Tillbaka

Den specialpedagogiska industrin - en sociologisk kritik

Den specialpedagogiska industrin - en sociologisk kritik

För att tydliggöra rubriken vill jag påpeka att a) man behöver inte vara kritisk mot specialpedagogik för att man är sociolog och b) andra grupper kan också vara kritiska till specialpedagogiken. Det är dock min erfarenhet att nästan alla de sociologer jag stött på inom området är kritiska mot specialpedagogiken.

En av de mest kända av dessa kritiska (utbildnings)sociologer är engelskan Sally Tomlinson som redan på 1990-talet levererade en grundläggande kritik mot specialpedagogiken. Bland annat analyserade hon om jag inte minns fel hur diagnoser användes strategiskt av medelklassföräldrar för att få resurser för att lösa sina barns problematiska skolsituationer.

Att Tomlinsons tankar spelat en stor roll i engelsk utbildningssociologi vittnar en text av den internationellt mycket inflytelserika forskaren Julia Allan från 2015 om (se referens nedan). Allen sammanfattar Tomlinsons arbete och det är tydligt att Allen själv i huvudsak omfattar Tomlinsons kritik av specialpedagogiken. Jag kommer här att först skissera grunderna i denna kritik såsom Allen beskriver den för att sedan resa några invändningar, vad som skulle kunna kallas en kritik av kritiken.

Den ohejdbara utvecklingen

Utgångspunkten i resonemanget är att det är modernitetens utveckling som skapar ett behov av specialpedagogik. Ett grundläggande problem i den (sen)kapitalistiska utvecklingen är enligt denna sociologiska kritik framför allt de höga krav som ställs för att kvalificera sig för arbetsmarknaden. Detta kräver att de som inte passar in skiljs ut och åtminstone erbjuds någon form av utbyte av utbildningssystemet. Specialpedagogiken får sitt fotfäste genom urskiljandet av dessa elever som inte passar in.

I fotspåren av specialpedagogiken växer det som betecknas som en industri fram, det handlar till exempel om utbildning av experter på avvikelser och forskning om avvikelser. Den ekonomiska metaforen ”industri” illustrerar att det är en verksamhet som producerar och som har en ekonomi. Den producerar inte endast materiella produkter utan också en ideologisk förståelse av subjektet som ofullständigt/onormalt och i behov av korrigerande åtgärder.

En rökridå skapas enligt denna sociologiska kritik där de reella orsakerna till den specialpedagogiska industrins framväxt döljs. Exemplet ADHD lyfts fram av Allan för att illustrera hur elever som tidigare sågs som stökiga och svårkontrollerbara blir föremål för medicinsk forskning och medicinering, en verksamhet som omsätter stora summor pengar.

Kritiken gäller i stort sett hela det specialpedagogiska fältet med framväxten av nya professioner och diskurser för att hantera en problematik som i grunden ses som social. De elever som inte lever upp till den subjektivitet som det moderna samhället strävar efter att skapa, en subjektivitet som kännetecknas av självreglering och engagemang i förelagda uppgifter där prestationer hela tiden utvärderas, urskiljs alltså och ges speciell behandling/pedagogik. Specialpedagogikens målgrupper definieras ju just utifrån att man misslyckas med de aspekter av skolarbetet som premieras i skolan och i arbetslivet, att ha lätt för att förstå, disciplinera sig, läsa och skriva osv.

Om kritiken delvis kan läsas som en reaktion mot den utveckling som brukar sammanfattas med beteckningen NPM (New Public Management) ses inte heller rörelsen mot en inkluderande skola med helt blida ögon. Det som kritiseras är dels att gamla specialpedagogiska strukturer helt enkelt bara tar till sig språket om inkludering utan att något förändras i grunden, dels att inkludering ofta blir något diffust och svårgripbart som snarare än att förändra i stället hjälper till att dölja de underliggande strukturella problemen.

Talet om inkludering blir i värsta fall en sorts inhuman humanism, där välviljan döljer det faktum att det i slutändan ändå handlar om marginalisering och uteslutning.

En kritik av kritiken

Jag kan till delar uppskatta den kritik som framförs av Allan, framförallt när hon diskuterar hur utbildningssystemet rutinmässigt individualiserar problem och mer eller mindre dömer ut vissa elever som mindre värda. Det krävs ju ingen större inlevelse för att förstå hur det känns att år ut och år in misslyckas i skolan, vilket alltså är ett faktum för många av eleverna. Vi har ett system som vi vet på förhand kommer att utse vinnare och förlorare.

Allens text får mig att tänka på ett citat från Elizabeth Strouts roman ”Mitt namn är Lucy Barton”: ”…jag tycker det är intressant hur vi ständigt lyckas känna oss överlägsna en annan människa, en annan grupp av människor. Det händer ständigt och överallt. Vad vi än må kalla det, anser jag att det utgör det allra lägsta hos oss, detta behov av att hitta någon annan att trycka ner.”

Att kämpa hårt och kontinuerligt men ändå misslyckas är som sagt en ganska fruktansvärd erfarenhet. Det finns en vrede i texten som jag kan således kan identifiera mig med. När jag nyligen hörde Julie Allan hålla en föreläsning slogs jag också av hur hennes sätt att tänka synliggör en torftighet som till stora delar utmärker moderna utbildningssystem och också hur moderna samhällen i alltför liten grad präglas av en grundläggande, genuin humanism.

Jag tycker mig dock ändå kunna se två grundläggande problem med argumentationen, vilka jag avser att diskutera i tur och ordning här: a) Frånvaron av en diskussion om legitimitet/sanningsanspråk och b) Bristen på alternativ.

Det vi får är en beskrivning av specialpedagogikens drivkrafter och samhälleliga funktion. Men frågan om vilken legitimitet/sanningsanspråk den här typen av beskrivningar har/kan göra ställs inte. Givetvis har forskare rätt att beskriva samhället utifrån sina teoretiska utgångspunkter men på vilket sätt blir den här beskrivningen mer legitim/sann än andra? Varför ska läsaren tror på den här beskrivningen och inte på en som framställer specialpedagogiken som en hjälpande och konstruktiv kraft?

Det som jag kanske tycker är än mer problematiskt är att de inte själva i högre grad diskuterar sin egen makt. Eftersom vi rör oss inom ett område som är fullt av olika åsikter och värderingar går det inte att hävda att de enbart i kraft av sin professionella kunskap ska ha ett stort inflytande över området. De professionella, såväl forskare som praktiker, har ju också sinsemellan olika uppfattningar i dessa frågor.

Allans text fokuserar som sagt på kritik av specialpedagogiken och framställer denna kritik på ett klargörande sätt med många intressanta och viktiga resonemangs. Men ofta handlar den sociologiska kritiken av specialpedagogiken i huvudsak om dekonstruktion och inget tydligt alternativ erbjuds i stället, allra minst ett alternativ som prövats i praktiken. Den fråga som inställer säg handlar om hur vi ska kunna konstruera en mer funktionell och human skola och, ännu viktigare, hur kan en sådan skola gestaltas i praktiken? Risken är uppenbar att kritiken stannar vid en ideologisk kritik vid sidan om skolans värld.

Olika perspektiv på specialpedagogik

De som har läst vad jag skrivit tidigare i dessa frågor känner igen ett kritiskt perspektiv (Tomlinson, Allen) och ett lite mindre kritiskt dilemmaperspektiv, vilket jag själv förespråkar, framförallt med inspiration från den engelske forskaren Allan Dyson och hans medarbetare. Ett grundläggande dilemma i moderna utbildningssystem handlar t.ex. om att hitta en balans mellan att å ena sidan behovet av att identifiera elever som behöver extra stöd och å andra sidan en önskan om att undvika att peka ut elever. Båda målen är åtråvärda men går delvis emot varandra.

Detta dilemma låter sig upplösas i teorin men inte i praktiken, där identifiering och värdering av elever är något som är omöjligt att helt komma bort ifrån. Det är lätt att vara kritisk mot att detta sker men omöjligt att skissera ett alternativ där det inte sker. Jag har utvecklat resonemangen om detta och om olika perspektiv på forskning om elever i behov av särskilt stöd i min bok Perspektiv på specialpedagogik som utkommer våren 2020 i en tredje och kraftig omarbetad upplaga. Där behandlas utförligt vilka konsekvenser ett dilemmaperspektiv leder till för organiserandet av särskilt stöd i praktiken.

 

Allen, J. (2015). Stealth Bureaucracy in Sally Tomlinson´s irresistible rise of the SEN industry. I P. Jones och S. Danforth (utg), International perspectives of inclusive education. (Vol 6 i serien Foundations of inclusive education research (utg. C. Forlin)). Bingley: Emerald Publishing Limited.

kommentarer
Lägg till kommentar