpolitik, utan fokus ligger på måluppfyllelse (kunskapsmålen). Tanken är då att elever i olika typer av svårigheter kommer att få lättare att nå kunskapsmålen i mindre grupper, något som alltså inte stöds av forskningen. Men placering i mindre grupper gör att ansvariga politiker slipper adressera mer övergripande problem i det svenska skolsystemet.
Det är lite skrämmande att skolsystemet blir alltmer uppdelat utifrån kategorier som klass, etnicitet och funktionalitet. Vi har i till stora delar fått tillbaka det som Tomas Englund så träffande kallat ”the paradise lost”, det vill säga delar av borgerlighetens dröm om en återgång till det gamla parallellskolesystemet. Att i det här sammanhanget på tvärs mot internationella överenskommelser och Europakommissionens riktlinjer tala om att inkluderingen har gått för långt kan nog endast ses som en av många ironier som genomsyrar svensk skolpolitik.
Den livlina som många svenska skolpolitiker verkar hålla fast vid är att om fler elever når kunskapsmålen så är den kris man identifierar över. Även om jag är den förste att betona vikten av grundläggande kunskaper finns det två mycket stora problem med den inställningen.
För det första saknas en mer grundläggande analys av kunskapen och dess roll i skolan (se länk till tidigare blogg) och för det andra riskerar man att missa andra grundläggande mål såsom lusten att lära (se länk till tidigare blogg), fostran till demokrati (se länk till tidigare blogg nedan), utveckling av dygder såsom ansvar, personlig utveckling (som är ett värde många lärare lyfter fram), främjande av gemenskap och sist men inte minst främjandet av hälsa. Även om det är för tidigt att tydligt ringa in skolans roll vis-a-vis den ökande ohälsan är det svårt att tänka sig att skolan inte har en roll här (se länk till tidigare blogg nedan).
Avslutningsvis är det viktigt att peka på det mycket låga förtroende som finns bland lärarna för den politiska styrningen av skolan. Det är skrämmande att endast ca en av tio lärare har stort eller ganska stort förtroende för politiker (Se länk till Skolverkets rapport ”Attityder till skolan” nedan.) En inte ringa del av detta tror jag har att göra med att medan de flesta politiker, som i många fall verkar närmast kidnappade av den ekonomiska metaforiken, ser förbättrad produktion (ökad måluppfyllelse) som det överordnade målet fokuserar många lärare på elevers personliga utveckling.
Haug, P. (1998) Pedagogiskt dilemma. Om specialundervisning. Stockholm: Skolverket.
http://hundochkatter.se/special/Pedagogisktdilemmaspecundervisning.pdf
Länk till Skolverksrapport
https://www.skolverket.se/download/18.6bfaca41169863e6a65874a/1553961956522/pdf2260.pdf
Länk till Skolinspektionens granskning av stöd i särskild grupp och enskild undervisning:
https://www.skolinspektionen.se/globalassets/publikationssok/granskningsrapporter/kvalitetsgranskningar/2014/sarsk-underv-grupp/k06-sarskilt-stod-enskilt-o-grupp-rapport.pdf
Länk till rapport där lärares förtroende för politiker presenteras:
https://www.skolverket.se/publikationsserier/rapporter/2019/attityder-till-skolan-2018
Länkar till tidigare bloggar:
-
Placeringens effekter på eleverna i svårigheter
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/jan-bjorklund-och-inkluderingen-
-
Placeringens effekt på andra elever
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/hur-paverkar-inkludering-situationen-for-de-andra-eleverna-
-
Lärares attityder till placering av elever i svårigheter i deras klasser
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/larares-attityder-till-inkludering-
-
Föräldrars attityder:
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/foraldrars-syn-pa-inkludering-
Blogg om inkludering på systemnivå:
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/inludering-pa-systemniva-ett-sorgligt-kapitel
Länk till blogg om huruvida måluppfyllelse garanterar kunskap:
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/garanterar-maluppfyllelse-ku
Länk till tidigare blogg om lusten att lära:
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/lusten-att-lara
Länk till tidigare blogg om huruvida skolan förbereder eleverna för demokratin:
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/fo
Länk till blogg som berör frågan om skola och hälsa:
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/jaget-varlden-och-de-andra