Tillbaka

Från Salamanca till vad?

Från Salamanca till vad?

Salamanca-deklarationen öppnade för ett nytt sätt att tänka kring specialpedagogik. Flera menade också att deklarationen var ett led i en mer omfattande förändring mot en mänskligare skola.

Det finns dock en annan diskurs som tävlat om utrymme med inkluderingsdiskursen i den svenska skolan. Med diskurs avser jag här sätt att tänka, tala och agera kring skolan.

Inkluderingsdiskursen har således konkurrerat med en effektivitetsdiskurs (förknippad med NPM (New Public Management).

Nyligen höll jag ett föredrag i Umeå där jag försökte analysera varför det inte går så bra för de som förespråkar en inkluderande skola. En avgörande förklaring till detta är att frågan om inkludering är mer eller mindre frånvarande i utbildningspolitiken och i det offentliga samtalet om skolan, där det i stället till stora delar handlar om att förbättra utbildningsresultat.

Den inkluderande skolans värden karakteriserade jag i föredraget på följande sätt : samarbete, tillit, fokus på ett bredare uppdrag (se länk till tidigare blogg: https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/sju-uppdrag-for-skolan), utbildning som ”common good” (det vill säga för det gemensammas bästa) och meningsfullhet/gemenskap/elevperspektiv.

Den effektivitetsorienterade skolan beskrev jag på följande sätt: konkurrens, redovisningsskyldighet, fokus på utbildningsprestationer, utbildning som ”private good” (nytta för föräldrar/elever) och kunskapsresultat/individualism. Inom ramen för resultatdiskursen förefaller flera vidare mena att om resultaten förbättras kommer också den starkt tilltagande problematiken med psykisk ohälsa i skolan att lösas, det vill säga frågan om den ökande ohälsan underordnas frågan om prestationer.

Intressant nog var det ingen av de ca 100 närvarande pedagogerna som verkade förespråka den effektivitetsorienterade skolan, i alla fall var det ingen som räckte upp handen på en direkt fråga. Ändå är det i effektivitetsdiskursen som de till stora delar har att verka i sitt dagliga arbete. Noterbart är också att inget av de politiska partierna erbjuder något tydligt alternativ till denna diskurs.

Det kan vid en första anblick synas som om inkluderingsdiskursen hade framgång fram till för några år sedan då ”inkludering” diskuterades och sågs som något positivt. Jag skulle dock vilja påstå att en djupare analys visar att det inte varit fallet utan inkluderingsdiskursen fick till stora delar legitimera sig inom ramen för effektivitetsdiskursen.

Effektivitetsdiskursens dominans

Tanken att skolans närmast enda uppgift är att höja kunskapsresultaten (måluppfyllelsen) har ett så starkt grepp om utbildningspolitiken och skoldebatten idag att det börjar bli svårt att hävda något annat, även om många lärare givetvis ser skolans uppdrag som bredare än så.

Jag har tidigare skrivit om hur skolkommissionen i alltför stor utsträckning bortsåg från viktiga delar av skolans breda uppdrag (https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/det-blev-ingen-skolkommission).

Politiker från i stort sett alla partier har också detta fokus och, vad kanske är än värre, även stora delar av media. Således inleddes SVT:s Agendas stora skoldebatt med att en av programledarna uttalade att nu skulle frågan om hur skolans kunskapsresultat kan höjas diskuteras under två timmar (https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/svt-i-statens-tjanst-).

Även ett flertal forskare agerar som om kunskapsuppdraget var skolan enda uppdrag. Det visar sig till exempel genom att man i så kallade interventionsstudier och i analyser av utbildningssystem enbart utvärderar kunskapsprestationer.

När inkluderingsfrågan har hamnat mer centralt i debatten har den nästan alltid underordnats effektivitetsfrågan, såsom när det gäller utvecklingen av skolan i Essunga  där fokus var på ”måluppfyllelse genom inkludering”.

Det går att urskilja två olika sätt att förstå fenomenet inkludering. Å ena sidan ses kan inkludering ses som ett sätt att ganska radikalt förändra skolan i riktning mot de värden som lyftes fram i början av denna blogg. Å andra sidan ses inkludering som något som ska höja prestationerna i skolan. Det var det senare synsättet som föreföll dominera diskussionen om Essunga.

För att summera min argumentation så här långt menar jag att inkludering under lång tid fått stå tillbaka för resultatdiskursen. Denna resultatdiskurs omfattade inkludering (förstått som placering av elever i svårigheter i vanliga klasser) så länge som man hade uppfattningen att detta kunde förbättra utbildningsprestationerna.

Inom parentes bör nämnas att det inte tillkommit ny forskningsempiri eller nya argument i frågan om särlösningar (https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/pendekteo). Evidensbasering är inget som kännetecknar svensk skolpolitik, som tar större intryck av en rapport från Skolinspektionen än kunskaper från ett helt forskningsfält (https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/jan-bjorklund-och-inkluderingen-).

Varför är det breda uppdraget viktigt?

Om nu politiker, media och en hel del forskare är överens om kunskapsprestationernas primat, varför då argumentera för något annat? Ska vi inte vara glada över att det råder överensstämmelse i en så viktig fråga för vårt samhälle?

Frånsett att jag tror det finns en ganska stor diskrepans mellan effektivitetsdiskursen och hur många lärare uppfattar sitt uppdrag finns det fyra aspekter av ett bredare uppdrag, vilket också är förenligt med idén om inkludering, vilka jag tror är mycket farliga att inte beakta.

Fyra risker med effektivitetsdiskursen

För det första tycker jag att effektivitetsdiskursen inte tar tillvara på den potential skolan har. Människan är mycket mer än sina kunskapsprestationer och den nonchalans som visas av flera centrala aktörer för hur skolan påverkar lusten att lära, samarbete, personlig utveckling, ansvar och förberedelse för att verka i demokratin är anmärkningsvärd (för att inte säga ansvarslös).

För det andra finns det alla skäl att beakta skolans roll vad gäller tilltagande psykisk ohälsa bland de unga. Nyligen publicerade forskarna Björn Högberg och Joakim Lindgren en kvantitativ studie med ganska alarmerande resultat. Det handlar denna gång inte om sjunkande skolresultat utan om sjunkande välmående/trivsel bland svenska elever (länk till artikeln: https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/03050068.2022.2140894

Närmare bestämt har de analyserat hur elever i olika länder svarat på följande påståenden, vilka varit en del av PISA-undersökningarna: (a) ‘I feel like an outsider (or left out of things) at school’; (b) ‘I make friends easily at school’; (c) ‘I feel like I belong at school’; (d) ‘I feel awkward or out of place in my school’; (e) ‘Other students seem to like me’; and (f) ‘I feel lonely at school’.

Utfallet visar att svenska elevers upplevda tillhörighet i skolan minskat kraftigt i jämförelse med elever i andra länder under senare år. Högberg och Lindgren menar att förändringar som infördes under Jan Björklunds tid som skolminister såsom tidigare betyg, fler nationella prov, ett nytt betygssystem (med möjlighet till underkänt) med mera förmodligen är det som orsakat förändringen, vilken gäller alla elever men speciellt de med sämst förutsättningar.

Det är svårt att rent metodologiskt visa på vad som är orsak och verkan i sådana här fall (https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/djavulens-blandverk-och-den-okande-psykiska-ohalsan) men det bör noteras att forskarna kontrollerade för skillnader mellan länder i flera variabler såsom exempelvis datoranvändning.

Den poäng jag vill föra fram här är dock är att om vi inte beaktar att skolan också har ett uppdrag vad gäller att skapa tillhörighet och goda relationer mellan elever riskerar vi att stöta bort elever både från skola och samhälle och, inte minst, bidra till att skapa vilsna unga människor. Självklart är möjligheten att känna tillhörighet och att ha goda relationer viktig för att minska upplevelser av psykiska ohälsa, även för elever som klarar målen.

För det tredje riskerar effektivitetsdiskursen paradoxalt nog att kunskapsuppdraget inte tas på allvar (https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/garanterar-maluppfyllelse-ku). Som en spegel av detta är det slående hur förespråkarna för en så kallad kunskapsskola sällan grundar sin argumentation i bildning och kunskap (https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/att-argumentera-for-en-kunskapsskola).

Vi kan inte slutgiltigt utvärdera hur väl kunskapsuppdraget nås genom att titta på PISA-undersökningar, nationella prov, betyg mm. Lärandet är för livet.

Bland annat Hans Rosling har påvisat enorma kunskapsluckor bland vuxna vad gäller fakta kring samhällets utveckling och tillstånd. En exempel på detta är när många väljare tror att Sverige är ett jämförelsevis dåligt land att leva i(https://blogg.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/hur-gar-det-for-upplysningen-).

Vidare har till exempel fenomenografiskt orienterade forskare upprepade gånger visat på bristfälligheter   när det gäller elevers förståelse av grundläggande begrepp. Poängen jag vill göra är att kunskapandet är för livet och inte heller så lite komplext att utvärdera.

För det fjärde bortser effektivitetsdiskursen inte helt men till stora delar från strukturella förklaringar. Uttrycket minskad likvärdighet döljer att social klass, etnicitet och funktionalitet kommit att få en allt större betydelse för elevers öde i det svenska systemet. Ropen på likvärdighet kan vidare nästan tolkas som kontraproduktiva eftersom de samtidigt uttrycker ett hopp om att en sådan likvärdighet är möjlig under nuvarande omständigheter. Som jag föreslagit tidigare i denna blogg så kan det i stället vara dags pröva tanken om vi inte ser en återgång till ett parallellskolesystem med en skolgång för de mer priviligierade och en annan för andra.

Kan något vända utvecklingen?

Som nämndes ovan dominerar effektivitetsdiskursen till stora delar i politik och media. Allt ska inte målas i svart och effektivitet är givetvis också ett viktigt värde vad gäller skolan. Vidare uppskattar många elever och föräldrar ett ökat fokus på kunskap och inslag av valmöjligheter i dagens skola. Det är inte heller så att inkluderingsdiskursen passerat obemärkt och förmodligen finns det idag en ökad uppmärksamhet kring och förståelse av elever i svårigheter i skolsystemet.

Dock bör man förstås höja ett varningens finger när en stor del av statsapparaten går i samma riktning och får med sig en relativt stor del av de som ska stå mer oberoende, såsom media och forskning.

I demokratin är det förstås av största vikt att medborgarna får en allsidig belysning av skolan, jag tycker journalisten Susanne Nyström uttrycker sig bra i DN den 16 maj i är när hon skriver:

”Lagboken är inget smörgåsbord där var och en kan välja att följa delarna man sympatiserar med och strunta i resten. Den som ogillar en lag får verka för att den ska ändras, men acceptera riksdagens majoritetsbeslut. Det gäller allt från regler kring knark och prostitution till vad enskilda medborgare har rätt att förvänta sig från det offentliga.”

Texten kommenterar en kommunledning som nekat att ta emot kvotflyktingar men gäller förstås politiken mer generellt och således också utbildningspolitiken. Det är illa nog att politiker själva inte är följsamma mot de lagar de instiftat där det breda uppdraget finns inskrivet men nästan än värre är att vi inte har någon journalistisk rapportering som tar hela det breda, demokratiskt beslutade uppdraget i beaktande.

Utifrån Nyströms formulering har föräldrar och elever en hel del att förvänta sig från det offentliga i form av goda möjligheter till: genuint kunskapande, ökande lust att lära, förberedelse för att verka i demokratin, hjälp när förutsättningarna för skolarbete är försämrade, att utveckla ansvar, personlig utveckling, förbättrad psykisk hälsa och till att bygga relationer och bli delaktig i social gemenskaper.

Det säger sig självt att dessa saker inte förverkligas en i taget utan de är intimt sammanbundna med varandra.

Det är hög tid att fråga sig vad som skulle hända med det offentliga samtalet om skolan om media och fler forskare på allvar började intressera sig för detta breda uppdrag.

Risken är annars att vi, för att återknyta till bloggens rubrik, hamnar än längre bort från de värden många velat lyfta fram i inkluderingsrörelsen: samarbete, tillit, fokus på ett bredare uppdrag, utbildning som ”common good” (det vill säga för det gemensammas bästa), inkludering som mål och meningsfullhet/gemenskap/elevperspektiv.

 

Efterord:

En ”provläsare” av denna blogg menade att den här typen av texter är viktiga eftersom ”vi snart glömt vad skola och pedagogik skulle kunna vara". Vad jag skulle vilja kalla en ”beröringsskräck” riskerar att skolan helt bortser från den enorma potential som ligger i att elever förs närmare varandra snarare än att distansen mellan dem ökar.

kommentarer
Lägg till kommentar
Kim Wickman
Skickat 2022-11-21 13:40.
Tack Claes för en välskriven och tankeväckande text.
Tack också för din föreläsning i Umeå som var mycket uppskattad.