Bloggar Bloggar

Tillbaka

Från ontologi till ideologi - när det sociokulturella perspektivet landar i lärarutbildningen

Från ontologi till ideologi - när det sociokulturella perspektivet landar i lärarutbildningen

Roger Säljö beskriver i sin bok Lärande i praktiken – ett sociokulturellt perspektiv grunddragen i ett synsätt på skola och lärande vilket kommit att få ett stort inflytande på lärarutbildningen. Det råder inga tvivel om att det sociokulturella perspektivet har en stor påverkan på tänkandet kring skola och lärande på lärarutbildningarna. Poängen jag vill göra här är att det sociokulturella perspektivet till delar missuppfattats när det kommit att landa, eller, som Säljö förmodligen hellre skulle uttrycka det, rekontextualiseras i lärarutbildningen. Det har, som det uttrycks i rubriken, alltför ofta kommit att omtolkas från att vara en ontologi till att bli en ideologi.

Vad är då en ontologi? Ordet kommer från grekiskan och betyder ungefär ”läran om det varande”.  Annorlunda uttryckt kan man säga vetenskapliga teorier och perspektiv så att säga ”möblerar” världen med objekt och processer. I det sociokulturella perspektivet som det uttolkats av Säljö står kommunikativa processer och meningsskapande i centrum. Perspektivet är en reaktion emot äldre modeller av kommunikationsprocesser där kommunikationen sågs som en överföring av information. Undervisningsprocessen förstods som att den kunnige (läraren) för över information till den okunnige (eleven). I det sociokulturella perspektivet ses i stället kommunikation som en förhandling om mening och utfallet av undervisningsprocesser är inte givet på förhand. Individen är aktiv och lärande sker i princip alltid, dock är det inte säkert att eleven lär sig det avsedda innehållet. En institution som skolan vilar på vissa antaganden om hur budskap ska tolkas vilket ofta leder till missförstånd när någon av parterna i kommunikationen inte känner till dessa antaganden.

Säljö är en mästare på att analysera hur sådana antaganden påverkar vad som sägs och görs i skolan. Ett numera välkänt exempel handlar om hur elever läser av en portotabell på olika sätt beroende på om uppgiften ges inom ramen för matematik respektive samhällskunskap. I det förra fallet tenderar eleverna oftare att räkna sig fram till en lösning, vilket ger ett felaktigt svar på uppgiften, medan man i det senare fallet läser av tabellen vilket ger ett korrekt svar. Ett annat exempel på hur skolan utgör en specifik kontext för kommunikation handlar om synen på samarbete. Att hjälpa någon med en uppgift betraktas till exempel i arbetslivet som hjälp och stöd medan den elev som viskar det rätta svaret till sin klasskamrat blir delaktig i ett fusk. Det finns ett avsnitt i Pippi Långstrump där Pippi besöker Tommy och Annika i skolan. Pippi förstår inte, eller snarare vägrar att acceptera, hur utsagor ska tolkas i skolan vilket ger en rad komiska effekter.

Här finns inte utrymme att gå in på alla aspekter av det sociokulturella perspektivet. Den poäng jag vill göra är att perspektivet som det framträder i Säljös bok är användbart för att analysera kommunikation och lärande men att det inte föreskriver hur undervisning ska gestaltas. Så här uttrycker Roger Säljö det:

Forskningsfrågan om det institutionaliserade lärandets natur och villkor, det vill säga hur man ger och tar mening i sådana miljöer, måste hållas isär från frågor om hur det borde vara i den bästa av alla tänkbara världar. (s 207). 

Det är alltså mot hur kommunikationen i skolan gestaltas, och inte mot hur den borde gestaltas, som Säljö riktar intresset.

Det som ofta händer när det sociokulturella perspektivet landar i lärarutbildningen är dock att det kommer att handla om hur man bör göra. Perspektiv går från att vara en, inte helt lättillgänglig, ontologi om hur mening skapas till en ideologi om hur undervisningen ska organiseras. Ofta förespråkas då till exempel elevaktiva arbetsformer och dialoger i klassrummet. Men Säljö har inte förespråkat, och än mindre visat, att detta leder till en mer välfungerande undervisning. Det är inte så att jag på något sätt är emot elevaktiva arbetsformer eller dialoger i klassrummet men det finns många andra sätt att bedriva undervisning som visat sig framgångsrika. Vidare finns det många olika typer av elevaktiva arbetsformer respektive sätt att bedriva dialoger i klassrummet. Det är min uppfattning att den som förespråkar vissa arbetsformer helst bör visa att de fungerar. Annorlunda uttryckt kan vi inte låta ontologi bli ideologi.

I en kommande bok som handlar om teoriers betydelse vid skrivandet av examensarbeten i lärarutbildningen utvecklar jag de tankar om det sociokulturella perspektivet som jag framför här. Där diskuterar jag också en rad andra teorier och teorityper och den roll de kan spela i ett examensarbete vid lärarutbildningen.

Säljö, Roger. (2014). Lärande i praktiken. Ett sociokulturellt perspektiv. (3:e upplagan). Lund: Studentlitteratur.

Kommande bok (vecka 10 eller 11, 2016):

Nilholm, Claes.  Teori i examensarbetet – en vägledning för lärarstudenter. Lund: Studentlitteratur.

 

 

 

kommentarer
Lägg till kommentar