Bloggar Bloggar

Tillbaka

En vändning för mycket?

En vändning för mycket?

Inom samhälls- och utbildningsvetenskapen är det vanligt att tala om olika vändningar (”turns”). En vändning innebär att forskarsamhället, eller i alla fall delar av det, börjar röra sig i en ny riktning. Ett exempel är den kvalitativa vändningen. Den innebar att forskarna började intresserade sig för meningsskapande och det subjektiva. Tidigare hade den kvantitativa forskningen dominerat. I den forskningen riktades intresset mot att hitta lagbundna relationer mellan variabler. Fonologisk träning förbättrar läsinlärningen är ett exempel från det utbildningsvetenskapliga området på en sådan lagbundenhet.

Jag kommer i det följande att kort nämna de viktigaste vändningarna från andra hälften av 1900-talet fram till idag inom utbildningsvetenskapen innan jag återkommer till frågan i rubriken. Jag börjar med en vändning jag redan berört.

 

Den kvalitativa vändningen

Jag tror personligen att ett starkt argument för en kvalitativ vändning var att människan till stora delar förtingligats inom ramen för den kvantitativa forskningen. Människan sågs som ett objekt bland andra objekt i en mekanistisk världsbild. När synen på människan som ett handlande (och ibland ansvarsfullt) subjekt alltmer etablerades öppnades också intresset för denna människa och hens meningsskapande. Tolkning skulle ersätta mätning. Det handlar i själva verket inte i första hand om metod utan snarare om skillnader i världsbilder, en objektivism som ersattes av subjektivism.

Men den kvalitativa vändningen har också kritiserats för att vara för okritisk, inte minst från de som förespråkat en kritisk vändning.

 

Den kritiska vändningen

Redan Marx utvecklade en kritisk samhällsvetenskap. När man pratar om den kritiska vändningen inom utbildningsvetenskap avses ofta en sociologiskt orienterad forskning vars utgångspunkt var att samhället och utbildningen är djupt orättvisa. Således blev det forskarens uppgift att kritisera det samhälle och den utbildning hen studerade och i bästa fall också försöka initiera någons slags förändring.

Den kritiska vändningen fick kraft genom studentrevolterna under den senare delen av 1960-talet. Klassamhället och kolonialismen var huvudfienden och med tiden har också de patriarkala samhällsstrukturerna och andra maktordningar kommit att kritiseras. Ibland har den kritiska vändningen gått hand i hand med den språkliga vändningen.

 

Den språkliga vändningen

En grundläggande utgångspunkt i den språkliga/kommunikativa vändningen är att språket inte är ett genomskinligt redskap som avspeglar den utanförliggande objektsvärlden och dess relationer. Nej, tvärtom, språket och språkanvändningen bidrar verksamt till att återskapa och förnya den värld vi bebor. Vissa inom den språkliga vändningen gick till och med så långt så att det nästan framstod som om allt var språk och/eller att världen skapades i interaktion.

Det finns en risk just med begreppet språk eftersom det har vad jag skulle vilja beskriva som en enorm metaforisk potential. Det är så lätt att se allt som ett språk, till exempel som i uttrycken ”fotboll är ett språk”, ”klädernas språk” och ”tystandens språk”, att man glömmer all den materialitet och praktik som är en del av det liv inom ramen för vilket språket används.

Förmodligen är det just det faktum att vi ser själva meningsskapandet som så centralt i språket att vi lätt låter det bli metafor för andra meningsfulla fenomen.

Just tanken att språket också konstruerar världen gör att den språkliga vändningen gärna låter sig kombineras med den kritiska vändningen, kanske för att båda vändningarna har som utgångspunkt att världen som den ter sig inte är något självklart. Makten över språket/diskursen kommer då att ses som central i kritiken.

Men den sista vändningen jag ska presentera är på sätt och vis ännu mer kritisk än den kritiska vändningen. Innan vi går över till den bör det konstateras att det också finns många förbindelser mellan den kvalitativa och den språkliga vändningen såsom i exempelvis etnometodologin.

 

Den ontologiska vändningen

Jag vet inte riktigt hur etablerat detta uttryck är men det användes av en internationellt känd forskare på ett seminarium i pedagogik vid Uppsala Universitet. Hen syftade på en radikal omdefiniering av verkligheten, ontologin, där människans suveränitet ifrågasätts.

Ibland omtalas detta som posthumanism/postmodernism och kan ta sig olika uttryck, allt från en mildare form där människans rationalitet till delar dekonstrueras, över synsätt såsom hos Bruno Latour där föremål ses som aktörer till mer etiskt präglade förhållningssätt där djur ses som subjekt med lika värde som människor. På ett sätt är detta en mer radikal kritik än i det kritiska perspektiv jag beskrev ovan eftersom grunden för vår världsbild sätts i fråga.

Det kan vara på sin plats att påpeka att det går att urskilja och benämna vändningarna på lite olika sätt och också att tydligare sätta dem i tidsmässig ordning. Bilden skulle givetvis bli mer komplex om de olika vändningarna sätts i ett filosofisk sammanhang. Min poäng här har dock varit att endast illustrera förekomsten av vändningar och att kortfattad beskriva dem.

Det är nu dags att återgå till frågan som ställdes inledningsvis.

 

En vändning för mycket?

Frågan kan tolkas på två sätt. Dels som att dessa vändningar är uttryck för ett forskarsamhälle där förvirring råder. I så fall skulle vi kunna prata om flera vändningar för mycket. Många skulle nog mena att det gäller att vända sig åt rätt håll och sedan gå i den riktningen. Jag håller dock inte med om det eftersom jag tror pluralismen är en inneboende aspekt av det moderna samhället varför vi kan förvänta oss olika synsätt och varje synsätt kan bidra till vårt kunskapande fast på olika sätt.

Det andra sättet att tolka frågan utgår ifrån att det förefaller ske en återgång till det kvantitativa synsättet. Det ses av många som en vändning för mycket, forskarsamhället skulle ha stannat kvar i de andra synsätten. Jag håller till delar med om den invändningen men absolut inte fullt ut.

Mitt svar på frågan i rubriken beror givetvis på mina egna teoretiska utgångspunkter. Jag betraktar mig som pragmatiker i den meningen att jag anser att utvecklingen av kunskap bör vara nära förknippad med utvecklingen av samhälle och skola. För att undvika missförstånd avser jag givetvis inte forskning som går i politikers och skolmyndigheters ledband men en forskning som förhåller sig till det demokratisk beslutade uppdragen för skolan. Den pluralism i perspektiv som illustrerats ovan kan alla vara användbara i ett sådant pragmatiskt projekt.

Det betyder inte att jag sympatiserar lika mycket med de olika vändningarna, ibland har jag till och med varnat för vissa inslag i dem, men alla innehåller något viktigt som vi bör ta vara på. Det som jag dock ser som särskilt problematiskt i ett sådant pragmatiskt perspektiv är att det de facto sker väldigt få möten mellan forskare som har olika utgångspunkter.

Om vi använder demokratin som metafor kan forskarsamhället i det ljuset ses som bestående av olika partier som mycket sällan debatterar med varandra. Metaforen haltar lite eftersom politisk kommunikation oftast är ritualiserad. Det handlar sällan om genuina diskussioner utan snarare om att det man säger kan användas för att få mer röster. Med medias stora makt idag blir det alltså viktigt att hela tiden tänka på hur budskapet kommer att förpackas medialt. Men den utbildningsvetenskapliga forskningen skulle definitivt må bra av att olika synsätt kommer i kontakt med varandra i en genuin diskussion.

En fara med (åter)vändningen till en mer kvantitativt orienterad forskning är att denna forskning delar en hel del antaganden med den instrumentalism som utmärker det som brukar kallas New Public Management. Det finns givetvis stora risker med en sådan instrumentalism vilken i sina värsta former riskerar att bli en anti-humanism (se länk nedan till tidigare blogg om instrumentalism och humanism).

Från mitt pragmatiska perspektiv kan dock denna utveckling inte enbart ses som negativ utan den har också fört upp mycket viktiga frågor om forskningens innehåll och forskningens relation till praktiken på agendan och har också bidragit men en hel del intressanta resultat som har oerhört viktiga implikationer för skolors arbete.

Avslutningsvis kan konstateras att det är något av en paradox att den perspektivrikedom som illustrerats här sällan leder till deliberativa samtal om forskningens innehåll och funktioner. Snarare verkar det som om en hel del forskare uppfattar sig som entreprenörer vars uppgift det är att driva det egna synsättet framåt och inte att ansvara för att en dialog förs i forskarsamhället.

 

Länk till blogg om humanism och instrumentalism:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/instrumentalism-och-humanism-i-skolans-varld

kommentarer
Lägg till kommentar