Bloggar Bloggar

Tillbaka

Benämnandets politik

Benämnandets politik

Ett ständigt aktuellt tema är den makt som ligger i att styra över hur fenomen och företeelser benämns. Ta till exempel ordet flygskam. Flygande har till stora delar setts som något positivt som möjliggör att människor möts och att världen kan upptäckas, men blir nu med ordet flygskam närmast förvandlat till sin motsats. Ordet är skuldbeläggande genom att peka på ett personligt ansvar för klimatet och det omoraliska i att flyga. Ordet tydliggör den makt som språket kan utöva.

En förändrad syn på flygande har givetvis inte enbart, eller ens i huvudsak, med ordet flygskam att göra. Men det passar väldigt väl in i den rådande diskussionen om klimatförändringarna. Man kan säga att ordet flygskam blir ett retoriskt vapen i handen på de som förespråkar en omedelbar omställning för att möta klimat-hotet.

 

Ords och uttrycks karriärer

Det finns stora möjligheter att lansera nya benämningar för fenomen och företeelser, men för att ordet/uttrycken ska slå igenom måste det/de göra en karriär. Ordet/uttrycket måste med andra ord träda fram i rampljuset, få en central position i diskussionen. Ordet flygskam är relativt färskt men har gjort en snabb karriär. För att nya uttryck ska kunna göra en karriär måste det alltså finnas en beredskap för att ta emot dem.

Det fantastiska med språket är att det rymmer på ett obegränsat antal möjligheter att skapa nya ord och uttryck som kan påverka hur fenomen och företeelser perspektiveras. På samma sätt som flygskam skulle vi kunna börja tala om bo-skam. Ett sådant uttryck lyfter fram vad som skulle kunna ses som ett onödigt energislukande boende, t.ex. när två personer delar på ett stort fristående hus. Som för flygskam lyfts det personliga ansvaret fram genom ett personligt skuldbeläggande.

Ett ytterligare exempel på hur ett uttryck skulle kunna förändra vårt seende är om vi skulle börja tala om ”K-hoten”, Kina och Klimatet. Här syftas givetvis inte på Kina som kulturland, utan på dess nuvarande politiska tillstånd i form en diktatur. Ett uttryck som K-hoten för samman två av samtidens kanske största utmaningar mot en hållbar utveckling i ett uttryck. Om ett sådant uttryck får acceptans innebär det till exempel kanske att frågan om hot mot klimat och demokrati i högre utsträckning kommer att behandlas samtidigt.

Ett tredje exempel berör fenomenet/företeelsen att personer som är väldigt rika, på grund av egen duglighet, arv eller ingifte, idkar välgörenhet i olika former. Detta är ett mycket vanligt inslag i USA som är ett samhälle med enorma klasskillnader. Förmögenheter och inkomster i USA är fördelade på ett sätt som gör att man baxnar när jämförelser görs mellan de rikaste procentens och den fattigare delen av befolkningens inkomster och förmögenheter. Det är inte sällsynt att de rikas välgörenhet beundras av omgivningen varpå de rika framträder som både rika och goda. Ett uttryck som ”grab och give” ger dock ett annat perspektiv på denna välgörenhet.

Men det räcker som sagt inte med att ord/uttryck är nyskapande, det måste också finnas en beredskap för dem. Jag har tidigare i den här bloggen försökt föreslå flera nya benämningar för att tala om utbildningsvetenskapliga fenomen och företeelser men det är lite oklart i vilken utsträckning orden/uttrycken spelat annat än biroller i diskussionen. I de två avslutande styckena avser jag att diskutera två av dessa benämningar i ljuset av vad som hittills skrivits.

 

Didaktisk iscensättning

”Didaktisk iscensättning” betecknar att vi arrangerar en pedagogisk miljö för att undersöka hur ett nytt sätt att arbeta fungerar. I ett enkelt fall låter vi en klass ta del av (vad vi tror är) den nyskapade didaktiken och en annan får ta del av den vanliga undervisningen. Det här brukar vanligtvis betecknas som om vi gör en intervention i verksamheten. Den nya metaforen har med teater och den tidigare med krig att göra. Uttrycket ”didaktisk iscensättning” understryker det artificiella och det skapande draget i det vi gör medan ”intervention” närmast signalerar att det är ett maskineri som tar över verksamheten. Den förra metaforen knyter också an till de didaktiska frågorna: Vad? Hur? Varför? Till vem? När?

Det finns dock en hel del som talar emot att uttrycket ”didaktisk iscensättning” kommer att göra en omedelbar karriär, vilket är lite trist att konstatera för den som tycker att vi behöver se didaktisk utveckling som en subjektsdriven och skapande aktivitet som explicit knyter an till undervisningskonstens eviga frågor. Ett mindre skäl till detta är förmodligen att ”didaktiska iscensättningar” är ett lite långt och krävande uttryck rent språkligt. Jag tror dock att ett avsevärt viktigare skäl som gör att många håller sig till ordet ”intervention” beror på att det passar bättre in i den ekonomiskt präglade (och "aktörslösa") terminologi som i hög grad påverkar hur skolan ses och diskuteras idag. Intervention förefaller således rimma väl med uttryck som effektivitet, prestation och resultat.

Vidare lyfter ”intervention” fram skillnaden mellan det yttre (interventionen) och det inre (klassrummet) på ett annat sätt än ”didaktiska gestaltningar”. Ordet intervention speglar således den tilltro till den yttre styrning av lärares arbete som varit på frammarsch, inte minst i den svenska skolan. Ordet intervention signalerar också att något är i så dåligt skick att utomstående krafter måste gå över en gräns för att ställa saker och ting tillrätta, vilket rimmar väl med den skolkritik som dominerat under ett långt tag. Således finns det en hel del som talar för att ”intervention” kommer att anses fortsatt användas av många.

 

Uppdagsrelevant forskning

”Uppdragsrelevant forskning” syftar på forskning som är relevant för att skolan ska nå sitt uppdrag och jag har lanserat uttrycket som ett alternativ till ”praktiknära forskning”. ”Praktiknära forskning” syftar på forskning som drivs i nära anslutning till praktikerna (lärarna) och som oftast då utgår från deras frågor. Uttrycket "uppdragsrelevant forskning" är på flera sätt mer adekvat om vi anser att forskningen ska stödja det demokratiskt beslutade uppdraget för skolan. I den mån lärarna arbetar efter det kommer ju också deras frågor att handla om hur de ska kunna realisera uppdraget.

Den stora poängen med att tala om uppdragsrelevant i stället för praktiknära forskning är dock att ordet praktiknära signalerar att teori och praktik är skilda åt. Teori utvecklas i forskningen och kan möjligen omsättas i praktiken. Jag skulle dock vilja påstå att lärare har en hel rad mer eller mindre explicita teorier som de arbetar efter och att ordet praktiknära tenderar att dölja detta. Uttrycket ”praktiknära forskning” bär dock på långvariga och djupt rotade föreställningar om relationen mellan forskning och praktik. Forskningen är enligt dessa föreställningar överordnad praktiken och det är i forskningen teorier utvecklas som sedan ska överföras till den mer eller mindre teorilösa praktiken. Det är detta tänkande som till delar ligger bakom tanken på att skolan ska vila på vetenskaplig grund. Dessa föreställningar är alltså djupt rotade och det ska nog mycket till för att de ska omprövas/utvecklas.

Det är svårt att sia om framtiden för uttrycken ”didaktisk gestaltning” och ”uppdragsrelevant forskning”, det är också fullt möjligt att andra ord och uttryck dyker upp. Framtiden får utvisa.

Det är viktigt att förstå att hur vi benämner företeelser är politiskt i den meningen att de ord och uttryck vi väljer sätter saker i specifika perspektiv. Det är inte bara i politiken utan i alla samhällssektorer som val av ord och uttryck är viktigt, inte minst inom det utbildningsvetenskapliga området. Den som vill förändra den utbildningsvetenskapliga diskussionen bör alltså bråka en hel del med vedertagna ord och uttryck.

 

Tidigare blogg om didaktisk iscensättning/intervention:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/didaktiska-gestalningar

 

Tidigare blogg om praktiknära/uppdragsrelevant forskning:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/praktiknara-eller-uppdragsrelevant-forskning-

 

 

 

 

 

kommentarer
Lägg till kommentar