Tillbaka

Att professionalisera det specialpedagogiska arbetet

Att professionalisera det specialpedagogiska arbetet

Ofta ställs olika kriterier upp för vad som karakteriserar en profession. Vanliga sådana kriterier är autonomi, en yrkesetik och ett yrkesspråk, kunskap som är vetenskapligt grundad och kontroll över vem som får utöva yrket genom legitimeringar och liknande.

Läkare och jurister brukar betraktas som närmast arketypiska professioner vilka till stora delar växte fram inom ramen för civilsamhället. Den moderna välfärdsstaten utmärks av att olika yrken professionaliseras genom att de sanktioneras genom staten.

För att stärka sin position är viktigt för en yrkesgrupp att professionalisera sitt verksamhetsområde. I en sådan professionaliseringsprocess ingår att visa att gruppen har en unik kunskap som har en vetenskaplig grund och således är bäst lämpad att utföra arbetsuppgifterna och att definiera hur de bör utföras.

Inte minst viktigt är att skapa legitimitet för yrkesgruppens arbete. Vi kan tala om legitimering på olika arenor: a) en politisk/juridisk, b) en offentlig och c) i på arbetsplatsen.

Utifrån denna korta beskrivning av professioner och hur de legitimeras kan frågan ställs om i vilken grad det specialpedagogiska arbetet kan sägas vara professionaliserat. Fokus kommer här att ligga på legitimitet.

 

Den politiska/juridiska arenan

Mot senare delen av 1900-talet upphörde utbildningen av speciallärare. I stället skulle specialpedagoger utgöra den profession som förväntades ansvara för det specialpedagogiska arbetet i skolan. Detta fick dock inte något uttryck i de tyngsta styrdokumenten såsom Skollagen. Dock behandlades det specialpedagogiska arbetet i ett flertal offentliga utredningar.

Inte minst fick lärarutbildningsutredningen Att lära och leda – En lärarutbildning för samverkan och utbildning (1999, se länk nedan) stor betydelse. Där argumenterades det för att det specialpedagogiska ansvaret var allas ansvar och betydelsen av ett nära samarbete mellan specialpedagoger och lärare. Här etablerades vad som närmast kan betecknas som en systemteoretisk syn på det specialpedagogiska arbetet.

Ett helt annat perspektiv på det specialpedagogiska arbetet lades i den utredning som när detta skrivs ligger till grund för lärarutbildningen (se referens nedan), där systemperspektivet kritiseras: ” En sådan förskjutning av uppmärksamheten från individen mot skolan som system och pedagogisk miljö har på många sätt varit tankeväckande. Ett stort problem har emellertid varit att system-perspektivet gett så få praktiska resultat. Skolan är ett starkt institutionaliserat system, där snabba och radikala förändringar är mycket svåra att genomföra. Elever med svårigheter måste få kvalificerad hjälp här och nu och kan inte vänta på reformer som kan ta decennier att genomföra. Det finns således fortfarande stort utrymme för ett individperspektiv”.

Dessa två nedslag visar på en mer generell tendens som innebär det finns olika idéer om hur det specialpedagogiska arbetet ska gestaltas (se länk nedan för en utförlig beskrivning av hur detta tar sig uttryck i olika utredningar). Ofta rör det sig om var skolproblem ska lokaliseras i dimensionen skolmiljö-individ och således också vad som ska åtgärdas när problem uppstår i skolan. Vilken idé som får genomslag har till stora delar att göra med vem som har makt över utredningarna. Det är ju närmast en himmelsvid skillnad på den specialpedagogik som skisseras i de två utredningarna som nämnts här.

Skiftande budskap om hur det specialpedagogiska arbetet ska bedrivas har satt få uttryck i de tyngsta styrdokumenten. Speciallärare och specialpedagoger nämns inte i Skollagen, medan en sökning på lärare och rektorer i Skollagen ger en stor mängd träffar. Speciallärare och specialpedagoger skulle förstås, allt annat lika, få en högre grad av legitimitet om de blir synliga i den grundläggande lagstiftningen för skolan.

En viktig del av arbetet med elever i behov av särskilt stöd sker vidare inom ramen för elevhälsans arbete. I den lagtext som reglerar vilka professioner som ska ingå i elevhälsan skrivs att denna ska ha tillgång till specialpedagogisk kompetens, men till skillnad från vad gäller till exempel psykologer nämns ingen specifik yrkesgrupp. I Skollagen 2 kap § 25 står: ”För medicinska, psykologiska och psykosociala insatser ska det finnas tillgång till skolläkare, skolsköterska, psykolog och kurator. Vidare ska det finnas tillgång till personal med sådan kompetens att elevernas behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses.”

I en undersökning vi genomförde visade det sig också att den vanligaste yrkesgruppen som var huvudansvarig för det specialpedagogiska arbetet i skolorna i tio slumpmässigt utvalda kommuner var resurslärare! (se länk till tidigare blogg nedan) Vi vet också att en del av det som kan betraktas som specialpedagogiskt arbete utförs av elevassistenter.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det på den politiska/juridiska arenan funnits motsägelsefulla budskap om vad det specialpedagogiska arbetet ska innebära och vilken/vilka professioner som ska utföra det. Legitimiteten för specialpedagoger och speciallärare får betraktas som förhållandevis låg då de inte nämns i det mest grundläggande styrdokumentet där det också framgår att specialpedagogisk kompetens inte nödvändigtvis är knutet till dessa professioner. Det bör dock noteras att skolinspektionen kritiserar skolor som inte har specialpedagoger/speciallärare anställda.

 

Den offentliga arenan

Det är inte så ofta professionerna speciallärare respektive specialpedagoger diskuteras på en offentlig arena om vi bortser från den rena fackpressen. Däremot har diskussionen om skolan getts stort utrymme under en lång tid. Det har varit en till stora delar kritisk diskussion om skolan där bristen på studie-ro och låga kunskaper stått i fokus för kritiken. Detta skulle kunna ses som en kritik av de specialpedagogiska professionernas arbete men det är inte så det lyfts fram.

Däremot skrivs det ofta om diagnoser och deras betydelse för skolgången. Inte sällan är det dock andra yrkesgrupper, inte minst från det medicinska fältet, som uttalar sig i dessa frågor. Det kan bero på det medicinska fältets höga status och också på att journalister ofta är förvånansvärt okunniga om pedagogiska frågor. Det förefaller alltså som om legitimiteten är begränsad också på denna arena.

 

Arbetsplatsen

Vi har genomfört ett stort antal enkäter under årens gång vad gäller hur olika yrkesgrupper ser på det specialpedagogiska arbetet i skolan. Vi har kartlagt synsätt hos skolchefer, skolledare, lärare, förskollärare och hos specialpedagoger och speciallärare själva. I ett stort forskningsprojekt lett av Kerstin Göransson genomfördes en rad undersökningar av specialpedagogers och speciallärares arbete och utbildning (se länkar nedan). Vi och andra har också genomfört studier av mer kvalitativ art.

Att sammanfatta en sådan stor mängd resultat är givetvis lite vanskligt. Till stora delar verkar det dock som om specialpedagoger och speciallärare har en ganska god legitimitet både bland skolledare och lärare. Skolverkets undersökningar visar också att lärare vill ha mer stöd från yrkesgrupperna. Dock finns det olika meningar om vilka arbetsuppgifter som professionerna ska utföra. Medan specialpedagoger och speciallärare till stora delar anammat ett systemteoretiskt synsätt och vill arbeta utifrån detta, är förväntningarna högre på att de ska genomföra ett mer traditionellt individorienterat arbete. Det bör dock poängteras att det systemvetenskapliga synsättet till delar också slagit igenom även bland andra grupper.

 

Slutsatser

Sammantaget över de tre arenorna är det tydligt att det återstår en hel del arbete vad gäller legitimiteten för de specialpedagogiska professionerna. Hur ska den då kunna stärkas? Detta är en stor fråga men jag ska avslutningsvis skissera på några möjliga utvecklingsvägar.

För det första handlar det om att göra professionen och dess kompetenser synliga. Här tycker jag skolpsykologerna genomfört ett föredömligt arbete. Vi vet att det finns för få skolpsykologer och att de får lägga en stor del av sin tid på utredningar och diagnostik. Till delar identifierar de alltså en liknande problematik som speciallärare och specialpedagoger, det vill säga att för stor del av arbetet ligger på en individnivå.

Psykologförbundets nationella förening för psykologer i förskola och skola, Psifos, har under ledning av Jonas Olsson och Joel Rutschman i ett brett anlagt arbete som också involverat forskare tagit fram en modell för skolpsykologers arbete i elevhälsan (se länk nedan). Utöver hur man kan skapa en ökad tydlighet i och legitimitet för professionens arbete visar exemplet också på betydelsen av organisering av professionen, i det här fallet genom Psifos.

Tidigare fanns en speciallärarförening men för närvarande finns det ingen motsvarighet till Psifos bland specialpedagoger/speciallärare. Däremot finns en hel del diskussioner om professionerna på sociala medier.

För det andra gäller det att kommunicera vad professionen kan och att påverka makthavare för att öka den politiska/juridiska legitimiteten. Det är också viktigt att bli synlig på offentliga arenor och inte låta andra yrkesgrupper ta över rätten att definiera vad som utgör skolproblem och hur man ska arbeta med dessa.

För det tredje, och det här tror jag är den helt avgörande punkten, behöver man ytterligare evidens för att det systemteoretiska perspektivet fungerar i praktiken. Det finns utan tvekan ett mycket starkt forskningsmässigt stöd för ett sådant perspektiv. Vi såg ovan att i den lärarutbildningsutredning som ifrågasatte perspektivet var det inte för att det var fel utan för att utredningen bedömde att skolans strukturer är så sega så man blir så att säga tvingad att individualisera problemen.

Det går förstås att kritisera perspektivet i denna utrednings ur ett etiskt perspektiv. Vilken rätt har ett samhälle att individualisera skolproblem? Och hur kan sådana samhälleliga processer och strukturer ges legitimitet i en utredning om skolan? Samtidigt pekar utredningen på vikten av att visa att det systemteoretiska perspektivet kan fås att fungera i skolpraktiken i en bred skala. Vi kan visa på exempel, såsom till exempel Essunga, där det verkar fungera men vi kan också tänka oss sammanhang där det skulle få motsatta konsekvenser.

Således blir det viktigt att visa att specialpedagogisk handledning och arbete på grupp- och organisationsnivå faktiskt leder till utveckling av skolan. Det finns exempelvis flera avhandlingar om specialpedagogisk handledning av lärare men ingen av dessa analyserar utfallet av handledningen för barnen/eleverna.

Förmodligen är det så att desto fler studier som visar att det systemteoretiska perspektivet går att realisera och att det ger ett önskvärt utfall, desto större legitimitet får de specialpedagogiska professionerna. Personligen har jag i många sammanhang argumenterat för betydelsen av att teorier om hur specialpedagogiskt arbete ska bedrivas prövas i praktiken.

Ett annat möjligt scenario i dessa tider när särlösningar alltmer förs fram som en organisatorisk lösning för elever i svårigheter i skolan är att professionerna, eller i alla fall delar av dem, överger ett systemperspektiv för att arbeta på individnivå. Här kan också en parallell dras till skolpsykologerna som förmodligen har lättare att nå legitimitet för sådant som många förväntar sig att psykologer ska göra, det vill säga identifiera problem på individniåv. Förmodligen kan det vara lättare att nå legitimitet för arbetssätt som inte utmanar skolans tradition eller invanda föreställningar om att vissa elever är i grunden bristfälliga.

 

Länk till blogg om vilka som ansvarar för det specialpedagogiska arbetet i skolan:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/specialpedagoger-eller-speciallarare-

 

Länk till Att lära och leda - En lärarutbildning för samverkan och utbildning (SOU 1999:63). http://www.regeringen.se/49b721/contentassets/85511ab267814612b419488e3baea39f/sou-199963a

 

Länk till En hållbar lärarutbildning (SOU 2008:109) https://www.regeringen.se/49b71b/contentassets/d262d32331a54278b34861c44df8dbad/en-hallbar-lararutbildning-hela-dokumentet-sou-2008109

 

Länk till artikel av Johan Malmqvist om hur idén om hur det specialpedagogiska arbetet ska utföras och vem ska utföra det förändras mellan olika utredningar.

https://undervisningshistoria.se/statliga-perspektivskiften-inom-specialpedagogik-exemplet-speciallarare-ocheller-specialpedagoger/

 

Länk till rapport respektive vetenskaplig artikel om speciallärares och specialpedagogers arbete och utbildning:

https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:784444/FULLTEXT01.pdf

 

https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/13603116.2018.1441339

 

 

Länk till Psifos kvalitétsmodell:

https://www.psykologforbundet.se/contentassets/b3481c5460564490a2852c1332b82cc1/psifos_kvalitetsmodell_fullversion_a4_webb.pdf

 

 

 

 

kommentarer
Lägg till kommentar
Mari
Skickat 2021-12-08 22:02.
Gällande den juridiska arenan;

”Legitimiteten för specialpedagoger och speciallärare får betraktas som förhållandevis låg då de inte nämns i det mest grundläggande styrdokumentet…”

Men behörighetsförordningen anger att behörighet för särskilt stöd krävs - och att denna utökade behörighet i lärarlegitimationen kräver en speciallärarexamen?
Detta innebär ju att speciallärare nämns specifikt, samtidigt som förordningen tydliggör att endast speciallärare, inte specialpedagoger, är behöriga för att bedriva undervisning som avser särskilt stöd.
Vilket genomslag har förordningen fått i praktiken, och vad har det inneburit för respektive profession..? Det kan man undra…