Inga Hedberg, född och uppvuxen i Luleå, åkte till Uppsala för att studera genetik redan 1947. Hennes föräldrar var inte helt övertygade om att det vara en bra idé, men efter lärarbehörighet blev föräldrarna nöjda även om Inga faktiskt aldrig arbetade som lärare. Maken Olle träffade hon i matlaget och det var också Olle som lockade henne till botaniken, ett ämne hon blivit trogen i alla år. Efter fem barn var det dags för Inga att doktorera och 1970 var avhandlingen, som handlar om vårbrodd med olika antal kromosomtal och kromosommorfologi, klar.

1948 tillbringade Olle Hedberg nästan ett år i Östafrika för att samla växter till sin avhandling. Det var ett arbete som även ledde till att Olle och Inga många år senare tillfrågades om de ville vara med och skapa Flora of Ethiopia and Eritrea, något båda verkligen ville. Det tog tid att komma igång och först 1980, efter 17 år, fick projektet finansiering, men då var Ingas första reaktion att det tagit för lång tid och hon ville egentligen inte ge sig in i flora-projektet. Som tur var tänkte hon om och 2009, efter nästan 30 år, kunde projektet äntligen avslutas.

– Till att börja med deltog Olle och jag i fältarbetet men sedan blev vårt arbete mer administrativt. Jag skulle nog inte göra om det, det var ett enormt arbete att samla alla manuskript från de nästan 100 botanisterna som ingick i projektet, men visst är jag stolt över resultatet och jag är, eller var åtminstone, en väldigt god organisatör.

Ingas livskamrat Olle avled 2007 och fick tyvärr inte fick se den sista floravolymen i tryck.

– Det blev enormt tomt förstås, vi hade arbetat och levt tillsammans i 54 år. Vi kompletterade varandra som två pusselbitar, men livet måste gå vidare, projektet skulle avslutas och det var skönt att ha något att gå till. Nu vill jag försöka förverkliga idén om att digitalisera och tillgängliggöra hela floran. Det är ett krävande arbete, som också kostar pengar och inkluderar kolleger vid universitetet i Addis Abeba och något europeiskt universitet, men jag är envis, en egenskap som min gamla kemilärare beskrev som en dygd!

Inga Hedberg går fortfarande den korta biten från villan i Kåbo till institutionen nästan varje dag. Hon är alltså långt ifrån en overksam pensionär, bland annat ansvarar hon för ett projekt som handlar om att försöka bevara och nyplantera skog i Mocambique och hon arbetar också med att digitalisera Olles fältanteckningar från Östafrika 1948.

– Att skriva rent hans anteckningar är ett massivt jobb, inte alltid lätt att tolka, men önskvärt eftersom hans insatser var ett pionjärarbete, som fortfarande efterfrågas, säger Inga.

 

På bilden ses Inga och Olle Hedberg tillsammans med sonen Bengt bredvid en jättelobelia, Mt. Guna, Etiopien, mars 1986.