Rubriken är givetvis överdriven. Ingen själ är helt fri, ingen människa är en robot. Men även om ingen lärare befinner sig vid någon av dessa poler tycker jag ändå att de hela tiden finns i bakgrunden som extremer när lärares arbete diskuteras. Vad innebär det då att läraren är en fri själ?
Den fria själen
Det finns de som menar att läraren ska stå fri från yttre inflytanden. Det innebär givetvis inte att läraren ska avskärma sig från omvärldens åsikter och tyckanden eller från vetenskapliga undersökningar men det är till syvende och sist läraren själv som bestämmer över undervisningen Det är det egna omdömet och den egna beprövade erfarenheten som i första hand ska styra arbetet. John Dewey uttryckte risker med att läraren påtvingas mål utifrån:
"Lärarna får dem (målen/cn) från överordnade auktoriteter som uppfångar dem från olika strömningar i samhället. Läraren påtvingar barnen dem. Den första konsekvensen är att lärarens intelligens blir ofri. Den begränsar sig till de mål som åläggs uppifrån. Alltför sällan är den enskilde läraren så fri från föreskrifter, från auktoritära inspektorer, metodböcker, läroplaner etc. att hans eget sinne kan komma i närmare kontakt med elevens sinne och med lärostoffet." (Dewey, 1916, s 150).
Citatet känns märkvärdigt aktuellt även fast det har över hundra år på nacken. Det är aktuellt både genom den hotbild som frammanas men också i sin tilltro till lärarens förmåga att vara en fri själ.
Det finns föreställningar om att lärare är, skulle kunna vara och/eller kunna utbildas till att bli en sorts didaktiska virtuoser. En sådan lärare är bekant med olika ämneskonceptioner och arbetssätt och anpassar alltid sin undervisning till situationen och till elevers olika förutsättningar och behov. Undervisningssituationen kan inte fastställas på förhand utan i lärarens skicklighet ligger att bemästra ständigt skiftande förutsättningar. Begreppet ”den reflekterande praktikern” hör hemma i denna tradition. Genom att reflektera över sin erfarenhet utvecklar lärarens sig själv och undervisningen. Vissa går så långt som att påstå är undervisningen är en form av konst vars hemligheter, som behärskas av utövaren, aldrig helt låter sig avslöjas.
Jag tror den här synen på läraren, eller åtminstone den ideale läraren är vanlig bland forskare. Föreställningen är ett uttryck för en stark tilltro till lärarprofessionen och en förväntan om att professionen till stora delar bör lämnas i fred. Tillit blir ett centralt begrepp här. Omvärlden ska ha tillit till professionen.
Roboten
Ordet robot hade ursprungligen att göra med det monotona arbete som tjeckiska bönder utförde. En robot är förprogrammerad att handla på ett bestämt sätt i givna situationer. Det som skiljer roboten från människan är att människan bestämmer över och är ansvarig för sitt beteende. Desto mindre en människa kan bestämma över det hen gör, desto mer robotliknande blir beteendet och desto mindre blir också ansvaret.
Om vi tittar på läraryrket idag kan vi konstatera att det är oerhört reglerat. Vi har Skollagen, läroplanen och Skolverkets allmänna råd. Vidare undersöker Skolinspektionen med jämna mellanrum att skolor och lärare följer gällande bestämmelser. Lärare har idag också i större grad än tidigare föräldrars perspektiv och åsikter att ta hänsyn till och också en ökad skyldighet att dokumentera sitt arbete.
Men det är inte nog med detta, formuleringen i Skolagen att lärares arbete ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet har öppnat för nya sätt att reglera arbetet (underlätta skulle den säga som har lite tilltro till professionen). Skolverkets tolkning av ”beprövad erfarenhet” (se länk nedan) som systematiskt kvalitetsarbete har inneburit vad som närmast kan betraktas som en nedvärdering av lärares erfarenhet. Skolverket har ändrat en vardaglig förståelse av uttrycket ”beprövad erfarenhet” (något den professionella har funnit fungera) till en mer teknisk/byråkratisk betydelse (något som ”bevisats” utifrån Skolverkets riktlinjer; erfarenhet ska enligt Skolverket vara nedtecknad, delad och prövad och funnen funktionell för att få kallas ”beprövad”, det vill säga samma krav som ställs på systematiskt kvalitetsarbete).
För att säkerställa att lärare gör det rätta ställs således alltmer krav på att arbete ska bygga på evidens hämtad från vetenskap och beprövad erfarenhet. Enligt min uppfattning kommer det inte att handla speciellt mycket om den oerhört komplexa och viktiga frågan om vilken betydelse vetenskapen och den beprövade erfarenheten ska ha för lärares arbete (se länk nedan). Snarare kommer det att handla om att mer eller förhoppningsvis mindre godtyckligt slå fast ett antal metoder/handlingssätt som ska tillämpas i klassrummet som ”har stöd i forskning”/”har evidens” eller som visat sig fungera enligt beprövad erfarenhet (dvs avancerat kvalitetsarbete enligt Skolverkets riktlinjer).
Det är givetvis inte så att jag är emot at lärare ska förhålla sig till vetenskapliga rön och avancerat kvalitetsarbete och det görs mycket i skolan som har lite stöd i forskning, det jag har svårt för är den trivialisering av forskning och inte minst av den komplexa frågan om forskningens relation till lärares arbete (the research- practice gap) som ofta medföljer kravet på evidensbasering av praktiken.
Uttrycket ”teacher proof teaching” kanske i klartext uttrycker vad det till stora delar handlar om. Det gäller att göra undervisningen så oberoende av läraren som möjligt. I linje med detta håller bokförlagen på att skapa läromedel som ska garantera att elever når kunskapsmålen. Vi känner igen spår av 1960-talets undervisningsteknologier.
Relationen mellan lärare och politiker (och delvis myndigheter) bygger i denna andra modell på misstroende. Samhället litar inte på lärarkåren, därför de intensiva försöken att reglera deras arbete. Lärarna litar inte heller på politikerna och inte heller på skolmyndigheterna. I Skolverket attitydundersökning från 2015 uppger till exempel endast elva procent av lärarna att de har förtroende för skolpolitiker på riksplanet och sju procent att de har förtroende för lokala skolpolitiker.
Några reflektioner
Det är komplexa frågor jag berört här. Snarare än att försöka ge några svar vill jag göra några reflektioner. Jag är mest sympatiskt inställd till det första idealet samtidigt som jag inser att det är förknippat med en rad problem: a) Alla lärare kan inte arbeta på detta sätt. Vi kan inte förvänta oss att alla lärare är de virtuoser som denna lärarroll till delar förutsätter. Det är ju ingen hemlighet att lärarstudenter, och också många verksamma lärare, efterfrågor mer konkreta råd om hur man ska göra. b) Alla lärare vill inte arbeta på detta sätt. c) Yttre kontroll är inte alltid av ondo till exempel kan det ibland höja kvalitén och det ger också en demokratisk insyn i och påverkan på vad som sker i skolan d) Det finns lärare som förespråkar men missbrukar friheten och helt enkelt gör ett dåligt jobb. Alternativ b) och d) är exempel på vad Erich Fromm såg som en flykt från friheten, det vill säga det ansvar som friheten kräver.
Det finns förstås enorma risker med en ”robotisering” av läraryrket även om myndigheterna och andra aktörer säger sig att agera i det godas namn. Jag är verkligen ingen anhängare av socialfilosofen Michel Foucault, men här känns några av hans begrepp, såsom ”docile bodies” och ”surveillance” märkvärdigt aktuella. Förutom en avprofessionalisering av yrket (vem som helst kan följa manualer…) underskattas betydelsen av mötet mellan läraren och eleven och att utfallet av sådana möten inte låter sig fastställas på förhand. Det är ju heller ingen tillfällighet att idealet om den fria själen är så starkt, enligt mångas erfaremhet är det en sådan lärare som förmår skapa entusiasm för ett ämne/område och som får eleverna att växa. Jag tror inte heller att en mekanisering av läraryrket gör detta mer attraktivt.
Det handlar alltså som vanligt om att hitta en gyllene medelväg. I dagens läge handlar det inte minst om vilken väg som gör läraryrket mer attraktivt och här behövs mer forskning:
-
Vilken lärarroll lockar till sig rätt elever från gymnasiet?
-
Vilken lärarroll kan locka tillbaka de duktiga lärare som lämnat läraryrket?
-
Vilken läraroll får skickliga lärare att stanna kvar i yrket?
Det finns ju en uppenbar risk för dåliga spiraler här, till exempel att en alltmer utarmad professionell roll avskräcker de som skulle kunna klara en mer ansvarsfull roll varpå styrningen bli än mer uttalad osv. Jag tror att det behövs mer djupgående forskning om vilken roll lärare vill ha, vilken som kan vara lockande för att locka duktiga personer till läraryrket och vilken som kan locka tillbaka lärare till yrket. Sådan forskning måste utgå från representativa urval ur dessa populationer. Den läsare som känner till forskning med dessa karakteristika får gärna höra av sig till mig.
Dewey, John. (1916/2000). Demokrati och utbildning. Göteborg: Daidalos.
Länk till blogg om Skolverkets definition av beprövad erfarenhet:
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/risk-for-grund-vetenskap-och-berovad-erfarenhet
Länk till blogg om komplexiteten att ställa skolan på vetenskaplig grund:
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/skola-pa-vetenskaplig-grund-eller-pa-grund-vetenskap-
