Bloggar Bloggar

Tillbaka

Föräldrars syn på "inkludering"

Föräldrars syn på "inkludering"

Ibland blir forskare förvånade över sina resultat. Det blev den holländske forskaren de Boer och hennes medarbetare när de gjorde en översikt av forskningen om hur föräldrar ser på ”inkludering”, eller för att uttrycka det mer exakt, placeringen av ”elever med särskilda behov”(begreppet är deras) i vanliga klasser.

Jag använder citationstecken kring inkludering för att tydliggöra att forskarna utgår från en placeringsdefinition av inkludering, vilket jag återkommer till i slutet av bloggen.

Varför blev de då förvånade? Mot bakgrund av att frågan om inkludering i många länder från början drivits av föräldrar till elever med funktionsnedsättningar, till delar i opposition mot andra föräldrar, förväntade de sig att finna positiva attityder till ”inkludering” i den förre gruppen och negativa i den senare men det visade sig inte riktigt stämma. Vad var då de huvudsakliga resultaten?

 

En blandad men övervägande positiv bild

Forskarna sammanställde 10 studier där föräldrars attityd till placering av elever i behov av särskilt stöd vanliga klasser undersökts. I tre av dessa studerades endast föräldrar till elever i behov av särskilt stöd, i fyra endast föräldrar till andra elever och i tre studier studerades båda grupperna. I sju av studierna studerades olika faktorers påverkan på attityderna, till exempel påverkan av föräldrars utbildningsnivå eller av elevens typ av svårigheter.

Undersökningarna delades in utifrån huruvida de visade på en positiv, en neutral eller en negativ attityd till placering av elever i behov av särskilt stöd i vanliga klasser. I ingen av studierna övervägde negativa attityder.

Föräldrar till andra elever än de i behov av särskilt stöd beskrivs som generellt positiva till placeringen av elever i behov av särskilt stöd i vanliga klasser. I en studie som refereras i översikten var 47 % av dessa föräldrar positiva till placeringen innan den genomfördes och 64 % efter att den genomförts: ”…parents frequently described the social benefits of inclusive education, such as ’our daughter has become more accepting of other children’, or ’they are all learning that you do not have to be perfect to be valuable”” (s 171).

Föräldrar till elever i behov av särskilt stöd var något mer neutrala i sina attityder enligt artikelförfattarna, men i två av de tre studier där grupperna jämförs är föräldrar till elever i behov av särskilt stöd mer positiva, vilket gör att artikelförfattarnas slutsats till kan ifrågasättas.

En mycket viktig poäng de Boer med flera lyfter fram är att det finns många föräldrar till elever i behov av särskilt stöd som tycker att deras barn bör gå i särskilda grupper och som också uttrycker oro över tillgången till stöd och anpassad undervisning samt över barnets emotionella utveckling när deras barn går i vanlig klass. I en studie menade till exempel 54 % av dessa föräldrar att de inte tyckte deras barn borde gå i vanliga klasser.

Högre utbildningsnivå hos föräldrarna likväl som mer erfarenhet av ”inkludering” samvarierade med mer positiva attityder. Elever med beteendeproblem eller grava funktionsnedsättningar ansågs, som vanligt är jag benägen att säga, vara de som ansågs svårast att placera i ett vanligt klassrum.

 

Några frågor

Det är en mängd frågor som väcks vid läsandet av denna forskningsöversikt, varav jag ska diskutera tre här: Vilka slutsatser kan vi egentligen dra av studierna? Viken ytterligare forskning behövs? Hur ska vi förstå utfallet i relation till idén om inkludering?

 

Vilka slutsatser kan vi dra?

David Mitchell (2008) har presenterat en modell för vad som krävs för att skapa inkluderande miljöer. Han menar att det inte räcker med att placera en elev i behov av särskilt stöd i en vanlig klass för att vi ska kunna tala om inkludering. På så sätt representerar han ett annat inkluderingsbegrepp än den placeringsdefinition som de Boer m fl utgår ifrån. Mitchell använder följande formel för att visa vad som krävs för att skapa inkluderande miljöer:

Inclusive education = V + P + 5As + S + R + L

V = Vision; P = Placement; 5As = Adapted Curriculum, Adapted Assessment,

Adapted Teaching, Acceptance, Access, S = Support; R = Resources; L = Leadership.

Utan att gå in i detalj på Mitchells modell kan vi konstatera att mycket enligt honom krävs av lärandemiljön för att den ska bli inkluderande i egentlig mening. Problemet med översikten av de Boer m fl är att det inte framgår vilken typ av miljö respondenterna har erfarenhet av.

Annorlunda uttryckt har den förälder som har erfarenhet av en ”inkluderande” miljö utan visioner, svagt ledarskap, lite stöd mm förmodligen en annan attityd till ”inkludering” än den som har erfarenhet av en miljö där motsatsen råder.

Det beydder inte att vi inte ska ta föräldrars skepsis på allvar, tvärtom. Jag brukar uttrycka det som att vi aldrig får offra elever för en princip. Det är förstås en fruktansvärd upplevelse för en förälder att se sitt barn vantrivas i en ”inkluderande” miljö.

 

Vilken ytterligare forskning behövs?

Det för över oss till forskningen som faktiskt inte är helt oskyldig i detta. För det första har begreppet ”inkludering” kommit att ofta urholkas till att betyda endast var undervisningen äger rum och inte till kvalitéer i denna undervisning. Det tror jag kan ha förflyttat uppmärksamheten från hur eleverna har det till var de befinner sig.

För det andra har inkluderingsfrågan till stora delar drivits ideologiskt och alltför lite forskning har ägnats åt hur man de facto ska kunna skapa inkluderande lärmiljöer. Om vi tittar på Mitchells modell ovan så förstår vi att det är komplext att skapa inkluderande lärmiljöer. Det behövs således mer forskning om hur sådana miljöer ska kunna skapas.

 

Hur ska vi förstå utfallet i relation till frågan om inkludering?

Den tredje och sista frågan gällde hur vi ska förstå studien i relation till diskussionen om inkludering.

Det är uppenbart att de Boer och hennes medarbetare inte utgår från den definition av inkludering som förespråkats av till exempel Peder Haug där rätten att placeras i en vanlig grupp och att bli delaktig i en lärandegemenskap inte är en empirisk fråga utan en rättighetsfråga. Utifrån ett sådant perspektiv blir de undersökningar som de Boer m fl sammanställer tveksamma: Vilka andra grupper än elever med funktionsnedsättningar kan ifrågasättas på detta sätt? blir en rimlig fråga ur ett sådant perspektiv

Det är också intressant att det inte verkade ovanligt att man tyckte att dessa elever tillförde kvalitéer till utbildningsmiljön. Jag reagerade starkt i en annan blogg på det faktum att elever i olika typer av svårigheter av vissa krafter endast ses som ett problem (se länk nedan).

I samma blogg reagerade jag också starkt över tendensen att dra generella slutsatser i svåra frågor. Det är ofta mycket utsatta elever det handlar om och det är viktigt att visa stor ödmjukhet snarare än att fastna i låsta ideologiska positioneringar, vilket är lätt i en offentlig diskussion som präglas av förenklade för-emot ställningstaganden.

Vi måste enligt min mening försöka skapa så inkluderande skolmiljöer som möjligt vilket vi inte kommer att lyckas med om den uppgiften inte ges prioritet och tas på största allvar. Som jag påpekat tidigare ska inte placering av elever i svårigheter i vanliga klasser enligt inkluderingsförespråkare innebära att mindre resurser ges. Det är minst sagt cyniskt om "inkludering" används som en besparingsåtgärd.  Samtidigt är det väldigt få som menar att man helt skulle kunna undvika särlösningar och det är inte heller det som avses i Salamanca-deklarationen. Låt oss se inkludering som ett mål att sträva mot där giventvis ingen får offras på vägen. Det är dock mycket bekymmersamt om misslyckanden med att ge elever i svårigheter en bra utbildning i vanliga klasser på grund av resurs- och kompetensbrist ska tvinga in dem i olika typer av särlösningar.

 

De Boer, Anke., Pilj, SJ. & Minnaert, A. (2010) Attitudes of Parents towards Inclusive Education: A Review of the Literature. European Journal of Special Needs Education, 25(2), 165-181.

Mitchell, D. 2008. What Really Works in Special Needs and Inclusive Education: Using Evi-dence-based Teaching Strategies. London: Routledge.

 

Länk till tidigare blogg:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/jan-bjorklund-och-inkluderingen-

kommentarer
Lägg till kommentar