Inom pedagogiken saknas det verkligen inte dikotomier, en övergripande dikotomisering är den mellan överföringspedagogik och progressiv pedagogik. I den förra betonas att ett bestämt kunskapsinnehåll ska överföras till eleven så att denne i sin tur kan reproducera kunskapen. I den senare modellen är utgångspunkten att elevers intressen och aktivitet ska stå i fokus för undervisningen. Jag förenklar givetvis men jag är övertygad om att många känner igen sig redan i denna korta beskrivning.
En dikotomi betyder i sin renodlade form att en helhet delas in i två av varandra uteslutande delar. Dikotomier utgör kraftfulla redskap för tanken. Många frågor inom utbildningsvetenskapen är dikotomiserade i den meningen att det går att urskilja två motsatta synsätt som till stora delar utesluter varandra och som dominerar diskussionen.
Dikotomier som tankeredskap
Genom att dikotomisera kan vi förenkla och tydliggöra skillnader. I specialpedagogiken talas ofta om ett kompensatorisk respektive ett relationellt perspektiv. I det förra placeras elevers problem i deras biologi och/eller uppväxtförhållanden medan det senare placerar problemen i skolans kontext.
I sin renodlade form står det kategoriska och det relationella perspektiven i motsättning till varandra. I verkligheten blandas de friskt, men det är just genom att de renodlar drag i denna bångstyriga verklighet som de har sin styrka. De utgör utmärkta analytiska redskap för att ordna ett område där det finns en rad skilda uppfattningar.
På ett liknande sätt kan vi skapa en dikotomisering mellan frihet och kontroll när det gäller synen på lärares arbete och mellan instrumentalism och humanism i relation till undervisningens syfte. Läsare av den här bloggen känner igen att jag själv använd den här typen av dikotomiseringar för att belysa områden och diskussioner.
Ofta hamnar jag i positionen att jag lutar mer mot den ena sidan av dikotomin än den andra men också alltid i att båda sidor har något att bidra med. Framför allt vill jag nog påstå att vad jag själv tycker kanske inte är det viktigaste, vilken frihet lärare ska ha och utbildningens syfte är frågor som många har åsikter om och vilka ytterst är demokratifrågor. I diskussioner om dessa och liknande frågor är det viktigt att olika perspektiv möter varandra.
Det är dock inte sällan så att snarare än att perspektiv möts så isoleras de från varandra. Jag tycker mig ha identifierat ett antal strategier som används, inte minst i den akademiska världen, för att slippa kontronteras med tankar från de som förespråkar den andra sidan av dikotomin: Negligerings- överkörnings- och objektivitetsstrategierna.
Negligeringsstrategin
En strategi är att negligera den andra sidan av dikotomin, det vill säga att låtsas som om den andra sidan helt enkelt inte finns. Detta låter sig svårligen göras i ett pluralistiskt samhälle utan kräver en avskärmning för att lyckas. En sådan avskärmning kan åstadkommas på olika sätt, om jag till exempel skriver en bok om ett ämne där det finns dikotomiserande synsätt kan jag bara låta mitt eget synas.
Inom dikotomiserade fält finns alltid en historia av upparbetade argument för eller mot respektive sida. Jag har själv gjort sådana uppställningar av argument för eller emot inkludering (förstått som placering). Negligeringsstrategin kan ta sig uttryck i att bara nämna de argument som stöder den egna ståndpunkten och att inte låtsas om att andra argument finns. På ett liknande sätt kan endast empiriska undersökningar som stöder de egna argumenten uppmärksammas.
Innan vi ger oss i kast med överkörningsstrategin kan det vara viktigt att konstatera tre saker om negligeringsstrategin. För det första behöver den inte alltid vara fel. Det kan vara så att argumenten för den andra sidan håller en låg nivå som när personer uttalar sig om områden där de saknar kunskap eller att arenan och/eller förutsättningarna för argumentationen gynnar ena parten på bekostnad av den andra.
För det andra bör det ändå poängteras att negligeringsstrategin ofta är en ganska omogen strategi. Redan tidigt i skolan lär man sig att båda sidor av en fråga ska belysas på ett rättvisande sätt. För det tredje är negligeringsstrategin ofta en maktstrategi, genom att enbart föra fram sitt eget perspektiv försöker man få detta att bli dominerande och slipper föra en diskussion om det som utmanar ens synsätt.
Överkörningsstrategin
Skillnaden mellan negligeringsstrategin och överkörningsstrategin är att i den senare nämns den andra sidan av dikotomiseringen men bara för att kritiseras utifrån den egna sidans argument. Det finns ingen klar gräns mellan negligeringsstrategin och överkörningsstrategin men i den senare blir den andra sidan tydligare.
Jag minns exempelvis en presentation jag bevistade på en internationell konferens där en internationellt känd pedagogisk forskare presenterade en studie om ADHD, där det medicinska perspektivet konsekvent och obönhörligt kritiserades. Sådana överkörningar är förmodligen lättare att göra när det som i det här fallet inte finns någon från den andra sidan närvarande.
Objektivitetsstrategin
Den tredje strategin är den mest sofistikerade. Jag upplever att den varit vanlig i exempelvis svensk specialpedagogik där de två perspektiv som jag beskrivit ovan ofta lyfts fram i presentationer, föreläsningar och läromedel. Ofta sägs det inte rätt ut, men intrycket är nästan alltid att det relationella perspektivet är det rätta. På så sätt är objektiviteten förment men här finns förstås en glidande skala mellan att ligga nära överkörningsperspektivet till att faktiskt närma sig en om inte objektiv (vilket inte är möjligt) så en mer allsidig belysning.
Avslutning
Det jag här diskuterar har förstås en tydlig relation till tanken att samtal och argumentation över huvud taget ska karakteriseras av deliberation. Med det menar jag här inget annat än att frågor ska få en allsidig belysning. Diskussionen är också till stora delar giltig också för områden/frågor som inte är dikotomiserade utan där det föreligger fler än två positioner.
Min poäng är, som framgår av rubriken, att vi väldigt lätt hamnar i dikotomiernas herravälde. Vi positionerar oss ofta utifrån den ena eller andra sidan och undviker de som tycker annorlunda än oss själva. Tyvärr finns det en hel del strukturer i samhället och i akademin som faktiskt belönar ett sådant agerande.
Min uppfattning är att strategierna ovan inte är det bästa sättet att utveckla vårt tänkande. I stället för att bli fångna i dessa motsättningar ska vi försöka använda dem för att utveckla vårt tänkande. Kort uttryckt, i stället för att utsättas för dikotomiernas herravälde gäller det att ta herraväldet över dikotomierna.
