Tillbaka

Att kategorisera sina medmänniskor

Att kategorisera sina medmänniskor

Det är intressant hur vi ganska oproblematiskt befolkar vår värld med olika kategorier av människor. De glada, de ledsna, de framgångsrikta, de olyckligt lottade, brandmän, läkare, lärare, elever, män, kvinnor, funktionshindrade och så vidare i vad som faktiskt är närmast en oändlig rad möjliga kategorier/identiteter. Inte oväntat finns det en hel del forskning som handlar om hur vi kategorisar andra människor.

Det är framförallt två ganska olika forskningsinriktningar som jag tycker gett mig själv intressanta insikter i hur kategoriseringar används i sociala sammanhang. Den första utgår från etnometodologen Harvey Sachs och den andra skulle kunna karakteriseras som postmodern. Låt oss börja med Sachs

Att använda kategorier i vardagslivet

Harvey Sachs är mest känd som föregångare för den typ av samtalsforskning som benämns konversationsanalys (conversational analysis (CA)). Sachs genomförde närstudier av vad som skulle kunna kallas mikro-strukturer i samtal, t.ex. av fråga-svars sekvenser. En mindre känd men enligt min åsikt betydligt mer intressant sida av Sachs arbete är hans intresse för den roll kategoriseringar spelar i samtal. Sachs genomförde analyser av hur personer i samtal både gör anspråk på och också avsvär sig identiteter och hur identiteter kan antydas och tillskrivas andra. Tanken är typisk etnometodologiskt. I stället för att utgå ifrån att världen är befolkad av människor med olika fasta identiteter är intresset riktat mot hur kategoriseringar görs och används i interaktionen mellan människor.

Följande påhittade exempel kan förtydliga resonemanget. Vi tänker oss en elev som kommer för sent till en lektion och att följande replikväxling utspelar sig mellan läraren och eleven:

"Oj jag är visst sen".

"Det var tredje gången den här veckan".

"Men jag har haft lite ont i halsen hela veckan och har funderat på att vara hemma. Jag drack té i cafeterian den här rasten och där är sådan kö".

Det läraren gör är att förespegla möjligheten att eleven kan kategoriseras som en ”slarvig” elev (eller något liknande). Observera att läraren inte öppet kategoriserar eleven som slarvig men beskriver elevens beteende som något som kan uppfattas som en aspekt av slarvighet (att komma för sent). Elevens kontrar med att beskriva sitt beteende på ett sådant sätt att hen kan uppfattas närmast som motsatsen (”en ambitiös elev”) genom att nämna en aspekt vi förknippar med denna identitet (att gå till skolan trots att man inte är helt frisk). Exemplet illustrerar hur identiteter och identitetstillskrivningar är något som används i vår mellanmänskliga interaktion. Denna tanke finns också i vad jag skulle vilja karakterisera som ett postmodernt synsätt på identiteter.

Postmodernitet och identitet

Centralt i postmodernismen är dekonstruktionen, vilket är en företeelse som visat sig svår att definiera. Men ofta har dekonstruktion kommit att innebära ett påvisande av att saker och ting kan tolkas på andra sätt än vad vi är vana vid. På det sättet utmanar dekonstruktionen vår vardagsförståelse. Nära besläktad med denna idé är tanken att betydelser konstrueras socialt, vilket också gäller konstruktionen av identiteter. Som den kanadensiske filosofen Ian Hacking påpekat handlar det ofta om att analytikern dekonstruerar betydelsen hos identiteter denne är kritisk till, till exempel genus och funktionshinder, men aldrig mer okontroversiella kategoriseringar/identiteter såsom exempelvis ”brandman” eller ”gladlynt”.

En som jag tycker viktigt fråga som lyfts fram i ett postmodernt perspektiv är dess ständigt återkommande fråga om vem som konstruerar världen på ett visst sätt och vilken makt som utövas genom kategoriseringar. Något förenklat man påstå att en stor del av den västerländska identiteten växt fram i relation till en nedvärdering av den Andre ("infödingen", "vilden"), som beskrivits i termer av den negativa polen av motsatser (rationell-irrationell, kultur- natur osv). Ett liknande mönster kan vi se i konstruktionen av manlighet och kvinnlighet.

På detta sätt åskådliggörs också grundstrukturen i fördomar, vilken kan beskrivas som bestående av tre aspekter: 1) etablera kategorin, 2) homogenisera den och 3) tillskriv den negativa egenskaper. Ett något oväntat exempel kan tydliggöra hur det går till. Om vi utgår från kategorin ”politiker” kan vi konstatera att politiker givetvis i någon mening finns. Men identiteten ”politiker” återskapas, görs. Ta till exempel följande yttrande:

"Politiker vill bara ha makt och göra karriär".

När kategorin är etablerad homogeniseras den. Det betyder i exemplet att vi menar att ALLA politiker är likadana. Därefter tillskrivs den negativa egenskapen. Själv tror jag det finns många politiker som har som drivkraft att försöka skapa ett bättre samhälle och det är uppenbart att det är många som lägger ner oändligt mycket tid på politiskt arbete utan att vara i närheten av tanken på en karriär.

Jag tror exemplet kan vara lite svårsmält för vissa läsare eftersom politiker är en grupp om vilken det är relativt tillåtet att ha fördomar. Det är också en grupp som anses priviligierad och att ha fördomar mot någon som är överordnad är något annat än att ha fördomar mot den som är underordnad. Det ter sig inte lika stötande som när det mer uppenbart är fördomar vi känner igen och som riktar sig mot utsatta grupper (”judarna har förgiftat vattnet”). Strukturen i fördomen är dock densamma.

Kategoriseringar är alltså inte att leka med

Om vi summerar vad som hittills sagt kan det konstateras att kategoriseringen av individer i termer av identiteter med vissa egenskaper ofta inte är någon okontroversiell sysselsättning. Det är också något som görs, identiteter ligger inte där helt fixt och färdiga som en del av omvärlden. Kategorisering är också förknippad med maktstrukturer och värderingar av människor och deras handlingar. Samtidigt kan vi inte undgå att kategorisera våra medmänniskor. Det är dock viktigt att se det etiska momentet i detta, annars riskerar vi till exempel att vidareföra vad som är rena fördomar.

När det gäller det specialpedagogiska området blir kategoriseringar särskilt problematiska eftersom området karakteriseras av ett grundläggande dilemma. För att få särskilt stöd måste eleven tillskrivas en identitet som visar på att denne inte är helt normal, t.ex. ”elev i behov av särskilt stöd”/elev med en funktionsnedsättning. Här kommer också postmodernismen till korta. Medan vi kan dekonstruera denna typ av kategoriseringar i teorin har det visat sig märkvärdigt svårt att göra det i praktiken.

För en utveckling av detta senare resonemang, se följande länk:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/gar-det-att-skapa-ett-inkluderade-sprak-

 

 

kommentarer
Lägg till kommentar