Claes Nilholms blogg

Vetenskapsrådet möjliggjorde nyligen i samband med en genomförd översikt av utbildningsvetenskaplig forskning för oss forskare att föreslå vad vi anser som angelägna forskningsområden. Jag passade då på att föreslå ett forskningsområde som jag bedömer vara helt centralt för att möjliggöra utvecklingen av en mer inkluderande skola. Det jag föreslog var en satsning på ett närmande mellan den didaktiska och den specialpedagogiska forskningen. Varför är det då så viktigt?

Låt oss börja med en anekdot. Efter att jag för ett antal år sedan hållit en föreläsning vid en av Sveriges många lärarutbildningar (inte Uppsalas) kom en blivande matematiklärare fram till mig och vi började diskutera olika saker. Jag passade på att fråga hen ”Får ni någon undervisning om specialpedagogiska frågor i de matematikdidaktiska momenten av utbildningen?” Varpå hen svarade: ”Du, vi får knappt någon undervisning i didaktik alls”.

Jag menar inte att det här nödvändigtvis skulle vara representativt för undervisningen vid svenska lärarhögskolor och jag känner själv till flera ämnesmiljöer som tar de didaktiska frågorna på största allvar. Dock tror jag att exemplet pekar på vad som verkar problematiskt i många sammanhang. Anekdoten illustrerar att undervisningen i didaktik för blivande lärare i många sammanhang kan utvecklas, speciellt om vi förespråkar en didaktik som inkluderar alla elever. För att undervisningen ska utvecklas i dessa avseenden bör den ta sin utgångspunkt i forskning, en forskning som inte alltid finns men som kan utvecklas om didaktiken och specialpedagogiken närmar sig varandra. Resonmanget blir tydligare om vi tar vår utgångspunkt i den situation som möter en lärare som ska arbeta i en inkluderande skola.

Att undervisa elever med olika förutsättningar

I en skola som strävar efter att bli inkluderande finns elever med olika förutsättningar i samma klassrum. Som jag beskrivit tidigare i den här bloggen är just placeringen av elever i behov av särskilt stöd/med funktionsnedsättningar i vanliga klasser ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för inkludering. Det bör också poängteras, precis som det görs i Salamanca-deklarationen (se länk till tidigare blogg nedan), att placering av alla elever i det ordinarie klassrummet är en strävansprincip och inte en absolut regel. Hur som helst innebär detta en stor utmaning för läraren, hur ska man undervisa elever med mycket olika förutsättningar? Speciellt problematiskt tycker lärare att det är med elever som har svårigheter att anpassa sig till de uppförandenormer som finns i klassrummet.

Det finns många skäl att ta lärarnas oro i detta avseende på största allvar. Det är ett faktum att en hel del lärare känner sig osäkra på hur de ska undervisa elever i behov av särskilt stöd. Det framgår av Skolverkets undersökning Attityder till skolan 2015 att endast hälften av lärarna med mindre än 10 års erfarenhet som deltog i undersökningen tycker att de i ganska eller mycket hög grad har tillräcklig kunskap och komptens för att stödja elever i behov av särskilt stöd. Intressant nog sjunker denna siffra till en fjärdedel av de lärare som hade mer än 25 års erfarenhet. Lärarna i undersökningen är inte heller nöjda med det stöd de får. 60 procent tycker att tillgången till elevhälsa är bra/ganska bra och motsvarande siffra för tillgången till speciallärare/specialpedagog är endast 42 procent.

Många lärare tycker alltså att de saknar tillräcklig kunskap och kompetens och är missnöjda med tillgången till stöd. Lärare behöver alltså mer kunskap om hur de ska kunna undervisa den mångfald av elever de möter i ett skolsystem där särlösningar undviks och de speciallärare/specialpedagoger och andra som stöder dem behöver också vetenskapligt grundad kunskap att bygga sitt stöd kring. Det behövs alltså en didaktik som inkluderar alla elever i sina analyser av hur undervisningen bör gestaltas.

Didaktikens uppgifter i en inkluderande skola

Vi behöver således en didaktisk forskning som undersöker hur lärare tillsammans med annan personal i skolan ska kunna möta mångfalden av elever och att den kunskap sådan forskning genererar blir ett naturligt inslag i didaktiska moment i lärarutbildningarna. Detta kan tyckas självklart när elevens problem är av didaktisk natur, såsom till exempel vid läs- och skrivsvårigheter eller matematiksvårigheter. Då är det själva ämnesinnehållet som orsakar svårigheter. Men jag skulle vilja påstå att även när elevens svårigheter karakteriseras i mer generella termer som inte knyts till undervisningsinnehåll, såsom till exempel vid olika typer av beteende-, koncentrations- och/eller kommunikationssvårigheter bör svårigheterna ses i ett didaktiskt ljus. Det är nämligen i undervisningen om något som svårigheterna manifesteras och de är givetvis inte oberoende av hur undervisningen om innehållet bedrivs. Annorlunda uttryckt kan det vara betydligt svårare för samma elev att koncenterera sig på undervisningen i ett ämne än i ett annat.

Yngre lärare känner alltså en större osäkerhet än de med mer erfarenhet. Det förefaller  som många av dem  anser att de inte  erhållit tillräckligt med kunskap från sin lärarutbildning i hur man undervisar en heterogen elevgrupp. Ett problem är ju det som illustrerades med anekdoten ovan. Om ämnen inte tillräckligt uppmärksammar generella didaktiska frågor är det nog liten chans att de fokuserar frågan om de mest utsatta elevernas lärande. Och problemet underlättas inte av att det till stora delar saknas forskning om hur heterogena elevgrupper ska undervisas.

Ett mer djupgående strukturellt problem är det normalitetsbegrepp som skär som en kniv genom svensk skola. Uppdelningen i normala elever och andra har historiskt sett gett upphov till vad som närmast kan ses som parallella system, ett normalsystem och ett specialsystem. Denna distinktion har delvis återskapats i forskningen där undervisningen av normala elever fokuserats i didaktiken medan frågor om de elever som betraktats som avvikande blivit ett föremål för specialpedagogik. Distinktionen återskapas också inom lärarutbildningarna där undervisningen i didaktik, i den mån den alltså ges, inte alltid utgår från mångfalden av elever.

En distinktion som gjorts i utbildningspraktiken har således till stora delar reproducerats i forskningen om skolan och i utbildningen av blivande lärare. Min poäng här har varit att om vi vill bryta med denna historiska trend och skapa mer inkluderande skolor bör forskningen om didaktik likväl som undervisningen i didaktik på lärarutbildningarna utvidgas till att i högre grad än tidigare omfatta de elever som varit föremål för specialpedagogik. Å andra sidan finns det idag för första gången på länge potentiellt starka politiska krafter som förespråkar ett mer segregerande skolsystem (se länk nedan) och då hamnar ju frågorna i ett annat ljus.

Länk till blogg om hur inkludering tolkas i Salamanca-deklarationen:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/vad-menas-med-inkludering-i-salamanca-deklarationen-

Länk till blogg om möjligheten att Sverige överger Salamanca-deklarationen:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blog/start/-/blogs/will-sweden-abandon-the-salamanca-declaration-swedish-liberalism-and-special-needs?_33_redirect=https%3A%2F%2Fmp.uu.se%2Fweb%2Fclaes-nilholms-blog%2Fstart%3Fp_p_id%3D33%26p_p_lifecycle%3D0%26p_p_state%3Dnormal%26p_p_mode%3Dview%26p_p_col_id%3Dcolumn-1%26p_p_col_count%3D1