Tillbaka

När vi blir redovisningsskyldiga

När vi blir redovisningsskyldiga

I sociala sammanhang kan vi känna att vi blir redovisningsskyldiga. Detta blir speciellt tydligt vid normbrott av olika slag. Vi gör inte det som förväntas eller det som anses rätt och riktigt. Vi hamnar således i en situation där vi blir tvungna att redovisa för omgivningen varför vi gjort som vi gjort.

Sådana redovisningar brukar delas in i två huvudtyper, ursäkter och rättfärdiganden. De är speciellt intressanta som sociala fenomen då de indirekt visar på att någon identifierat att ett normbrott begåtts. På så sätt blir ett studium av redovisningar en studie av det rådande normsystemet.

Ursäkter

Genom att säga ”ursäkta att jag kommer för sent till mötet” medges att ett normbrott begåtts (när normen är att vara i tid, vilken det inte behöver vara i alla sociala sammanhang). Genom ursäkten återställs så att säga ordningen, speciellt när den accepteras. Normbrottet är identifierat, reparerat och man kan gå vidare.

Det kan i vissa fall vara så att ursäkten inte accepteras. Om personen i exemplet kommer försent och omgivningen tidigare har signalerat irritation över detta, kan någon som svar på ursäkten säga: ”Men du kommer ju alltid försent, jag tycker att det är nonchalant”. I detta fall är man överens om normbrottet men man accepterar inte den redovisning som ges (en norm om att en starkare ursäkt krävs hävdas).

Vi kan också tänka oss en situation där en person kommer försent till mötet och säger som i det tidigare exemplet ”ursäkta att jag kommer försent till mötet”. Om personen brukar komma i tid och om då någon säger ”jag tycker det är nonchalant”, så kan själva icke-accepterandet av ursäkten i sig tolkas som ett normbrott. Om person nr 2 själv ser det som ett normbrott blir hen redovisningsskyldig och kan då ursäkta sig genom att t.ex. säga ”oj det där lät inte bra, ursäkta mig”.

Rättfärdiganden

Ett annat sätt att redovisa vid normbrott är genom ett rättfärdigande. I ett rättfärdigande erkänns normbrottet, åtminstone implicit, men den som gjort normbrottet tycker inte det kräver en ursäkt.

Om jag till exempel knuffar en person på gatan så att denne förflyttas flera meter så begår jag ett tydligt normbrott. Men normbrottet kan rättfärdigas genom att jag säger ”du höll på att få en fallande istapp i huvudet” (om detta är sant, givetvis).

Ett rättfärdigande ger alltså ett skäl till normbrottet som innebär att normbrottet ligger utanför ens kontroll eller att man har en rätt att utföra handlingen.

Ett intressant exempel på ett rättfärdigande är när Barbara Bergström, grundaren av engelska skolan, i ett omtalat tidningsreportage beskrivs ha torkat av sig på fotografens tröja (se länk till tidningsartikeln nedan). Jag väljer detta exempel för att det är belysande för mitt resonemang om redovisningsskyldigheter, för en diskussion om fristående skolor se länk till tidigare blogg nedan.

Det som indikerar att Bergström själv tycker att hon begått ett normbrott är att hon ger en sorts rättfärdigande för handlingen när hon frågar journalisten (alltså inte fotografen):  ”Vet du vad jag just gjorde? (skratt). Jag torkade av mina händer på din fotografs skjorta. Jag gillar inte de där skräniga sakerna.” (syftar på handdukstorken)

Bergström tycker alltså inte att hon behöver ge en ursäkt men väl rättfärdiga sin handling. Själva rättfärdigandet är ett uttryck för Bergströms normer (det är rätt att torka av sig på andras kläder om man tycker det är jobbigt med ljud från handdukstorkar; samtidigt indikerar själva rättfärdigandet på att Bergström är känslig för att det kan betraktas som ett normbrott att torka av sig på en annans tröja när man tvättat händerna).

Normen handlar förmodligen om att överordnade personer har rätt att utföra denna typ av handling mot underordnade personer. Den tolkningen styrks också av det faktum att Bergström gör sin normöverträdelse publik (dessutom för en journalist) och inte så att säga mörkar den. Vi har svårare att tänka oss att fotografen skulle torka av sig på Bergströms kläder.

Den skämtsamma stämning som lär ha varit för handen vid tillfället sätter dock normbrottet i ett lite annat perspektiv. Det är också denna skämtsamma stämning som åberopas av fotografen själv som en förklaring till att han mer eller mindre lät det hela ske.

Fotografen själv förefaller närmast ha blivit redovisningsskyldig för sin uteblivna reaktion när andra personer identifierat Bergströms handling som kränkande (vilket förstås är fullt möjligt att göra även om stämningen är skämtsam; normen fotografen bryter mot är att man inte ska tillåta kränkande handlingar mot sig själv). Lite spekulativt kan man tänka sig att fotografens professionella normer också spelat in här (förstör inte intervjuer genom att sätta igång konflikter).

Handtorkningsincidenten har närmast blivit en följetång i massmedia och använts i argumentation för och emot friskolor. Återgivande av incidenten i artikeln har diskuterats också ur mediala perspektiv. Påfallande är att incidenten tolkats in i redan förformulerade världsbilder. För att använda Piagets begrepp, människan har lättare för att assimilera än att ackomodera.

Avslutning

Med tanke på all möda och energi vi lägger ned på att identifiera och reglera normbrott i våra liv är det något som är värt vår uppmärksamhet. Normer är ofta något vi håller heligt och som vi är noga med att bevaka. Vi är således ytterst känsliga för när normer bryts.

Sociologen och etnometodologen Garfinkel lärde sina studenter att bryta mot sociala normer för att påvisa normerna och observera effekterna av normbrotten. Jag kommer inte ihåg det exakta innehållet i dessa övningar, men som jag minns det handlade det om att bryta mot oskrivna regler såsom till exempel hur man håller avståndet till den man talar med och liknande.

Garfinkels poäng var teoretisk, i polemik mot sociologiska modeller där beteende sågs som determinerat av sociala strukturer och ordningar ville Garfinkel visa att individer aktivt bidrar till att upprätthålla normsystem (och också till att förändra dem).

Snarare än att se individer som passiva följare av normsystem sågs de alltså som aktiva och kreativa användare av normsystem. Det gick enligt denna logik inte att förstå den sociala ordningen genom att kartlägga normsystemen i sig utan det krävdes att undersöka hur de tolkas och, inte minst, används i det sociala livet. Av mina exempel ovan framgår att det inte  är glasklart vilken social norm som gäller i ett visst sammanhang och inte heller vad som utgör ett normbrott varför det finns stora möjligheter att flexibelt förhålla sig till normsystemet.

 

Länk till blogg om friskolor:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/friskolorna-och-demokratin

Länk till artikel där handtorkningsincidenten beskrivs:

Barbara Bergström grundade Internationella engelska skolan - DN.SE

 

kommentarer
Lägg till kommentar