Vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri i Uppsala bedrivs forskning om psykosociala konsekvenser av svåra händelser och katastrofer. Forskningen har också en del att säga om hur vi reagerar på det nya hotet från coronaviruset Covid19.

– Människans respons vid en katastrof skiljer sig inte så mycket från responsen vid andra hot. Vi har de biologiska system vi har för att svara på omedelbara hot och psykologiska mekanismer för att bemöta hot på längre sikt, säger Filip Arnberg.

En sak som är påtaglig vid stora hot som utsätter många för fara är begäret efter information.

– Vi har ett otroligt sug efter information vid stora faror och det är för vissa närmast ett omättligt behov. Det kan vara viktigt för en del människor att ta paus från det ständiga nyhetsflödet av artiklar om smittspridningen.

Jobbigt vid psykisk ohälsa

De sociala medierna har gett en ännu snabbare dynamik till människors rädslor och informationsspridningen. Dessutom är det många i samhället som lider av psykisk ohälsa.

– Det finns vissa former av psykisk ohälsa som kan göra det särskilt jobbigt – om du är en väldigt orolig person eller har problem som handlar om renhet, hälsoångest eller bacillskräck. Då kan det här bli en väldigt stor pärs, säger Filip Arnberg.

Människor under hot blir lite mer benägna att övermannas av sina känslor. Därmed får de lite svårare att se andra perspektiv, blir mer impulsiva och kanske uttrycker saker på sociala medier som de inte annars skulle göra.

Alla förstår inte att myndigheters agerande baserar sig på information som de själva inte har, vilket leder till att de börjar kriga mot myndigheter.

– Det grundar sig ofta i en faktisk omsorg och omtanke. Men när känslorna får en mer framträdande roll måste vi som har möjlighet tänka efter innan vi agerar på känslorna. Annars kan det bli en mer uppeldad stämning än nödvändigt, säger Filip Arnberg.

Låg risk för panik

Han påminner om att i många av de sociala forum där vuxna uttalar sig så finns det barn och ungdomar som åhörare.

– Om man som vuxen individ lyckas tänka efter och medvetet försöker tygla sina känslor så finns det en möjlighet att man blir en del av lösningen istället för att förvärra problemet.

Hur stor är då risken att det utbryter panik och kaos? Här har Filip Arnberg lugnande besked. Forskningen visar att de allra flesta människor som hamnar i den här typen av faror eller utsätts för hot kommer att agera på ett bra sätt.

– Det finns ibland en överdriven oro om att alla kommer att drabbas av panik och göra konstiga saker. Men när vi tittar på vad som händer i sådana här situationer ser vi att så inte är fallet. De allra flesta kommer att agera rationellt. Det är en liten grupp som kan drabbas av panik, men den gruppen brukar ta mycket plats så man kanske tror att det är fler.

De flesta är hjälpsamma

Majoriteten agerar också hjälpsamt. Efter dådet på Drottninggatan i Stockholm blev det stora rubriker om hur den ena skjutsade den andra, men enligt Filip Arnberg är det ingenting att förvånas över.

– De allra flesta hjälper varandra, det har vi sett efter massor av händelser.

Filip Arnberg och hans forskarkolleger håller just nu på med en studie om tillit till myndigheter och medier.

– Det verkar finnas en tendens att egoistiskt beteende blir vanligare i samhällen där tilliten är väldigt låg till samhällets funktioner. Om tilliten till samhällets funktioner däremot är hög kommer individerna att låta samhället göra sitt jobb.

Risk för ryktesspridning

Det här hänger ihop med det snabba nyhetsflödet, där människor tar intryck från massor av olika informationskällor. Risken för desinformation och ryktesspridning – med syfte att skada tilliten – ökar i en krissituation då begäret efter information blir väldigt stort.

– Det här behöver samhällets institutioner svara upp mot så gott det går, annars kommer människor hämta information från helt andra, kanske mycket mer opålitliga källor, säger Filip Arnberg.

– Det är också bra att vara tydlig med vad man inte vet. När betrodda källor kan säga ”Det där stämmer inte, för det vet vi inte” kan det ha en positiv effekt. Därför är det viktigt att samhällsbärande institutioner inte bara säger vad de vet utan också vad de inte kan uttala sig om.

Annica Hulth