Finns det evidens för PBL?
Written 15/02/16 08:32 by
Claes Nilholm |
Problembaserat lärande har rönt avsevärda framgångar sedan det först lanserades vid läkarutbildningenvid McMaster universitetet i Kanada på 1960-talet. PBL har kommit att utgöra ett viktigt fundament inte minst inom läkarutbildningar världen över. Arbetssättet beskrivs ibland som en filosofi och andra gånger som en metod. Utgångspunkten för lärandet tas i reellt existerande problem och situationer snarare än i abstrakta kunskaper. Till exempel kan utgångspunkten tas i en beskrivning av en patient som kommer in till akuten med ett antal symptom.
PBL bygger på konstruktivistiska principer för lärande. Jag vill jag dock minnas att det kallades för problembaserad inlärning när arbetssättet lanserades vid läkarutbildningen vid Linköpings universitet, men snart ändrades beteckningen. Ordet inlärning rimmar nämligen inte så bra med ett konstruktivistiskt synsätt där det brukar betonas hur studenter och elever är aktiva, ansvarskännande och inte minst meningsskapande individer. Lärande påverkar och involverar många aspekter av individen och har, utöver kunskapande, också med identitet och relationer att göra. Metaforen inlärning brukar i stället förknippas med av vad som många idag betraktar som ett föråldrat synsätt på lärande som en överflyttning av information från den som vet till den som inte vet.
Men vilket vetenskapligt stöd finns det för PBL som arbetssätt inom läkarutbildningen? Faktum är att det finns en mängd studier inom detta område. Metodproblemen är också väl kända, till exempel finns det uppenbara validitetsproblem som har att göra med frågan om det som kallas PBL i olika studier verkligen är samma arbetssätt. Vidare ges PBL under olika lång tid och i olika faser av utbildningen. Ett likartat problem handlar om att när PBL införs kan detta ske samtidigt som man gör andra förändringar i utbildningen. Det är inte heller alltid möjligt att man kan styra vilka studenter som ska undervisas med PBL och vilka som ska ingå i en kontrollgrupp som undervisas med traditionella metoder i studier där man vill utvärdera metoden. För att nämna några av de mest centrala metodproblemen, vilka sammantaget visar på de svårigheter som finns med att kontrollera alla felkällor i studier av utbilningseffekter.
”With these caveats in mind” som det brukar heta i vetenskapliga artiklar kan vi vända oss till forskningens resultat. I en översiktartikel från 2010 drar Hartling och hennes medarbetare följande slutsatser vad gäller effekter av PBL i den grundläggande pre-kliniska läkarutbildningen:
Twenty-two years of research shows that PBL does not impact knowledge acquisition: evidence for other outcomes does not provide unequivocal support for enhanced learning. Work is needed to determine the most appropriate outcome measures to capture and quantify the effects of PBL. General conclusions are limited by methodological weaknesses and heterogeneity across studies.
Oklar evidens och stora metodologiska problem utmärker således området enligt dessa forskare. Något förvånande är att de i sin diskussion inte anknyter till den studie av Koh med flera från 2008 som de nämner inledningsvis i sin artikel. Dessa forskare har nämligen använt vad som i mitt tycke är ”appropriate outcome measures” genom att i en systematisk forskningsöversikt utvärdera effekterna av PBL när studenterna påbörjat sin yrkesbana. De tar också med studier där PBL även används i de kliniska delarna av läkarutbildningen. Tyvärr består deras bärande data framför allt av skattningar av de färdiga läkarna själva eller av deras handledare, men utfallet ger ett visst stöd för PBL, framför allt vad gäller sociala och kognitiva dimensioner av yrket.
Vad kan man lära av detta? Jag vill lyfta fram två slutsatser och en reflektion. För det första instämmer jag med vad som sägs av forskarna inom området, det behövs bättre studier. För det andra är det uppenbart att det inte är närvaron av vetenskaplig evidens som möjliggjort framgången för PBL. Min kandidat är i stället vad som något ospecifikt kan beskrivas som tidsandan. Det är inte vetenskapliga utvärderingar som styr hur undervisningen vid läkarutbildningarna läggs upp utan snarare vad människor vid en viss tid och plats tror och känner är rätt sätt att förstå lärande, relationen mellan undervisning och lärande, studenteras identiteter med mera. Något paradoxalt kan vi slå fast att om läkarutbildningarna hade valt att invänta forskningsresultat om PBL:s överlägsenhet i jämförelse med traditionella undervisningsmetoder hade PBL knappast införts alls. Det manar också till en viss försikthet vad gäller den betydelse vetenskap tillskrivs, och bör tillskrivas, i sammanhanget. Om vi får fram väl metodologiskt genomförda utvärderingar av PBL kanske vi redan har erhållit nya sätt att se på undervisning och lärande? En reflektion som växt fram efter att jag orienterat mig i detta spännande område är om det möjligen kan vara så att fokuseringen på PBL i relation till mer traditionella undervisningsmetoder till delar kan hämma uppkomsten av nya alternativ, en tredje väg?
Koh, Gerald, Choon-Huat, Khoo, Hoon Eng, Wong, Mee Lian och Koh, David (2008). The effects of problem-based learning during medical school on physician competency: a systematic review. CMAJ Canadian Medical Association Journal, 178, 34-41.
Hartling, Lisa, Spooner, Carol, Tjosvold, Lisa och Oswald, Anna. (2010). Problem-based learning in pre-clinical medical education: 22 years of outcome research. Medical Teacher, 32, 28-35.