Tillbaka

25 år med Salamancadeklarationen

25 år med Salamancadeklarationen

I år fyller Salamancadeklarationen 25 år. Deklarationen brukar beskrivas som en vattendelare vad gäller synen på och arbetet med elever i olika typer av svårigheter i skolan. Specialundervisningen skulle ersättas av en inkluderande utbildning. Det är lite av en ödets ironi att jubileet sammanfaller med att den svenska regeringen signalerar om en återgång till en mer traditionell specialpedagogik.

För att uppmärksamma jubileet ger tidskriften International Journal of Inclusive Education ut ett temanummer om Salamancadeklarationen. Temanumret omfattar en inledning samt 14 fristående artiklar. Temanumret kan sammantaget sägas handla om deklarationens tillkomst och innehåll men kanske framförallt om de konsekvenser den gett upphov till och varför den inte fått de konsekvenser som förväntades när deklarationen kom till. Ett flertal av artiklarna redovisar utvecklingen i olika länder.

Jag tänker i det följande att diskutera några teman som återkommer i de olika artiklarna: a) utvecklingen på den internationella policyarenan efter Salamancadeklarationen b) förekomsten av olika diskurser i deklarationen och c) effekter av deklarationen. Avslutningsvis ger jag en egen sammanfattande och delvis kritisk kommentar vad gäller ”inclusion-rörelsen”.

Detta är min andra blogg om Salamancadeklarationen. I den förra bloggen (se länk nedan) beskrev jag vilka elever som deklarationen handlar om, vilken betydelse ordet inkludering ges i deklarationen samt också något om dess stora betydelse för att visa på nya sätt att tänka om och arbeta med elever i olika typer av svårigheter. Här kommer jag att utveckla diskussionen i den tidigare bloggen.

Senare policydokument

I introduktionen till temanumret beskrivs hur deklarationen arbetades fram inom ramen för UNESCO:s arbete. Den förbereddes med hjälp av olika typer av utvecklingsarbeten och konferenser. En helt central roll i framtagandet av dokumentet sägs Lena Saleh, som vid denna tid var chef för avdelningen för specialpedagogik vid UNESCO, ha spelat. Konferensen i sig beskrivs i närmast nostalgiska ordalag där gemenskapen vid konferensen lyfts fram men också det faktum att det rådde meningsmotsättningar kring viktiga delar av texten.

Under de 25 år som gått sedan Salamancakonferensen har ett antal internationella policydokument antagits såsom The United Nations Convention on the Rights of Persons with Disabilities (2006) där det i artikel 24 (s 16) hävdas att ‘the right of persons with disabilities to education’ innebär att vara delaktiga i ‘an inclusive education system at all levels and lifelong learning’. Det finns också en tendens i senare policydokument från UNESCO att förespråka inkludering och också att lyfta fram att inkludering handlar om alla elever, alltså inte endast om elever med olika typer av funktionsnedsättningar.

Sammanfattningsvis verkar det som om policystödet för en inkluderande skola närmast förefaller ha ökat sedan Salamancadeklarationen antogs (se också länk nedan till tidigare blogg nedan om Europakommissionens inkluderingspolicy).

Olika diskurser i deklarationen

I vad som jag tycker kanske är det intressantaste och mest djuplodande bidraget i temanumret diskuterar Gunnlaugur Magnusson från Uppsala Universitet flera helt grundläggande frågor inom området. Innan jag går in på Magnussons resonemang vill jag för läsaren påpeka att Magnusson och jag samarbetar och tillhör samma forskningsgrupp, PS-gruppen, vid Uppsala Universitet, så jag kan ju knappast karakteriseras som en objektiv bedömare i detta fall.

Magnusson tar i en kritisk policyanalys upp att inkluderingsbegreppet ges skriftande betydelse i deklarationen. Vidare diskuterar han också frågan om vilken typ av dokument deklarationen är. I det här sammanhanget vill jag dock lyfta fram hur Magnusson, i likhet med en del andra författare i temanumret, pekar på en spänning i Salamanca-deklarationen mellan olika diskurser kring inkludering. Å ena sidan en mer välfärdsstatlig tolkning av begreppet där inkludering ses som ett sätt att skapa det goda samhälle som tar hand om de sina. Å andra sidan inflytandet från en mer ekonomisk diskurs där inkludering ses som något som ökar effektiviteten i utbildningssystemet och som också är mer sammanlänkad med ett liberalt tänkande kring individuella rättigheter.

En del av artikelförfattarna visar också på förekomsten av en ännu mer accentuerad ekonomisk diskurs som inte är representerad på samma sätt i dokumentet men som man menar i verkligheten sätter käppar i hjulet för en mer inkluderande utveckling. Denna diskurs som kan ses som ett uttryck för den styrningslogik som brukar benämnas som New Public Management (NPM) innebär förespråkande av en ökande konkurrens mellan skolor och elever och ett större inflytande på skolan från ”konsumenterna”, det vill säga framförallt föräldrar. Skolan ses till stora delar i analogi med annan produktion och själva undervisningen såsom i huvudsak ett kvalificerande av arbetskraft, där nödvändig kunskap förs över till individen. Flera av dessa antaganden om kunskapens och undervisningens natur står naturligtvis i bjärt kontrast till de som omfattas av förespråkare för en mer inkluderande utbildning.

Vad har deklarationen åstadkommit?

Medan de flesta nog är överens om att deklarationen bidragit till att idén om en inkluderande utbildning fått fäste i styrdokument i skilda länder är det betydligt svårare att avgöra vilka förändringar som den lett till i skolors verksamhet. I flera artiklar är man skeptisk till att deklarationen lett en mer inkluderande skola och här känns ett återkommande tema i diskussionen om inkludering igen, ett tema som jag varit inne på flera gånger i den här bloggen. Hur kan dessa idéer omsättas i konkreta förändringar? I flera artiklar ges svar på denna fråga och svaren handlar om allt från att det krävs en tydligare politisk styrning över att nya pedagogiska synsätt måste utvecklas till att elevers röster måste få en tydligare roll. Jag känner mig faktiskt lite besviken att detta välkända tema verkar tuggas om utan att man riktigt går till botten med de utmaningar som utvecklingen av en mer inkluderande skola innebär.

Avslutande reflektion

Det är ett fascinerande skeende som avhandlas i temanumret. Det är inte ofta hela policy- och forskningsfält förvandlas på det sätt som vi ser när specialundervisningen med hjälp av Salamancadeklarationen ska förvandlas till inkluderande utbildning. Begreppet inkludering har närmast en förförisk karaktär, vilket är både dess styrka och svaghet. Styrkan består i att människan behöver utopier och värden som kan driva utvecklingen framåt. Faran ligger i att det goda redan är bestämt på förhand och att det inte finns något utrymme för de som inte delar föreställningen om vad en god utbildning är. Användningen av samma ord, inkludering, kan också dölja att man menar olika saker och har skilda idéer om vilket utbildningssystem som är önskvärt. Vidare kan lanseringen av en idé som den om en inkluderande utbildning i verkligheten ge upphov till helt oförutsedda konsekvenser som till och med kan stå i motsättning till idén om inkludering.

Jag hade gärna sett en högre grad av självreflektion i temanumret. Som Magnusson pekar på har oklarheter kring begreppsanvändning inom inkluderingsrörelsen bidragit till att dölja vad som är olika synsätt på inkludering och jag håller verkligen med om hans slutsats att ”researchers and policy-makers should elucidate what they mean by inclusion with for instance moral- and practical arguments rather than vague references to The Salamanca Statement” (s 677).

Avslutningsvis vill jag också understryka betydelsen av att med empirisk forskning visa hur mer inkluderande miljöer kan skapas. Medan det finns viss sådan forskning är nästan alltid behäftad med sådana oklarheter kring vad som menas med inkludering i studierna att det blir svårt att dra slutsatser från dem. Annorlunda uttryckt, inkluderingsrörelsen har för länge sedan nått den punkt där exemplets makt blir viktigare än högtravande deklarationer (se dock länk nedan till tidigare blogg om vad man kan lära sig forskningen när det gäller att skapa en mer inkluderande skola).

 

Ainscow, M, Slee, R & Best, M. (2019) Editorial: the Salamanca Statement: 25 years on. International Journal of Inclusive Education, 23 (7-8), 671-676

Magnusson, G. (2019) An amalgam of ideals - Images of inclusion in the Salamanca statement. International Journal of Inclusive Education, 23 (7–8), 677–690.

UNESCO. 1994. Final Report: World Conference on Special Needs Education: Access and Quality. Paris: UNESCO.

United Nations. 2006. United Nations Convention on the Rights of Persons with Disabilities. New York, NY: United Nations.

 

Länk till tidigare blogg om Salamanca-deklarationen:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/vad-menas-med-inkludering-i-salamanca-deklarationen-

 

Länk till blogg om Europakommissionens syn på inkludering:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/inkludering-och-europakommissi?_33_redirect=https%3A%2F%2Fmp.uu.se%2Fweb%2Fclaes-nilholms-blogg%2Fstart%3Fp_p_id%3D33%26p_p_lifecycle%3D0%26p_p_state%3Dnormal%26p_p_mode%3Dview%26p_p_col_id%3Dcolumn-1%26p_p_col_count%3D1

 

Länk till blogg om hur skolor och klassrum kan bli mer inkluderande:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/hur-ska-klasser-och-skolor-bli-mer-inkluderande-

 

 

 

kommentarer
Lägg till kommentar