Tillbaka

Extra anpassningar och särskilt stöd

Extra anpassningar och särskilt stöd

För de elever som inte når kunskapskraven eller av andra skäl behöver något utöver den ordinarie undervisningen finns det två typer av stöd, vilka nämns i rubriken. Extra anpassningar skiljer sig genom att vara mindre omfattande och mer begränsade i tid än särskilt stöd. Särskilt stöd kräver också upprättandet av ett åtgärdsprogram.

Bestämmelser om extra anpassningar och särskilt stöd finns i kapitel 3 i Skollagen och borde vara bekanta för alla lärare men är det inte i tillräckligt hög grad. Skolverket ger också ut allmänna råd och stödmaterial för att tydliggöra olika aktörers ansvar och rättigheter i sammanhanget och för att närmare visa vad som kan utgöra extra anpassningar och särskilt stöd.

Avsikten med den här bloggen är inte att redogöra i detalj för sådana frågor (se referenser i slutet av bloggen för denna information). I stället vill jag diskutera tre mer övergripande frågor i relation till idén om extra anpassningar och särskilt stöd. Den första frågan handlar om hur vi ser på extra anpassningar och särskilt stöd i relation till undervisningen generellt. Den andra frågan handlar om vad systemet med extra anpassningar och särskilt stöd får för konsekvenser för lärarutbildningen. Den tredje frågan berör diagnosers betydelse för extra anpassningar och särskilt stöd.

Avlastning eller komplement

Extra anpassningar och särskilt stöd kan å ena sidan ses som en avlastning av den ordinarie undervisningen. De elever som inte hinner med, har svårare att förstå eller som är omotiverade får extra hjälp för att kunna nå målen. Om utmaningarna är ännu större kan mer hjälp ges i form av särskilt stöd. Vid ett första påseende verkar detta vara en klok ordning, men vid en närmare granskning kan vi också se att detta synsätt rymmer risker.

Det är numera en gammal sanning att den ordinarie undervisningen och specialundervisningen är kommunicerande kärl. Desto mer välfungerande den vanliga undervisningen är, desto mindre behov av stödåtgärder. Risken med att se de särskilda stödåtgärderna som en avlastning är därför att frågan om den ordinarie undervisningens kvalité lämnas åt sidan. Denna tendens tror jag förstärks av att extra anpassningar och särskilt stöd så hårt knyts till den individuella eleven.

Den amerikanska idén om respons-to-instruction (RTI) klargör resonemanget. Först ska eleven enligt detta synssätt möta bästa möjliga undervisning i klassrummet. I de fall denna inte är tillräcklig ges ett ytterligare stöd. Om inte heller detta hjälper kan eleven bli föremål för ett tredje steg. Det är lätt att se hur motsvarigheter till de här stegen finns i det svenska systemet, men risken är som sagt att senare steg blir ett resultat av att läraren inte lyckats med det första steget. Begreppet tillgänglighet tydliggör vad som behövs i det första steget, den ordinarie undervisningen måste göras så tillgänglig som möjligt.

Om stödåtgärderna inte relateras till kvalitén på den vanliga undervisningen blir det helt enkelt svårt att skilja på elever som får svårigheter på grund av att undervisningen inte håller måttet och de elever som har reella problem inom ett område. Därför är det otroligt viktigt att betydelsen av kvalitén på den vanliga undervisningen lyfts fram i allmänna råd och stödmaterial om extra anpassningar och särskilt stöd!

Konsekvenser för lärarutbildningen

Många lärarstudenter upplever att de inte får tillräcklig undervisning i didaktik, det vill säga kunskap om hur ett ämne eller ett område ska läras ut. Än mindre erhåller man förmodligen kunskap om hur man ska kunna nå de elever som möter störst svårigheter i skolarbetet. En väg bort från detta är att introducera kunskap om särskilda anpassningar och särskilt stöd i de ämnesdidaktiska delarna av lärarutbildningen (se länk till tidigare blogg nedan för en betydligt utförligare diskussion om denna fråga). Det är nog helt riskfritt att påstå att många inte möter denna kunskap i ämnesdidaktiken i lärarutbildningen.

Däremot är det nu så att kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ska möta alla studenter i deras lärarutbildning. En lärarstudent ska givetvis ha en viss kunskap om sådana vanligt förekommande funktionsnedsättningar, men hur mycket kunskap om hur undervisningen ska läggas upp ger sådana diagnoser? Detta leder oss fram till den tredje frågan jag vill diskutera i relation till frågan om extra anpassningar och särskilt stöd.

Individ eller diagnos

I idealfallet är alltså undervisningen så pass bra att så få elever som möjligt behöver extra anpassningar eller särskilt stöd. Men man kan förvänta sig att några elever kommer att behöva det och flera av dessa elever har förmodligen någon form av diagnos. Då uppstår frågan om det är diagnosen som ska vara vägledande för de extra anpassningarna/det särskilda stödet eller om det är individens mer specifika egenskaper som ska vara vägledande.

Skolverkets råd och stöd utgår ifrån det senare. Det innebär att extra anpassningar och särskilt stöd måste grunda sig i en analys av elevens situation. Det framgår tydligt att det inte är diagnoser som ska ligga till grund för stödet utan just en kartläggning av elevens situation. Detta är också ett sätt att angripa problemet som användes i ett utvecklingsprojekt på gymnasiet där vad som skulle kunna kallas extra anpassningar utarbetades för elever med kognitiva svårigheter, vilket förefaller ha fallit väl ut (se länk nedan).

Detta betyder inte att diagnosen är oviktig. Diagnosen i sig visar ju på att eleven har utmaningar inom olika områden, till exempel kan elever med ADHD ha nedsatt koncentrationsförmåga och uthållighet.. En diagnos ökar också sannolikheten för att andra svårigheter föreligger, inte minst andra diagnoser. Vidare är diagnoser en fråga som berör individers identitet, varför det förstås är viktigt för lärare och lärarstudenter att ha en viss grad av generell kunskap om diagnoser.

Men när det handlar om anpassningar för konkreta individer är det alltså just den individens styrkor och svagheter sedda i ljuset av den pedagogiska kontexten som måste kartläggas för att optimalt stöd ska kunna ges.

Enligt fleras erfarenhet riskerar också ett fokus på diagnos att leda till ett utpekande. En diagnos kan också ses som ett budskap att det finns en helt avgörandande brist hos individen. Det skolan behöver utveckla kommer då oftast i bakgrunden. Ytterligare en risk, vilken jag hoppas kunna återkomma till i en senare blogg, är att felaktiga slutsatser om undervisningen kan dras utifrån forskningen om diagnosgrupper (se också länk till tidigare blogg nedan). Denna forskning kan givetvis också ge viktig kunskap om olika arbetssätt vilka kan vara användbara . Ett balanserat förhållningssätt till diagnosers betydelse är alltså att rekommendera.

Avslutning

Jag har diskuterat extra anpassningar och särskilt stöd. På ett sätt kan lagstiftningen inom detta område ses som ett uttryck för vad som kommit att kallas för ”juridifiering” av skolans värld. Den innebär att alltfler delar av rektorers och lärares arbete regleras med lagstiftning och andra typer av juridiska föreskrifter.

Vilka mer övergripande konsekvenser en sådan juridifiering får är svårt att avgöra. Mitt intryck är att de forskare som analyserar juridifieringen av skolan är kritiska till den eftersom den inkräktar på den professionella friheten. Annorlunda uttryckt skulle de vilja se mindre av reglering och mer av professionell frihet (se länk till tidigare blogg nedan).

Tre slutsatser kan dras av mitt resonemang i denna blogg: 1) Det är oerhört viktigt att kvalitén på den vanliga undervisningen också fokuseras när extra anpassningar och särskilt stöd diskuteras 2) Det är viktigt att de allmändidaktiska och ämnesdidaktiska momenten i lärarutbildningen uppmärksammar att alla lärare ska ha kunskap om extra anpassningar och särskilt stöd och 3) Det är viktigt att pedagogiska utredningar av extra anpassningar och särskilt stöd utgår från den individuella elevens situation.

 

Länk till Skollag:

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/skollag-2010800_sfs-2010-800

Länk till Skolverkets allmänna råd:

https://www.skolverket.se/publikationsserier/allmanna-rad/2014/allmanna-rad-for-arbete-med-extra-anpassningar-sarskilt-stod-och-atgardsprogram

Länk till Skolverkets stödmaterial:

https://www.skolverket.se/publikationsserier/stodmaterial/2014/stodinsatser-i-utbildningen

Länk till kvalitetsgranskningsrapport från Skolinspektionen om skolors arbete med extra anpassningar:

https://skolinspektionen.se/globalassets/02-beslut-rapporter-stat/granskningsrapporter/tkg/2016/extra-anpassningar/skolans-arbete-med-extra-anpassningar.pdf

Länk till material från Sveriges kommuner och landsting som sätter arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd i relation till skapandet av inkluderande lärmiljöer:

https://webbutik.skl.se/sv/artiklar/olika-ar-normen.html

Länk till tidigare blogg om relationen mellan didaktik och specialpedagogik:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/didaktik-och-specialpedagogik

Länk till tidigare blogg om utvecklingsprojekt (sist i den länkade bloggen). Notera dock att kvalitén i den vanliga undervisningen inte undersöktes utvecklingsprojektet .

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/samarts-eller-sarartspedagogik-

Länk till tidigare blogg om risken att dra förhastade slutsatser om vad olika diagnoser implicerar för pedagogik.

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/ar-det-poangfullt-att-trana-arbetsminnet-for-elever-med-adhd-och-dyslexi-

Det bör poängteras att min blogg bygger på det forskningsläge som syntes råda när bloggen skrevs men vad jag vet har det inte förändrats. Det finns också andra risker än de som berörs i denna länkade blogg när pedagogik ska byggas på diagnoser. något jag alltså vill utveckla i en kommande blogg.

Blogg om styrning kontra professionell frihet:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/lararen-fri-sjal-eller-robot-

 

kommentarer
Lägg till kommentar