Tillbaka

Platsen är en viktig del av inkluderingsbegreppet

Platsen är en viktig del av inkluderingsbegreppet

Den som följer den här bloggen vet att jag är skeptisk till placeringsdefinitionen av inkludering (se länk nedan till tidigare blogg om definitioner av inkludering). Min kritik har främst grundat sig i att placeringsdefinitionen ofta leder till en urvattning av hela frågan om hur skolsystemet ska kunna utvecklas. När fokus endast är på platsen är det med andra ord lätt att missa betydelsen av vad som görs på platsen.

Det är dock viktigt att förstå att placeringsfrågan är en viktig aspekt av inkluderingsbegreppet och i den här bloggen avser jag att diskutera varför detta är fallet samt visa på olika försök till omtolkningar av placeringens betydelse.

Varför är placeringen viktig?

Min utgångspunkt är Salamanca-deklarationen (se länkar till tidigare blogg och Salamanca-deklarationen nedan). Otvetydigt är det så att platsen har en avgörande betydelse i Salamanca-deklarationen. En ny specialpedagogik ska gestaltas där de traditionella formerna av särlösningar ska överges:

“Assignment of children to special schools – or special classes or sections within a school on a permanent basis – should be the exception, to be recommended only in those infrequent cases where it is clearly demonstrated that education in regular classrooms is incapable of meeting a child´s educational or social needs or when it is required for the welfare of the child or that of other children.” (sid 12)

Om vi menar att Salamanca-deklarationen och liknande internationella deklarationer och överenskommelser bör ha en tyngd när det gäller hur vi förstår begreppet inkludering blir det självklart att platsen är viktig. I deklarationen föreslås sedan en mängd åtgärder på olika nivåer för att placeringen ska bli framgångsrik. Det är det dock viktigt att poängtera att i Salamanca görs undantag vad gäller särlösningar för de elever som behöver en teckenspråkig lärmiljö.

Olika sätt att omtolka platsens betydelse

Jag ska här diskutera tre vanliga omtolkningar (närmast förvrängningar ur mitt perspektiv) vad gäller betydelsen av plats i inkluderingsbegreppet:

1) Inkludering betecknar endast platsen för undervisningen 2) Inkludering innebär att mer permanenta särlösningar kan tillåtas och 3) Platsen saknar betydelse utan det är elevens subjektiva erfarenheter som visar om eleven är inkluderad eller inte.

Den första omtolkningen/förvrängningen är förmodligen den vanligaste och är synlig i uttryck som ”inkluderingen har gått för långt”. Jag har i flera bloggar tagit upp problem med det förhållningssättet (se länk nedan).

Det största problemet med denna position är att inkludering reduceras till placering och att alltför lite intresse som regel ägnas åt vad som behöver utvecklas i de ordinarie undervisningsmiljöerna för att de ska bli inkluderande.

Skolan behandlas som natur (något givet) och inte som kultur (något som kan förändras). Detta leder till att ordet inkludering får en negativ laddning när skolor inte lyckas skapa miljöer där alla elever har en given plats. I stället för att fråga sig vad dessa skolor skulle kunna göra annorlunda konstateras att ”inkluderingen har gått för långt”.

Den andra förvrängningen innebär att särlösningar ses som inkluderande åtgärder. Man menar att eleven behöver något annat först innan hen kan inkluderas. Det är möjligt att så är fallet, men då är det hederligare att tala om särlösningar snarare än inkludering.

Det är ju tydligt i citatet från Salamanca-deklarationen ovan att det är bara i ytterst få fall sådana lösningar är tillämpliga och då endast när möjligheterna att anpassa den vanliga undervisningen uttömts.

Här finns det en del forskning som visar att sådana placeringar tenderar att bli permanenta men det finns förstås också exempel på att en särlösning blir något temporärt. Den här argumentationen har ett liknande problem som den förra då den oftast inte problematiserar huruvida den vanliga skolmiljön kan förändras så att elever inte behöver flyttas ut.

Den tredje strategin innebär att inkludering definieras som något subjektivt vilket i huvudsak har att göra med elevens upplevelser och erfarenheter. Om eleven har positiva upplevelser och erfarenheter är denne således inkluderad. Det kan i det sammanhanget vara frestande att tala om delaktighet i stället för inkludering eftersom delaktighet, till skillnad från inkludering, inte markerar rumslighet (se länk nedan till tidigare blogg).

Här han man dock lämnat Salamanca-deklarationens citat ovan miltals bakom sig. Elever kan enligt detta synsätt vara inkluderade i liten grupp, resursskolor och liknande, något av en Orwellsk (segregering är inkludering) vändning i relation till Salamanca skulle man kunna säga.

Man vill helt enkelt tillgodogöra sig de positiva associationer som många förknippar med ordet inkludering men utan att ta till sig vad som enligt Salamanca-deklarationen och andra internationella överenskommelser är en definierande del av begreppet, det vill säga att elever i olika typer av svårigheter som regel ska gå i vanliga klasser.

Avslutning

Det är dock viktigt att inte blanda ihop frågan om vad vi menar med inkludering med frågan om hur vi tycker att skolan ska utformas. Således är det fullt möjligt att se inkludering såsom en idé om att alla elever ska kunna gå i vanliga klasser och ha en bra situation där men att samtidigt tvivla på att det är genomförbart.

På motsvarande sätt går det att ha ett inkluderingsbegrepp som handlar om placering men samtidigt tro att det kan fungera att alla elever går i vanliga klasser. Dock leder, som sagt, placeringsdefinitionen oftast till att den vanliga skolmiljön tas för given.

Som jag ofta påpekat i den här bloggen är det viktigt att vara tydliga med vad vi menar med inkludering. Om vi inte är det blir det också oreda i diskussionen om hur skolan ska organiseras. Inkludering har länge varit ett plus-ord och det har varit svårt att delta i diskussionen om särskilt stöd och elever i svårigheter utan att använda ordet.

De som på ett ganska tydligt sätt förespråkat särlösningar har således som i exemplen två och tre ovan använt ordet inkludering ganska så mycket tvärtemot vad som avses i till exempel Salamanca-deklarationen.

Möjligtvis är det så att vi i Sverige är på väg in i en ny fas där ordet inkludering blir negativit laddat. De som menat att ”inkluderingen gått för långt” har till delar lyckats med att både ge ordet inkludering en negativ klang och att på politisk väg öppna för fler särlösningar.

Ytterligare en viktig aspekt av platsen bli tydlig om vi menar att inkludering handlar om alla elever och inte endast om elever med funktionsnedsättningar/i behov av särskilt stöd. Desto mer som elever utöver funktionalitet sorteras till skolor och klassrum utifrån kategorier som klass och etnicitet, desto mindre inkludering när inkludering innebär att elever med olika bakgrund möts i skolan (se länk till tidigare blogg nedan).

Ett citat från en DN-intervju publicerad i helgen med författaren Zadie Smith är intressant i detta sammanhang: "Min dotters skola på nedre Manhattan var en allmän skola, men på grund av området gick nästan bara vita elever där. Skolan hade hela tiden massa fundraisers för fattiga svarta elever i Harlem och jag kände mig alltid som en galning när jag var den enda som påpekade hur märkligt det här systemet var. Om målet är jämlikhet, varför blandade de inte bara eleverna? Nej, de föredrog att skicka pengar upp till Harlem i stället."

Länk till tidigare blogg om. olika sätt att definiera inkludering:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/inkludering-fyra-definitioner

Länk till blogg om betydelsen av inkludering i Salamanca-deklarationen:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/vad-menas-med-inkludering-i-salamanca-deklarationen-

Länk till Salamanca-deklarationen:

https://unesdoc.unesco.org/ark:/48223/pf0000098427

Länk till bloggar som tar upp frågan om inkluderingen har gått för långt:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/jan-bjorklund-och-inkluderingen-

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/har-inkluderingen-gatt-for-langt-argument-och-forskningslage

Länk till tidigare blogg om ord med liknande betydelse som inkludering:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/inkludering-behover-vi-ett-nytt-ord-ut

Länk till tidigare blogg om sortering av elever på systemnivå:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/ett-mangfaldsindex-vad-kan-det-visa-

 

kommentarer
Lägg till kommentar
Claes Nilholm
Skickat 2020-10-07 09:40.
Tack Sara för ditt inlägg, du låter som en person som verkligen bryr sig om dessa viktiga frågor. Det är nog många lärare som känner igen sig i din situation. Jag uppskattar också att du är tydlig med begreppen och kallar den särskilda undervisningsgruppen för en särlösning. Vad jag förstår menar du att ni använder sådana särlösningar mer kortsiktigt för att eleven senare ska kunna bli del av den vanliga klassen. Det är svårt för mig att kommentera er specifika situation. Jag anser, i likhet med vad som skrivs i Salamanca-deklarationen, att möjligheterna i den vanliga miljö, måste vara uttömda innan man skapar särskilda grupper på en permanent basis. Personligen har jag svårt att se att 30 elever i första klass i ett trångt klassrum är den bästa miljön för att skapa inkluderande klassrum. Det dilemma du syftar på är förmodligen det mellan delaktighet kontra kompensation och det du beskriver är ett tydligt uttryck för det dilemmat, hur ska balansen mellan rätten att vara delaktig och behovet att kompenseras se ut?
Sara
Skickat 2020-10-06 18:37.
Min utgångspunkt har alltid varit att anpassa lärmiljön så att den inkluderar alla elever. Men sedan några år tillbaka har jag mött elever med grav autism och språkstörning där undervisningen har anpassats så hårt att eleverna inte får med sig det de ska och läraren är sönderstressad. Jag har även mött elever som är kraftigt utåtagerande om inte allt görs på precis dens vis. Här har klasskamrater blivit misshandlade för att de stötte till ett bord så att en penna kom i rullning. Efter att dessa elever fått landa i en särskild undervisningsgrupp har vi hjälpt eleverna och ge dem verktyg för att klara sig i större sammanhang som 30 årskurs 1 elever i ett trångt klassrum är. Målet för oss har alltid varit och är att undervisningen ska anpassas. Här gör vi ju särlösningar men samtidigt har vi mål att eleven ska tillbaka och hittills har vi lyckats med ca 80% i ett F-9 perspektiv. Jag tolkar det som att vi arbetar inkluderande men samtidigt fastnar vi i dilemmaperspektivet till viss del. Hur tänker du?
Claes Nilholm
Skickat 2020-10-06 11:47.
Tack Helena för mycket intressant kommentar. Uttrycket "inkluderande lärmiljöer" sätter förmodligen på ett annat sätt än ordet "inkludering" fokus på att den ordinarie undervisningsmiljön måste förändras om genuin inkludering ska kunna uppstå (se länk nedan), Det är svårare att säga att "idén om inkluderande lärmiljöer gick för långt" än att säga "inkluderingen har gått för långt" eftersom den förra utsagan i högre grad sätter ljuset på frågan i vilken mening miljöerna verkligen var/är inkluderande. Möjligen kan det vara så att uttrycket "inkluderande lärmiljö" i alltför hög grad begränsar analysen till kunskapsuppdraget och att skolans bredare uppdrag hamnar i skuggan. Ur min synvinkel blir det dock problematiskt om uttrycket "inkluderande lärmiljö" börjar användas om särskilda undervisningsgrupper och resursskolor vilka ju är tydliga exempel på särlösningar.

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/inkludering-behover-vi-ett-nytt-ord-ut
Helena Ramund Norén
Skickat 2020-10-01 16:54.
Tack för en klockren analys. Ju mer erfarenhet jag får som lärare desto mera drabbas jag av innebörden av dilemmaperspektivet. Inkludering är ett hantverk som kräver kompetens inom alla skolans nivåer. Det ska också bli intressant att följa vad som händer med begreppet inkludering i framtiden. I den FoU-studie jag och min kollega genomfört var en observation som vi gjorde att de intervjuade lärarna och skolledarna ogärna använde ordet inkludering:
”Vi pratar inte om inkludering utan om att tillgängliggöra undervisningen på olika plan”.
Begrepp som god lärmiljö, tillgängliggörande undervisning och lektionsdesign fick istället beskriva det som vi tolkade som ett inkluderande arbetssätt. Så kanske är det inte så viktigt vad man väljer att kalla det man gör om fokus ligger på vilken värdegrund arbetet vilar.

Helena Ramund Norén
Förstelärare och speciallärare