Bloggar Bloggar

Tillbaka

En pedagogisk härdsmälta

En pedagogisk härdsmälta

Globaliseringen är här. Alla människor i världen är förbundna med varandra på olika sätt. Det är givetvis oerhört viktigt att skolor och utbildningsinstitutioner förmedlar grundläggande kunskap om hur den globala världen är beskaffad. Sådan grundläggande kunskap kan förmedlas redan under grundskoletiden.

Tänk dig att någon testar personer som genomgått olika utbildningssystem på deras kunskaper om världen. Vi skulle då kunna se vilket skolsystem som bäst förmedlar sådana grundläggande kunskaper. Som en sorts PISA-test. Vi skulle också se vilka länder som slarvar med att tillförsäkra sina blivande vuxna medborgare dessa betydelsefulla kunskaper. Visst är det väl förödande om ett utbildningssystem inte lyckas förmedla en rimlig bild av hur världen ser ut?

Intressant nog har sådana testningar redan till delar genomförts. Det är Hans Rosling som i den intressanta och lärorika boken Factfulness, skriven tillsammans med Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling, redovisar resultatet av ett test innehållande ett dussintal frågor, vilka alla kräver grundläggande och viktiga kunskaper om världen för att besvaras rätt.

 

Att öppna ett fönster

Att läsa boken ger lite samma känsla som att öppna ett fönster i ett kvavt rum. Speciellt för oss som har svårt för domedagsprofeter och krösamajor vilka ojar sig över hur situationen i världen försämras på alla fronter. Jag kommer att tänka på en strof i Strindbergs dikt ”Esplanadsystemet”: ”här rivs för att få luft och ljus”.

I boken presenteras tabell efter tabell som visar hur världen i oerhört många avseenden blivit bättre, exempelvis så ökar läskunnighet, medellivslängd, andelen människor som lever i demokratier och antalet djurarter som har skyddsstatus. Antalet barn som dör, antalet döda i strid, andelen barn i barnarbete och antalet döda i katastrofer minskar. Och det är verkligen inga små förbättringar som det handlar om heller.

Författarna är inte naiva utan ser också reella hot, t.ex. klimatförändringarna. Man skulle kunna säga att de representerar någon form av pragmatism, av författarna själva kallad possibilism, som handlar om att försöka ta reda på hur det ser ut för att kunna föra utvecklingen några steg i rätt riktning. Men skulle inte det här handla om pedagogik? Vi återgår till testet.

 

Testet och utfallet

I testet ställs frågor och respondenten ska välja mellan tre alternativ. Exempel på en fråga är ”Vilken är medellivslängden för världens befolkning i genomsnitt”? Alternativet som ges för denna fråga är 50, 60 och 70 år. Nästan alla frågor är normativa i den meningen att ett alternativ visar en mer positiv bild av världen, ett en mer negativ och ett alternativ ligger i mitten. Vi kan exempelvis säga att världen är bättre om människor lever i 70 år än i 60 och att det är bättre om vi får leva 60 år jämfört med 50.

Vad är då utfallet? Katastrofalt. På ren chans-nivå får man rätt på var tredje fråga. Endast 10 procent av alla testade når över denna nivå (av 12000 svarande i 14 länder) och då handlar ändå en fråga om huruvida klimatet blir varmare eller inte. En rad grupper utfrågades, till exempel nobelpristagare, toppchefer i näringslivet och biståndsarbetare och ingen grupp gjorde väl ifrån sig.

Jag gissar att nästan alla de som svarat genomgått grundskola, många gymnasium och flera högskoleutbildningar, kanske till och med tagit kurser i globalisering, internationella relationer eller liknande. Det var vidare bland annat högpresterande svenska läkarstudenter som delvis fick in Rosling på detta spår. De hade läst om samhället i nio år i grundskolan och förmodligen även haft ett MVG i samhällskunskap och historia på gymnasiet, men förefall oroande okunniga om basala fakta om den omvärld där många av dem dessutom rest omkring.

 

Fakta och narrativer

Idag finns det en diskussion om att skolan ska i högre grad lära ut fakta än tidigare. Jag håller med om det men vi måste också vara medvetna om att fakta nästan alltid bär upp ett narrativ och/eller en teori. Det är de empiriskt grundade, och med gott humör, berättade narrativen som jag gillar i boken. Den underliggande narrativen om underpresterande utbildningssystem som jag lyft fram här görs det ingen större poäng av i boken. Det tror jag också är en del av Rosling med fleras pragmatism, varför gnälla över hur utbildningen misslyckats när man i stället kan ägna tiden åt att upplysa?

En sak är jag inte helt bekväm med efter läsningen av den bok som det vid det här laget borde framgå att jag rekommenderar varmt. Det gäller frågan om demokrati. Det redovisas att andelen personer som lever i demokratier har ökat markant, men jag tycker inte de demokratiska frågorna får den framträdande plats de förtjänar i en bok om tillståndet i världen. För det är ju ett faktum att den nation som har de största ekonomiska, teknologiska och militära resurserna dominerar världen. Och det är också ett faktum att diktaturen Kina alltmer utmanar USA på dessa områden. Här hade jag velat höra mer om författarnas tankar.

 

Har Rosling lyckats?

Hans Roslings föreläsningar var ett utmärkt exempel på ”edutainment”, det vill säga en kombination av utbildning och underhållning. Han föreläste som sagt på en rad olika arenor och fick folk att skratta, snarare än att skämmas, över sin okunnighet. Men har då hans åhörare lärt sig sin läxa?

Det nyss avslutade valet fick mig att fundera över denna fråga. En av Roslings poänger är ju att media lever av att tillhandahålla dramatiska berättelser på bekostnad av att leverera fakta om sakernas tillstånd. Det vanligaste dramatiserande knepet är att skrämma lyssnaren/tittaren med annalkande faror, hot och katastrofer. Det förklarar att de svaranden på testen inte ens kom upp på chans-nivå eftersom man helt enkelt trodde att saker i världen är värre än vad de faktiskt är, det var inte slumpmässiga utan systematiska fel-svar.

I ett politiskt val delas medias intresse för att dramatisera av politikerna vilka vill visa hur deras motståndarens politik kommer att leda till om inte en katastrof så åt helt fel håll. Vi har alltså ett sammanhang där alla aktörer, snarare än att analytiskt hålla sig till fakta, försöker att dramatisera. Man nyttjar då de fakta som stöder den egna berättelsen och väljer att bortse från andra.

Kanske kan vi urskilja tre olika typer av berättelser med lite olika relation till fakta? För det första, den berättelse som försöker hela tiden hålla sig till givna fakta och väva in så mycket fakta som möjligt i berättelsen. Det är givetvis inte så att alla kommer att ena sig kring samma berättelse, men man kan dela övertygelsen om att berättelsen måste ta fakta på största allvar. För det andra de som vill dramatisera fakta utifrån sitt egenintresse. Här lämnar man inte fakta helt men gör selektiva urval och tendensiösa tolkningar. För det tredje har vi de rena konspirationsteorierna där fakta egentligen inte har någon betydelse för berättaren. (Läsaren kan själv fundera över hur de religiösa narrativerna kan placeras i denna uppdelning.)

I den politiska diskussionen hamnar man ofta på nivå två. Tyvärr underblåses detta ofta inte endast av journalisterna, utan också av de experter som deltar i sammanhanget och som alltför ofta intresserar sig för narrativernas kamp och deras förmåga att locka till sig väljare än för deras relation till fakta. Var det fler än jag som saknade någon med Hans Roslings egenskaper i TV-studion under valrörelsen?

 

Avslutningsvis vill jag tacka Magnus Erlandsson, lektor vid Malmö Universitet, som allt som oftast hjälper mig med fruktbara kommenterar på blogg-utkast, så också denna gång. Ansvaret för innehållet i bloggen är givetvis endast mitt.

Efterskrift: Vissa hävdar att Rosling påtagligt underskattade riskerna med klimatförändringarna, en invändning som får ökad tyngd efter den senaste larmrapporten från FN:s klimatpanel.

kommentarer
Lägg till kommentar