Tillbaka

"Du passade ju för f-n aldrig" - en metablogg

"Du passade ju för f-n aldrig" - en metablogg

Eftersom detta är min hundrade blogg från Uppsala Universitet tänker jag ta tillfället i akt att skriva en blogg om min blogg, det vill säga en metablogg. Den som tycker att det blir lite väl självbespeglande eller som har svårt för fotbollsmetaforer kan sluta läsa här. Den som vill förstå rubriken får å andra sidan läsa igenom hela bloggen.

Avsnitten i bloggen kommer att inledas med citat som speglar olika aspekter av mitt bloggande. Jag bryter ett antal av mina regler i den här bloggen, jag kommer att tillåta mig att vara både mer personlig och ironisk än annars.

”Behövde du ett andningshål?”

Frågan ställdes av en doktorand i pedagogik vid Uppsala Universitet. För den som inte känner till pedagogiska institutioner och lärarutbildningar kan frågan behöva förklaras eftersom den bygger på ett outtalat antagande. Den känsla som doktoranden utgår ifrån, och vet att jag och nästan alla andra med erfarenhet av skolforskning och lärarutbildningar delar, är en trötthet inför torftigheten i det offentliga samtalet om skolan. Att skapa ett andningshål var dock inte främsta skälet för mig att starta en blogg. Snarare samverkade två olika saker vilka hade större betydelse. För det första tycker jag att det är en mycket viktig uppgift för mig som professor att kommunicera om mitt forskningsområde med det omgivande samhället. För det andra gillar jag att skriva. Ett tredje skäl är att jag är lite besatt av att göra nytta, jag kommer att återkomma till det senare i bloggen.

”Våra studenter får inte referera till bloggar i sina uppsatser”

Bloggen som genre har låg status och ses av många inte som seriös kommunikation, vilket speglas i citatet ovan. Varför har jag då valt en publiceringsgenre som misstänkliggörs? Helt enkelt för att det är ett mycket bra sätt att nå ut på. Det är ett lagom format för att kunna uttrycka en komplex argumentation utan att behöva förenkla.

Mycket av det som uttrycks i bloggarna skulle kunna och har ibland varit delar av artiklar jag publicerat i vetenskapliga tidskrifter eller i böcker ämnade för i huvudsak lärarstudenter. De som förbjuder studenter att referera till bloggar gör det alldeles för enkelt för sig. Det är bättre att lära studenterna hur de ska bedöma argumentation än att förbjuda genrer.

”Jag har läst ditt bloggutkast. Jag ser flera problem med det. Jag tycker inte du ska publicera den.”

Kommentarer av ovanstående typ har varit extremt ovanliga förutom vad gäller en av mina ”provläsare”. Nu kan man lätt tro att jag inte önskar den typen av läsningar men det är helt fel. Ofta, men inte alltid har personen i fråga haft bra argument för sin sak och den typen av kritiska läsningar är alltför sällsynta.

Många andra provläsare har utan att vara kritiska på detta sätt gett mängder av konstruktiva kommentarer på mina bloggutkast. Detta är en av två saker som överraskat på ett mycket positivt sätt vad gäller bloggen. Den hjälpsamhet och det stöd jag erhållit från vänner och kolleger i arbetet med bloggen är mer än jag någonsin vågat hoppats på. Tyvärr har jag här bara möjlighet att endast nämna de personer som hjälpt mig på olika sätt, min tacksamhet är mycket stor. Så tack till:

Fredrik Andréasson, Christin Appel, Boukjan Aukes, Anette Bagger, Leo Berglund, Nils Dahlbäck, Andrea Dahlkild, Magnus Erlandsson, Eva Forsberg, Kerstin Göransson, Åsa Hirsh, Ulrik Hoffman, Lotta Holme, Eva Hultin,  Nina Klang, Martin Karlberg, Marie Karlsson, Bibbi Larsliden, Magnus Levinsson, Gunilla Lindqvist, Åsa Lindström, Lars Madej, Gunnlaugur Magnusson, Johan Malmqvist, Karina Mattsson, Bengt-Göran Martinsson, Martin Mickelsson, Clara Nilholm, Hannah Nilholm, Lennart Nilholm, Olle Nolgård, Thomas Nygren, Ingrid Olsson, Emma Oljans, Henrik Roman, Olof Sandgren, Caroline Sims, Per Skoglund, Daniel Sundberg, Erik Söderlind, Matilda Tassarini Rogalin, Krister Valtonen och Rikard Vesterberg.

Det är inte omöjligt att jag glömt någon, hör av dig i så fall. De flitigaste läsarna från det utbildningsvetenskapliga området har varit Leo, Magnus, Eva, Åsa, Gunilla och Gunnlaugur, ett extra tack till er för att ni lagt ner så mycket tid på detta, jag tycker det är fantastiskt och även en smula rörande. Karina har ofta bidragit med ett uppfriskande perspektiv från praktikfältet. Som alltid i sådana här fall är det viktigt att poängtera att ansvaret för innehållet i bloggen är helt mitt eget.

Den andra positiva överraskningen är de många läsarna. Sammanlagt skulle jag tro att den svenska och engelska bloggen snart har 300.000 besök, nästan 300 läsare per dag på alla bloggarna sammantaget. Det är oerhört långt utöver vad jag förväntade mig när jag började blogga och hoppades på 40-50 läsare per blogg.

Aldrig hade jag trott att bloggar med rubriker som ”Vad gör kontrollgruppen?” och ”Specialpedagogik är inte ett tvärvetenskapligt område” skulle nå längre än till en mycket begränsad läsekrets. I den vidare bloggvärlden är detta givetvis inte höga siffror men med tanke på innehållet i bloggarna tycker jag det är en närmast sensationell respons, tack till er som läser!

Bloggandet är verkligen ett fantastiskt sätt att nå ut. Om varje besök på bloggen räknas som en deltagare på en föreläsning (jämförelsen kan förstås diskuteras) innebär mitt bloggande att jag upprätthåller ca 8 heltidstjänster vid Uppsala Universitet vilka helt är uppbyggda kring föreläsningar. Tyvärr måste jag dock konstatera att bloggande inte ger speciellt många pluspoäng i universitetsvärlden, något jag lyckligtvis haft möjlighet att bortse ifrån.

”Du är ju lite naiv”/”Du är för kritisk”

Den första kommentaren gavs av en doktorand vid min institution i Uppsala som vid tillfället i fråga var knappt hälften så gammal som jag. Det doktoranden syftade på var min tro på att det är argumentation och deliberativa samtal som ska vara det centrala i forskarvärlden. Det är inte så att doktoranden inte vill att det ska vara så, utan hen uttryckte snarare ett tvivel på att det kan vara så i en värld där positioneringar, maktspel och det egna intresset är starka drivkrafter.

Den som exempelvis tror att personer från den akademiska världen skulle bemöta argument i bloggen som är riktade mot deras argumentation/verksamhet har en begränsad förståelse av denna värld. Ett undantag härvidlag var David Mitchell som dock stoppades av sitt förlag, som förmodligen prioriterade sin vinst före en diskussion om hur skolan ska ta hand om sina mest utsatta elever.

Däremot blev jag inbjuden att hålla ett seminarium vid Skolforskningsinstitutet efter att kritiskt ha granskat några aspekter av deras verksamhet, vilket gjorde mig hoppfull. Det är verkligen en konstig värld när statliga myndigheter är mer öppna för deliberation än universitetet.

Det jag kan svara doktoranden är att om universitet inte är en plats där argument och deliberativa samtal står i fokus är det inte längre ett universitet i den mening jag vill ge ordet. Det är lite som att kämpa för demokrati, det finns inte riktigt några alternativ. Det kanske är tur att jag snart går i pension.

Den andra kommentaren (”Du är för kritisk”) har jag gett mig själv. Den hänger ihop med den föregående eftersom det argumenterande och det deliberativa samtalet enligt mig av nödvändighet också måste vara ett kritiskt samtal. Jag är också fostrad som forskare i en sådan anda, vilket jag är tacksam för.

Ibland kan jag dock känna att jag varit mycket kritisk, i vissa fall mot myndigheter och utredningar och i andra fall mot personers arbeten, men tycker att jag haft fog för det i det enskilda fallet. Speciellt kritisk tror jag att jag kanske varit när jag tycker någon farit ovarsamt fram med mitt forskningsområde, specialpedagogik, och det har att göra med att jag investerat så mycket tid och energi i detta viktiga område.

”Claes du borde ha en tröja där det står ”jag har en blogg” på/”Claes, du har en blogg för varje fråga”

Båda dessa kommentarer har jag fått jag när jag föreläste vid Högskolan i Kristianstad fast vid två olika tillfällen. Ja, ibland kanske jag talar för mycket om min blogg, men det kan kanske något ursäktas av att den handlar om frågor som ligger mig varmt om hjärtat. Vad gäller den andra kommentaren ovan är det en till delar korrekt observation, jag tycker att jag som professor bör ha något att förmedla om en stor mängd frågor och därför försöker jag täcka in ett brett fält. Detta har underlättats av att jag i flera fall fått hjälp av personer med mer kunskaper än jag i specifika ämnen.

Avslutning: Hur var det nu med passningarna?

Jag kanske ska berätta hela historien. Vi var fyra män, Igge, Peter, Rulle och jag, i vad som i bästa fall kan beskrivas som övre medelåldern, vilka återförenades för en gemensam middag. Vi har delat uppväxten i ett på den tiden nybyggt radhusområde på Lidingö. Där bildade vi också ett fotbollslag, Mölna United, vilket under några år spelade en central roll i våra liv.

Fotbollspelandet ligger nu ett halvt sekel tillbaka i tiden men ändå uppstod vad som skulle kunna betecknas som mycket grabbiga diskussioner om den-och-den matchen och om vem som gjorde vad och varför, om varför någon inte passade efter att ha dribblat bort hela motståndarlaget och om varför någon slog en straff i ribban. Vid ett tillfälle tog jag till orda och sa ungefär: - Ja, som lagkapten och mittfältare kände jag ju ett stort ansvar för laget och jag minns det som att jag jobbade mycket bakåt, bröt anfall och passade bollen till er andra. Jag har sett det lite som en metafor för hela livet, att föröka vara en lagspelare.

Jag hann knappt avslutat meningarna förrän Igges ansiktsuttryck frös samtidigt som han på ett nästan markerande sätt flyttade sig fram i stolen, såg strängt och frågande på mig och yttrade: - Vad sa du att du gjorde? Eftersom man i vår ålder alltid är lite osäker på om ens jämnåriga inte förstått eller helt enkelt inte hört det man sagt upprepade jag: - Jag sa att jag bröt anfall och passade till er.

Samtidigt anade jag att det inte handlade om dålig hörsel eller bristande förståelse, frågan var snarare en markering av att det var svårt för Igge att tro på innehållet i det sagda, varpå han yttrade med en blandning av övertygelse och tillbakahållen irritation: - Du passade ju för f-n aldrig! Nu är det förstås inte så intressant för några andra än oss fyra hur det verkligen såg ut med passningarna men episoden fick mig att reflektera över den här bloggen.

Reflektionen gäller huruvida mitt bloggande är soloraider eller passningar och i så fall vilken sorts passningar det är. Det är ju uppenbart soloraider utifrån den aspekten att det är få kommentarer till bloggarna. Å andra sidan är det också ganska uppenbart att bloggarna är passningar, de är skriva utifrån vad jag tror kan intressera andra forskare, doktorander, personer som arbetar  på skolmyndigheterna, studenter på lärarutbildningen, lärare av olika slag och en intresserad allmänhet.

Men vad är bloggarna för sorts passningar? Är det den där typen av passning som skär som en kniv genom motståndarförsvaret och som ger medspelaren en målchans? Eller är det en sådan där hög passning i brösthöjd som ses alltför ofta även på en hög nivå inom fotbollen och som når en medspelare vid sidlinjen som är inträngd av tre motståndare och som i bästa fall kan hoppas på att vinna ett inkast? Eller något däremellan? Eller kanske ibland rena felpassningar?

Det finns alltid en risk att det man skriver används på icke-avsedda sätt, till exempel är jag oroad över att tas som legitimitet för icke genomtänkta pedagogiska åtgärder som lanseras som ”inkludering” där lärare lämnas utan både det stöd och de kunskaper som är nödvändiga för att en genuin inkludering i bästa falla ska kunna realiseras.

Något av det mest spännande, och alltså också ibland skrämmande, med en blogg av den här typen är att man inte vet var och hur det man skriver landar. Det blir speciellt kännbart när man som jag är lite besatt av att försöka vara nyttig. Det är lite som i amerikansk fotboll när quarterbacken just efter att ha kastat bollen slås till marken och inte kan följa bollbanan. I sådana lägen är det bara att hoppas på det bästa.

 

1 Som läsaren av denna blogg märkt använder jag ordet blogg både för att beteckna bloggen i sin helhet men också när jag hänvisar till vad andra skulle kalla blogg-inlägg.

Ändring 20 april: Siffran 5 heltidstjänster har ersatts med 8. Ca 100.000 besök per år kan omräknas till ca 3300 föreläsningar med 30 deltagare. Om en tjänst omfattar 400 föreläsningar per år blir det drygt 8 tjänster. Sifforna kan förstås diskuteras och också huruvida ett bloggbesök kan likställas med närvaro på en föreläsning. Dock är det utan tvivel så att siffrorna illustrerar den enorma potential en blogg kan ha. Om detta sedan ses som viktigt eller inte beror på hur man ser på betydelsen av samverkan med det omgivande samhället.

kommentarer
Lägg till kommentar
Maria Ekenhill
Skickat 2020-12-09 21:25.
Turerna kring Mitchell glömmer jag då aldrig. Inte heller flygande köttbullar:) Glimten i ögat finns där också i det allvarliga. Tack för skärpa och klokskap som du så generöst delar här. Sprids och leder inte sällan till het debatt och nya tankeled vet jag. Sent men välment grattis till 100+ / Maria
Claes Nilholm
Skickat 2020-04-20 10:12.
Tack Bibbi och Lotta för uppmuntrande kommentarer!
Lotta Holme
Skickat 2020-04-19 13:49.
Grattis! Jag har stor nytta av din blogg. Hälsningar Lotta
Bibbi Larsliden
Skickat 2020-04-14 09:54.
Grattis till blogg nummer 100! Jag ser fram emot nästa 100! Jag tror verkligen att din blogg fyller en stor funktion, du når ut långt över universitets gränser och bidrar till samtal, reflektion och diskussioner som aldrig skulle ha skett om du inte haft din blogg. Många hälsningar Bibbi Larsliden